Gardiner och böcker

Anakreon

Hawai (ja, bara ett i. Feltryck eller gammalstavning?)

Palliativa kattens svans. Hon är den som följde med hem till pappa en gång och hjälpte mig igenom en natt hos honom.

Titta pappa,
Jag har sytt gardiner av dina tyger. Nej, oroa dig inte för att de ska blekas av solen, jag vet att de inte är ljusäkta. Jag har fodrat dem! Med ett gammalt lakan, jag är ju fallen efter dig och farmor.

Vi har flyttat ner i stora rummet nu, det som du tyckte var så vackert. Det är det också, ljuset är fint.

Det börjar bli vår nu. Det får du inte se. Förra året längtade du så efter våren, det skrev du i mejl och i dagboken. Hur blev den, din sista vår och sommar? Inte så väldigt bra väl. Jag önskar att jag hade vetat att du var sjuk pappa, jag önskar att jag kunnat göra det lättare för dig.

Imorgon ska jag möta din bror i din lägenhet, han har bett att få komma och välja något till minne av dig. Nu är golven rena, innan hade jag inte släppt in honom. På tisdag kommer en bokhandlare för att titta på dina böcker. Undrar just om han vill köpa något. Jag har inte stora förväntningar på pengar men det vore roligt om böckerna hamnade hos någon som uppskattade dem.

Jag mår mycket bättre nu pappa, jag är inte alls lika ledsen längre. Oroa dig inte för mig. Men jag tänker på dig, ofta, ofta. Och jag längtar efter dig. När jag gör det känns det för en stund lika illa som alltid.

Förresten ska jag bli chef nu. Jag vet vad du hade sagt, med självklart tonfall: att jag blir en utmärkt chef. Din tilltro till mig var oändlig. Du fick mig att känna mig fullkomlig. Alltid. In i det sista.

Jag undrar just hur du gjorde. Mamma älskar mig, O också, och barnen förstås. De får mig att känna mig väldigt älskad. Men ofta ofullkomlig och otillräcklig. Det gjorde aldrig du.

Ja, jag saknar dig. Men allra mest så som du var för länge sedan. När du var rolig, påhittig, kreativ. När vi pratade i timmar. När det bara var du och jag. När du alltid kunde trösta mig. När jag visste att du lyssnade och tog mig på allvar.

Det är länge sedan nu. Jag vet inte riktigt hur länge sedan. Och på sätt och vis har jag kvar dig precis sådan. Jag vet vad du skulle ha sagt och hur du skulle ha sett ut.

Du finns men ändå inte.