Kursiva känslor

För ett bra tag sedan, någon gång före jul, blev vi bjudna på 70-årskalas, min ingifta faster. Vi står inte varann särskilt nära men hon är en snäll person som visat stort intresse för barnen. Vi brukar äta middag hos dem på annandagen varje år.

Kalaset infaller dagen efter Q:s nioårsdag. Det kunde ju passa bra att farmor kommer och hälsar på då, tyckte vi. Så får vi barnvakt och kan gå på kalaset och Q får ännu en gratulant på födelsedagen.

Några dagar senare ringer mamma och är förtjust över att även hon är bjuden på kalaset. Så snällt av dem att tänka på mig!

Jaha, men gästrummet är ju upptaget av farmor. Och inte får hon plats att bo hos syrran heller. Hotell? Jo, syrran lovar att fixa hotell.

Fan, jag får dåligt samvete för att vi inte frågade mamma först om att vara barnvakt. Men å andra sidan, då hade hon ju inte kunnat gå på kalaset. Och så får jag på något bisarrt sätt dåligt samvete för att hon inte kan bo hos oss. Och vilken helvetes tid det tar att boka det där hotellet, hur svårt kan det vara? Varför pratar hon om det varje gång vi talas vid? Och varför behöver hon plötsligt syrrans hjälp? Borde jag ha hjälpt till på något sätt?

Mamma ringer och bubblar om att hon kommer på fredagen, eller lördagen. Fast på fredagen är det ju Q:s födelsedag. Jo, den vill hon vara med och fira! Hon kommer på torsdag och bor hos oss, flyttar till hotellet på fredag, då kommer svärmor. Sedan checkar hon ut på söndagen och kommer tillbaka till oss, då behöver både hon och svärmor husrum innan de reser hem på måndagen.

Jaha. Då bäddar vi ena sängen åt mamma, hon vill alltid sova i den till vänster för den är bekvämast. Vilken säng brukar svärmor ta, det är nog faktiskt den till höger? Då kan vi flytta ut den i lekrummet, så gjorde vi ju när syrran också sov här i julas. Hoppas svärmor tycker det är okej men det gör hon nog. Jag frågar O, jo det tror han. Märker och försöker parera hans irritation på mamma som han tycker breder ut sig och styr och ställer och domderar. Jo, det tycker ju jag med. Jag känner mig också trängd samtidigt som jag borde försvara henne mot honom.

Frid och fröjd och förberedelser. På fredagen ska vi fira Q, ännu på tisdagen har jag ingen aning om vad han ska få i present och är stressad över det. Han önskar sig kläder, faktiskt. På lunchen går jag på Åhléns i förorten och hittar fan ingenting, de skyltar stolt med att de har storlekar upp till 152 men det enda jag hittar är 116. Q är 140 cm lång nu, jag törs inte längre köpa dubbelstorleken 134-140. Dessutom avskyr han trånga kläder. Min lille pojke som börjar bli stor. Sedan i somras har han blivit så bred över axlarna och faktiskt en liten antydan till mage. Han som aldrig tidigare vuxit ur något plagg på bredden, utan tappat byxorna ännu när de slutade på halva vaden.

På kvällen är jag hos min fine frisör och klipper mig, och vi blir färdiga i god tid, jag hinner botanisera i en timme på Åhléns inne i stan. Svetten rinner nerför ryggen, här är utbudet större men inte gigantiskt. Hittar till sist flera fina tröjor i klara färger. Och ett Kalahaspel! Det önskade han sig också. Samt ett par Playmobildjur, koalor till Q och pandor till Y, som tröstpresent. Jag har hela 20% rabatt på ett köp på barnavdelningen, därav min önskan att handla just där. Förutom att de har trevliga barnkläder som inte är alltför könsuppdelade. Min favorit är en ljusblå tröja med huggtandsmönster på ärmarna, men den är så klart slut i de större storlekarna.

