Ganska mycket bättre

Ikväll har jag för femte gången gett Y Lergigan, och jag tänkte fortsätta med det i två kvällar till. Resultatet?

Tja.

Han somnar ganska fort vilket är en lättnad eftersom han på sistone fört en hård kamp emot oss vid nattningen, och på köpet stört sin storebror rejält. Sedan sover han djupt någon timme tills han vaknar och skriker. Men inte lika panikslaget som vid nattskräcksattackerna, och med den skillnaden att han går att trösta, efter några kramar kan jag lägga ner honom i sängen igen och han somnar om. Sedan går det ännu några timmar tills han vaknar igen, vid det laget sover jag min allra djupaste sömn, då har jag gått och hämtat honom till vår säng där han genast har somnat om.

Han har inte varit tröttare än vanligt på morgonen eller under dagen.

Ett uppvak per natt alltså. (Två, faktiskt. Men den andra väckningen står Q för.) Helt vilsamt har det inte varit. Å andra sidan har vi varit lediga och jag har kunnat sova ut på morgnarna.

Och naturligtvis är det en enorm lättnad att slippa de värsta attackerna och den ångest jag får av dem. Doktorn var tydlig med att Y inte far illa av sin nattskräck, och det visste jag ju också sedan innan. Men det är tusan så svårt att minnas när man står där med en vrålande unge i vargtimmen.

Så ja. Det är kanske inte helt bra, men i alla fall väldigt mycket bättre. Om några dagar får han sova utan Lergigan och så ser vi om attackerna kommer tillbaka. Och så hoppas vi på att det går över i fyraårsåldern.

(Y fyller fyra den 14 juni. Drygt tre månader kvar alltså. Hundra nätter.)