Olyckan växlar ju lika med lyckan*

I fredags var jag intensivt olycklig. Jag tillbringade större delen av dagen med att försöka få tag på min läkare på telefon. Vi hade avtalat att jag skulle ringa honom för att få besked om vad min LP visade. Dessutom ville jag prata med honom om sjukskrivning. Enligt den ursprungliga planen skulle jag ha gått upp till 50% i måndags, men jag kände mig lite harig inför detta. Är fortfarande så trött.

Hur som helst lyckades jag inte nå honom. Jag hamnade varje gång hos korkade växeltelefonister som erbjöd mig att bli kopplad till mottagningen. NÄE, det vill jag inte, för de har inte telefontid idag så det är ingen idé! (Vad är för övrigt grejen med att alltid ha telefontid på förmiddagen - ofta bara en timme - och aldrig på fredagar? Hade jag kört med detta i mitt jobb, då jävlar hade det blivit oväsen.)

Varje gång jag slog hans nummer stålsatte jag mig. Nu kanske han svarar, nu kanske jag får reda på något jag egentligen inte vill veta. Att jag har en sjukdom som aldrig kommer att gå över, som bara blir värre. I flera veckor har jag lyckats hålla tankarna ifrån mig, men nu vällde de in och körde över mig som ett expresståg. Jag grät av rädsla och oro och utmattning. Trött på att vara trött, orolig och rädd.

Det blev helg utan att jag fick besked, men på något sätt lyckades jag stoppa undan mina grubblerier i ett mörkt hörn av medvetandet. O och jag tillbringade helgen med att stöka runt i lägenheten. Jag är mycket stolt över att ha sorterat innehållet i nästan alla våra garderober. Gång på gång gör jag den fascinerande upptäckten att saker tar mindre plats när de är lagda i ordning.

På söndag kväll var O ute och fiskade med en kompis, och jag satt på balkongen och kontemplerade i solnedgången. Stadshusets kronor liksom DN-skrapans fönster glimmade i fjärran, solen glödde brandröd när den rann ner bakom skogarna i väster. Utan förvarning var jag lika intensivt lycklig som jag varit olycklig två dagar innan. Inte för något speciellt, bara över att leva och finnas till här och nu.

På måndag morgon ringde läkaren när jag satt i bilen på väg till jobbet. Beskedet var bra. Jag har inte MS, ryggmärgsinflammationen kommer att läka ut och inte komma tillbaka. Varför den uppstod lär vi aldrig få reda på. Han upprepade det han redan har sagt (och säkert talar om för alla patienter), att MS är en sjukdom som varierar stort mellan olika individer. Bara för att man har MS betyder inte det att man med säkerhet blir väldigt sjuk. Jag vet det, svarade jag, men om jag får välja föredrar jag att ha det på det här sättet. Det förstod han, och önskade oss lycka till i framtiden med vår lille Q. Innan vi la på kom vi överens om att jag jobbar 25% den här veckan också och går upp till 50% sedan.

Jag hade kunnat flyga resten av vägen till jobbet.

* Sanna ord av 1700-talspoeten Lasse Lucidor: Skulle jag sörja, då vore jag tokot / fast än det ginge mig aldrig så slätt / Lyckan min kan fulla synas gå krokot / vakta på tiden, hon lär full gå rätt. Kortare sammanfattat: man har inte roligare än man gör sig.