Babbel

Igår var jag ledig från jobbet. Jag hade en gynekologtid på morgonen, på en klinik inne i stan. (Jag har faktiskt försökt byta till en gyn närmare jobbet men de tog inte emot nya patienter. Nähä.) Först hade jag tänkt ta tunnelbanan in till stan, gå till gynekologen, tunnelbana hem, hämta bilen och köra till jobbet och dyka upp där omkring lunchtid. Fast det var ju bra länge sedan jag röjde i pappas lägenhet, dåligt samvete. Och så visste jag att hans bror gärna ville komma dit, och han är bortrest över påskhelgen då O och jag tänkt samla oss till krafttag.

Jag tog alltså ledigt hela dagen och det var ett bra beslut.

Gynekologen hade jag inte träffat förut men hon fanns på samma klinik där jag opererades för snart tio år sedan och där orsakerna till barnlösheten uppenbarades. Vi diskuterade p-stav och annalkande klimakterium och enades om att p-staven ska bytas, det är fem år sedan sist och de ger fullgott skydd och effekt i tre år. I mitt fall är det effekten att bli av med smärtsamma menstruationer jag är ute efter. Något skydd mot graviditet behöver jag uppenbarligen inte.

Jag frågade om humörpåverkan nu när p-staven inte funkar lika bra längre. Jag har ju provat minipiller en gång och blev ganska nere av dem, vilket förklarades med att hormontillförseln då är ojämn, man får en skjuts just när man tar pillret, medan staven utsöndrar hormon hela tiden. Hennes svar var att om jag tycker att jag har humörsvängningar eller PMS nu så beror det snarast på mina egna hormonvariationer som kommit igång när p-stavens effekt börjar avta.

Då bestämde jag mig för att sätta in en ny. Jag ser inget värde i att ta ut den och se vad som händer, låta kroppen inta sin "egen" "naturliga" rytm. Ånä. Mitt liv har begränsats så det räcker av de där jävla hormonerna, blödningarna och smärtan. Nu ska underlivet hållas på mattan.

Sedan hade jag flera timmar på mig innan jag skulle möta min farbror. Visst kunde jag gå raka vägen till pappa men som alltid gruvade jag mig. Kvällen innan hade jag gråtit häftigt när jag försökte beskriva för O hur det känns. Kluvet, dubbelt. Den jävla lägenheten finns alltid där som ett dåligt samvete, en plågsam påminnelse om hur pappa ställde till det för sig. Jag vill bli färdig med den, längtar efter lättnaden. Samtidigt vill jag ha kvar den och fasar för den dag jag inte längre kan åka dit. För hur jobbigt det än är, hur mycket jag är gråter, så möter jag pappa där, på ett eller annat sätt.

(Som till exempel senaste gången. Av någon anledning som jag nu har glömt drog jag ut översta besticklådan i köket. Eller, jag menar den låda som de flesta av oss förvarar besticken i. Dock inte pappa. Där låg en bilderbok, klassikern Petter och hans fyra getter, en paket plastlera i glada färger samt fyra getter och en katt. De senare också i plast förstås. Katten hette Murre Svart, tog en råtta varje kvart. Jag begrep genast att pappa tänkt göra modeller av gubben Petter och trollet Ludenben av leran. Men varför hade han karvat och skrapat på getterna? Aha. För att kunna måla dem förstås. Röd och Blå och Gul och Vit sprang i skogen hit och dit.

Jag tog med katt och getter hem till barnen som blev jätteglada och kanske ännu gladare över berättelsen att morfar tänkt göra gubbe och troll åt dem också.)

Efter en kaffe och kardemummabulle gick jag dit. Sedvanligt brast jag i gråt så snart jag kommit in, lika sedvanligt hämtade jag mig snabbt. Den här gången vet jag inte om jag fick så värst mycket gjort. Jag förberedde inför min farbrors ankomst, plockade med böcker, tavlor och pappas egna bilder. Hittade ytterligare etsningar föreställande Sommarön, de som jag trodde bara fanns i två exemplar.

Min farbror kom vid ettiden och stannade i ett par timmar, och vi hade riktigt trevligt. Han är lik pappa men ändå inte. ("Vad ni är lika!" utbrast en granne som vi mötte i trappan. Jo, till utseendet och rösten.) Pappa var en sann bohem som inte särskilt brydde sig om vad folk tyckte om honom. Min farbror är konventionell och konservativ. Pappa var visserligen introvert och en ensamvarg, men han hade ett varmt hjärta och nära till sina och andras känslor, och ett starkt empatiskt drag. Min farbror är ytterst tillknäppt och behärskad och ganska prestigefylld.

Men i lugn och ro och på tumanhand blottades andra sidor som jag nog visste fanns där. Likt pappa har min farbror humor, och numera har han inte behov av att sätta sig på mig och trycka till mig, vilket han gärna gjorde förr. (Pappa gjorde aldrig sådant.) Han erkände utan omsvep att han sett upp till pappa - "en närmast mytisk figur" - och tidvis varit mycket avundsjuk på hans fria liv och hans spännande bekantskaper.

(Jo. Jag kan förstå det. även om man väljer sitt liv i hög utsträckning. Min farbror har gjort karriär och tjänat massor, har dyr fin villa och tre ohängda söner - det blev folk av dem först i trettioårsåldern - som jag tror han numera har hyfsad kontakt med. Men inte som pappa och jag.)

"Nog visste jag att han hade mycket böcker, men att det var så här mycket!", sa han, och jag fnissade. Jag har blivit hemmablind, vi har ju fraktat kubikmeter med trasiga böcker till soptippen. De återstående elva bokhyllorna, är det mycket det? Sedan lånade han en stol för att klättra upp och se vad de prydligt omknutna tidningsbuntarna ovanpå hyllorna egentligen innehöll. Jo: kompletta årgångar av Tidningen Vi och Lyrikvännen! "Nu ska jag hem och slänga saker." Ja, det är ungefär min reaktion också. I det avseendet är jag inte pappas dotter, jag slänger och avslutar.

På tisdag ska jag möta en antikvariatshandlare i lägenheten, och på långfredagen har O hyrt in hjälp att frakta återstående böcker till Myrorna och skräp till tippen. Fortfarande återstår mycket att göra, men efter påskhelgen torde vi ha kommit långt.

Snart är ditt hem borta, pappa. Snart hittar jag inte fler överraskningar från dig. Fast du har ju alltid varit bra på sådana, så jag ska väl inte vara för säker.