Igår hade jag mitt första projektmöte i projektet jag tar över från glade kollegan. Idag var det styrgruppsmöte i projektet. Dessutom har jag hunnit gräla med herr Snäll över att han inte vill acceptera mina realistiska och väl förankrade tidplaner utan alltid försöker sig på någon glädjekalkyl.
När jag går genom kontorslandskapet för att fråga någon om något, är det flera andra personer som ropar på mig med frågor och ärenden, jag ber dem vänta ett ögonblick, jag kommer strax. Tillbaka vid skrivbordet antecknar jag febrilt och markerar det jag måste komma ihåg med neonpenna.
Jösses. Var det så här det kändes. Det var ju evigheter sedan.
Äntligen, äntligen får jag göra något som jag kan och faktiskt är ganska bra på.
Letargin och dysterheten är borta. Jag hade för lite att göra, helt enkelt. Så jävla enkelt var det.
Tjoho!
SvaraRadera(Och så är det mars och våren närmar sig)