Imorse.. och senare

Imorse vaknade jag med tryckande huvudvärk. Helgen som gick var... tröttande. Den förtjänar ett eget inlägg. Igår var jag på körrepetition, en intensiv sådan. Konserten nalkas, nu ska vi kunna alla stycken utantill och dessutom lägga till lite koreografi. Repet drog över tiden. Dessutom tog det över en jävla timme att åka hem, eftersom vi inte repade i vår vanliga lokal.

Och så är det jobbet, suck. Mer och mer inser jag att herr Snäll orsakar en stor del av mina problem. Det är en ganska smärtsam insikt, eftersom jag tycker bra om honom som person.

Med osviklig precision kände barnen av min sinnesstämning och krånglade, bråkade och kaxade sig extra mycket imorse.

Alltså var jag ganska blå när jag satt i bilen på väg till jobbet. Men jag försökte gaska upp mig: Nåja. Det kunde varit värre. Det har varit värre. Jag sover bra i alla fall. Och så läser jag en bra bok just nu. Och så skiner solen, och fruktträden blommar.

Senare på dagen är jag inte mindre trött. Men huvudvärken är borta, den försvann under lunchens spinningpass, spänningshuvudvärk gör ju det. Och jag är något mindre uppgiven angående jobbet. Herr Snäll och resten av ledningen är borta på konferens. Jag kan i lugn och ro prata med min projektgrupp utan att han lägger sig i. Jag kan lugna dem och dämpa effekten av allt skitsnack som florerat den senaste veckan. Jag kan försäkra dem om att jag inte delar ledningens galna syn på tidplaner, men att jag behöver deras stöd för att kunna övertyga samma ledning om vad som är realistiskt och inte.

Och nu ska jag alldeles strax åka hem.