Äntligen, äntligen händer det lite på jobbet. Efter en omständlig process med en del bisarra inslag har jag blivit erbjuden en gruppchefstjänst. Jag tillträder om ett par veckor. Herr Snäll ska gå i pension och jag får en ny chef. Måste hitta på en bra pseudonym åt honom. Han verkar bra, jag har hört mycket gott om honom.
Min grupp består av sju personer varav tre hade sökt samma tjänst som jag. Jag känner dem allihop utom en. Ibland är jag nervös, ibland lugn. Jag har bokat in enskilda möten med dem allihop.
Och idag fick jag vara med på ett möte med alla chefer där vi pratade om psykosocial arbetsmiljö. Äntligen får jag vara med i ett sammanhang, äntligen slipper jag vara ensam. Det var första gången på evigheter som jag gjorde något som kändes vettigt och roligt på jobbet.
Men imorgon ska jag till pappas lägenhet igen, och vid tanken på det började jag gråta i bilen hem. Å pappa, vad jag saknar dig. Vad jag längtar efter att bli färdig med din lägenhet och sälja den, och vad jag fasar för det. För där finns du ännu kvar. Vart ska jag sedan åka när jag behöver känna din närvaro?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar