I lördags var jag på stan och åt lunch med en kompis och före detta kollega. Vi träffades på Östermalm, och promenerade sedan till Sergels torg. Där skildes vi åt och jag gick vidare längs Drottninggatan, över Riksbron mot Gamla stan.
På bron stannade jag och tittade mot Gustav Adolfs torg. Där var det ganska folktomt, polisen hade spärrat av flera kvarter. Men jag såg de blågula fanorna och jag hörde taktfasta rop. De flesta omkring mig var turister och verkade både oberörda och oförstående inför vad som hände.
Senare, när jag tittade på nyheterna, förstod jag att jag känt mig mindre ensam om jag istället tagit vägen om Kungsträdgården. Där var det tjockt av motdemonstranter, både fredliga och inte.
Jag var kall om både händer och hjärta när jag gick vidare, och jag tänkte på den konversation O och jag haft på morgonen.
O är demokrat i själ och hjärta, och lika principfast som rationell. Yttrandefriheten är en av grundvalarna för vårt samhälle. Punkt. Jag avskyr din åsikt men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka den. Punkt igen.
Jo. Jag tycker förstås också så, med förnuftet. Men samtidigt - är det inte lättare att vara förkämpe för yttrandefriheten när de åsikter som uttrycks inte hotar en till livet? Hade Voltaire sagt samma sak om han levt som jude i Polen 1942?
Jag berättade om ett inlägg som delats på Facebook via Adoptionscentrum, en adopterad man som fått ett vidrigt hatbrev, med beskedet om att han minsann aldrig blir svensk, att han hör till dem som ska rensas ut.
Plötsligt började jag gråta. Det tar mig så hårt, för jag inser att det är mina barn det handlar om. Eller kanske inte, för enligt någon skruvad jävla logik så kanske asiater eventuellt anses finare eller intelligentare eller värdefullare eller vafan än exempelvis afrikaner. Men vi hade precis lika gärna adopterat från Sydafrika, eller Colombia, eller Bolivia. Så det är mina barn de pratar om, de jävlarna. Och det träffar mig rakt i hjärtat. Omänskligheten. Hatet.
Det går ju inte att ta på allvar, säger O milt, ett sånt där brev skickar de just för att sådana som du ska reagera precis som du gör, det är det de vill.
Jag fattar ju vad han menar. En person som O verkligen beundrar är Soran Ismail, och jag tycker också att det han gör är fantastiskt, modigt och bra.
Samtidigt blir jag rädd ibland, rädd som fan. När jag läser att nazister - nazister! - ska demonstrera i min hemstad, då vill jag ta mina barn och emigrera. Vart? Ja, inte till något annat europeiskt land i alla fall. Kanada kanske.
Det är tio år sedan SD fick en ny partiledare. För tio år sedan trodde jag att det var osannolikt att de någonsin skulle komma in i riksdagen, möjligen var jag oförsvarligt naiv. Var står vi om tio år igen?
På tunnelbanan hem från stan läser jag Ensam i Berlin av Hans Fallada, och iskylan släpper inte.
Min lunchkompis verkade förvånad över min upprördhet, men sedan allt mer respektfull. Har du mött rasism riktad mot dina barn, frågar hon. Nej, aldrig. Q blev kallad kines i skolan en gång förstås, av några snorungar. Men än så länge är vi fredade, de är fredade. De är små och gulliga och i sällskap med oss kan en idiot räkna ut att de är adopterade och därmed åtnjuter de ett visst alibi. Men sedan? När de blir vuxna?
Aldrig, aldrig kan jag svära mig fri, aldrig kan jag skygga eller blunda och påstå att det inte finns, att det är hjärnspöken. Älskade ungar som jag har forslat hit där ni kanske får möta något som jag aldrig möter, hur ska jag kunna skydda er?
Precis så kände jag när jag läste hur många Sverigedemokrater det fanns i vårt lilla samhälle, mindes mina barns klasskamraters föräldrar i vallokalen - kunde de vara de som anser att mina barn ska bort ur deras åsyn ja, inte just deras barns kompisar men alla andra - "som dom"..
SvaraRaderaDet hugger till i magen att Sverigedemokrateras sympatisörer anses som vilka som helst och att de med sina möten normaliseras. Otänkbart för bara några år sen./Stella
Håller helt med er! Självklart är jag för demokrati, och att man ska få uttrycka sin åsikt. Men det är liksom inte det det handlar om. Just den där "normaliseringen" av Sverigedemokraternas politik, när "vanliga" svenskar kan tänka sig att rösta på dem, och kan säga saker som att "ja, men man måste ju få diskutera de frågor SD tar upp...", stör mig fruktansvärt. Det är klart att man får diskutera integration mm, det är ju viktiga frågor. Men det har skett någon form av glidning, tycker inte heller att det var så förut. Jag tycker inte att det är OK med nazistiska demonstrationer. Åsiktsfrihet, ja visst, men att uttrycka sådana åsikter kan ju i sig vara brottsligt så polisen borde kunna vara tuffare med tillstånd. Och om jag tycker det känns stötande så är det ju inget emot hur det måste kännas för dem med utländsk bakgrund. Vi har också en liten son som är född i Korea, och bara själva tanken på ev framtida rasim... ja, ni vet ju hur det känns. Har bott i USA ett par år tidigare och när jag kom tillbaka därifrån kände jag verkligen vilket homogent land Sverige ändå är och att vi ligger efter beträffande icke-diskriminering. Och en glidning mot att så många vill rösta på ett parti som ändå har sin grund i främlingsfientliga tankar - låt vara omstöpt och inbäddat i mer populistiska budskap i andra frågor - känns inte OK. Har nu senaste veckorna sett flera bussar i Sthlm som haft SDs dekaler tapetserade över hela baksidan: "Trygghet och tradition"... Utöver ovan känns det också så fruktansvärt bakåtsträvande. Vi lever ju i en global värld! Sverige är inte direkt världens medelpunkt så inte behöver vi detta. // Mimmi
SvaraRaderaJa, suck. Min barn är Afrika-födda och öppen rasism och smygrasism har funnits då & då sedan lågstadiet. Klivet upp på högstadiet där jargongen är tuffare var inte positiv ur den aspekten. Jargongen kan vara tuff.
SvaraRaderaVar uppmärksam och fråga era barn rakt på sak! Bara för att de inte mött rasism med oss eller berättat om det från skolgården kan det funnits episoder som de inte riktigt uppfattat är min erfarenhet när vi börjat prata mer klarspråk. Antagligen har mina barn mött mer än jag vet om för ibland är det som sagt åt smyghållet. Våra barn, på gott och ont, lär sig ju inte på egen hand hur rasism kan uttryckas utan i samtal med t ex oss föräldrar.
Mitt i allt detta har vi lärt oss att prata mycket hemma men också rycka på axlarna. Så du, mitt barn, kallades för N... på nätet och vill inte anmäla / kontakta rektor etc. För då kanske det blir värre. Ja. OK. Nästa gång kan beslutet bli annorlunda och barnets önskan också vara annorlunda. Å ena sidan inte drunkna i ilska, å andra sidan ibland "ta tag i det" och ibland inte ... för den dag de står i krogkön och rasismen kanske haglar är det nog klokast att bara gå där i från ... och samtidigt är det inte bra att lägga sig varje gång...
Mer komplicerat än jag tänkte mig för 13 år sedan.
Maria