Integritet

Q är inte bedårande söt längre. Det vill säga, jag är fortfarande förtrollad av hans skönhet och intelligens (när han inte retat mig till vansinnets brant det vill säga), men främmande människor på stan fånler inte längre när han säger något roligt eller snor runt som om han hade eld i baken.

Men det gör de med Y. Intressant fenomen det där, att barn anses vara bedårande söta upp till en viss ålder, sedan är de mest besvärliga. Och upp till denna ålder är det fritt fram att både tilltala och beröra dem. Innan jag adopterat läste jag mycket på en numera avsomnad diskussionssida, där jag inhämtade både från vuxna adopterade liksom från adoptivföräldrar, att adopterade barn ofta får mer av denna uppmärksamhet när de är små, för att de är söta och exotiska. Samt att detta inte alltid var så uppskattat.

Det kan jag förstå. Samtidigt kan jag inte bedöma hur stort problemet är, eftersom de barn jag har är adopterade, jag har inget att jämföra med.

Men idag hände en sak som fick mig att le från öra till öra. Tydligen har vi utan att särskilt tänka på det inpräntat en rejäl dos integritet i vår yngste son.

Det var i matkön på Ikea. Båda pojkarna gymnastiserade på ledstängerna till köfållorna, och Y pratade oupphörligen. Han var ovanligt bedårande även rent objektivt, med ett egenhändigt trätt pärlhalsband om halsen, som han ibland placerade runt huvudet så att det liknade en blomsterkrans.

Damen framför oss vände sig plötsligt om och utbrast: "Nejmen hej, lilla sötnos! Vad du är söt!" i det att hon tog hans hand.

Y kombinerade värdighet och älskvärdhet med ett visst mått av förbryllan när han svarade: "Ja ha inte tjäffat dej föjut!"