Aj, aj!*

Jag har ont i huvudet och har haft det i en vecka. Molande värk på ena sidan av huvudet som hela tiden ligger på lur för att plötsligt börja pulsera och stråla ner i nacke, käke och öga.

Idag ringde jag min neurolog. Vi har fortfarande sporadisk kontakt eftersom jag inte är helt symptomfri ännu. Känseln är helt tillbaka sedan länge men jag har fortfarande konstiga värmekänslor i fötterna ibland. Efter semestern skulle jag ha fått en kallelse för magnetröntgen av hjärnan. Det är för att än en gång kolla att ryggmärgsinflammationen var en isolerad företeelse och inte ett första symptom på MS.

Men någon kallelse har inte kommit, och huvudvärken oroade mig. Så jag ringde.

Han lyckades med konststycket att lugna mig och avliva alla mina nojor utan att få mig att känna mig avfärdad. Han frågade var värken sitter och bad mig beskriva den. Det är med största sannolikhet spänningshuvudvärk som börjar i nacken på ena sidan. Han lovade att skicka ett träningsprogram, är jag inte bättre om några dagar ska jag ringa igen. Och han skickar en ny remiss till röntgen.

Jag sa ursäktande att jag inte brukar vara så här hypokondrisk, men den här sjukdomen har liksom fått mig att tappa tron på min egen kropp och inse att jag är långt ifrån odödlig.

"Ja, och så har du ju blivit mamma också", sa han glatt.

Precis. Då blir man lite nojig. Härligt med läkare som förstår.

* Säger man så till Q för att han har råkat trampa en på tårna eller sparka en i magen eller nypa en i bröstvårtan (allt ovanstående händer lite då och då) blåser han på sin egen hand och tittar pillemariskt på en. Jag ger mig sjutton på att han har begripit hur han egentligen borde göra och bara skojar med mig. Ettochetthalvtårshumor.