Torsdag morgon, det mesta har satt sig. O har handlat till födelsedagsmiddagen på fredag, och till barnkalaset på söndag. Jag har beställt tårta och håller koll på vilka som svarat att de kommer.

I bilen på väg till jobbet ringer jag pappa, jag mejlade honom häromdagen utan svar. Han svarar och hostar och rosslar men säger sig må bra. Som vanligt får jag ropa i telefonen för att han ska höra. Vi ses ju på kalaset på lördag, men jag vill också bjuda honom på middag på fredag, födelsedagen. Särskilt ber jag honom att se över sin klädsel, den var inte lyckad sist. Nej, säger han eftertänksamt, det är bra att du påminner mig, jag måste boka tvättid. Han förlorar sig i en lång tirad om någon bok han läst, jag återför honom på spåret kläder, vi blir överens och så lägger vi på.

Pappa. Den ständiga oron. Nu har han just avslutat ett större översättningsarbete, nu borde jag kunna övertala honom att göra något åt hörseln, han verkar faktiskt gå med på att han behöver hörapparat. Tänk att slippa skrika i telefon. Tänk om han hörde telefonen varje gång jag ringer. Tänk om han hörde vad barnen säger.

Hoppas han uppträder någorlunda prydlig och väldoftande imorgon och på lördag. Att det kan vara så svårt. Jag hjälper honom gärna, men oftast vill han inte ha någon hjälp. Antagligen är det dags att övertala honom att handla nya kläder igen, det var ett tag sedan sist.

Lördag, ja. Vad fan ska jag ha på mig. Hoppas mamma inte blir för full. Pappa blir det aldrig numer, inte i sällskap åtminstone.

Medan jag pratade med pappa har det pipit av inkommande samtal, som jag ignorerat. Men nu ringer O. Hörde du mammas meddelande? Hon kan inte komma. Hon måste hals över huvud ge sig av till O:s bror med familj. Deras dotter är svårt sjuk och svägerskan som dragit ett orimligt tungt lass under lång tid, håller knappt ihop längre.

Åh. Suck. Bök. Ingen barnvakt.

Nåja, det löser vi. Skärp dig, det är ingen stor grej.

Fast ändå. Känner mig så övergiven plötsligt.

Typiskt att det skulle hända just nu, svärmor har inte hälsat på oss på evigheter, minns faktiskt inte när det var sist, och så är det ju Q:s födelsedag också.

Men hallå, sluta vara så jävla småaktig. Du har två friska barn! Q kanske blir ytligt besviken på att farmor inte kommer precis just nu, men inte mer. Unna din svärmor, svåger och svägerska detta utan att ens tänka några tankar andra än tacksamhet och generositet. (Fast svägerskan har faktiskt sina föräldrar boende i samma hus. Nåja, de kanske är bortresta, vad vet jag.)

Yppa framför allt ingen irritation så att O hör det, han blir med rätta arg då. Svärmor är inte bråkdelen så besvärlig som mamma.

Nä det är inte ett dugg synd om dig. Du. Har. Två. Friska. Barn.

Ja, jag vet. Å gud, jag vet. Det går faktiskt inte en dag utan att jag besinnar det, och vilka barn sedan. Jag har allt, varför känner jag mig ändå undanskuffad och övergiven?

------

Jo. Jag har allt men jag skulle ändå vilja bli omhändertagen. Inte vara den som oroar sig, som ängsligt ringer, som parerar, som grubblar över befarad osnygghet och fylla.

Jag har allt, en tillvaro som går som på räls. Men vem fångar mig om jag faller? Vem har fångat mig när jag har fallit tidigare? Inte mamma, inte pappa.

De älskar mig och jag älskar dem och det är det viktigaste. Men någon trygghet har de aldrig varit. Tänk att ha föräldrar i närheten, som våra grannar har, mormor och morfar som kan hämta någon gång ibland. Tryggheten.

Fast mina barn är trygga. Det är jag som inte är det.