Ynklig, kluven och otålig

Kan man vara allt detta på samma gång? Jo jag kan.

Otålig är jag för att mitt tillfrisknande går så förgrymmat långsamt. Jag borde väl vara glad över att bli bättre (jag är i alla fall jävligt glad att jag inte blir sämre) men kunde det inte gå lite fortare! Från dag till dag märker jag ingen skillnad, och knappt ens från vecka till vecka. Men domningarna är definitivt bättre, nu är det bara fötterna som känns konstiga, och det har jag nästan vant mig vid nu. Jag snubblar lite mer än vanligt och vågar inte gå fort men värre är det inte.

Tröttheten är det stora problemet, jag blir inte riktigt klok på den. Den går liksom inte att vila bort. När jag träffade läkarna för två veckor sedan sa de att den förmodligen inte beror på inflammationen utan snarare är en psykisk reaktion på den senaste tidens påfrestningar. Jag vet att de inte menade att avfärda mig eller kalla mig knäpp och labil, men riktigt bra kändes det inte. O tröstar mig med att jag säkert blir piggare om jag ser till att äta och sova ordentligt och motionera lite. Maten har ju aldrig varit något problem (tyvärr!). Jag tar fortfarande sömntabletter, har försökt somna utan några gånger men det har inte fungerat. Och jag har börjat med en daglig stavgångspromenad för att träna upp mig lite.

Kluven känner jag mig till att börja jobba igen, vilket jag ska göra nästa fredag, såvitt jag vet. På onsdag ska jag träffa doktorn och ta ett ryggmärgsprov, och igår när jag pratade med honom tyckte han att vi kunde vänta tills dess med att diskutera eventuell fortsatt sjukskrivning. Jag kom mig inte för att protestera men nu önskar jag att jag hade gjort det. Det känns som alldeles för kort varsel för både mig och jobbet för att veta hur det ska bli.

Tanken att börja jobba känns väldigt tung. Jag är rädd att inte orka. Jag gillar ju mitt jobb så egentligen borde jag längta tillbaka, men det gör jag inte. Jag önskar verkligen att jag hade känt mig piggare och haft mer ork. Fast å andra sidan kanske inte orken kommer tillbaka av sig själv, jag kanske helt enkelt måste börja jobba för att få tillbaka lusten till det?

Ynklig och lite självömkande känner jag mig med jämna mellanrum. Just idag beror det inte på något märkvärdigare än att Cityakuten handlade om en tvillingförlossning och att jag känner omisskännliga tecken på ägglossning. Varför ska barnfödslar alltid skildras så förbannat sentimentalt i amerikanska serier? Varför är jag så korkad att jag tittar på ett sådant avsnitt? Vad ska man med magnifika äggstockar till när man har dåliga äggledare och en obefintlig livmoder?

(För att annars får man mustasch och mörk röst. Jaja, okej dårå.)