Konfrontation

Herregud, vilken helg.. Vet knappt var jag ska börja.

Fredagen var en sådan där dag som bara ska överlevas. O var borta på konferens, mamma hade anlänt kvällen innan. På morgonen skjutsade jag henne och Y till extradagmamman (där han är varannan fredag) för att mamma skulle lära sig vägen så att hon skulle kunna hämta honom där på eftermiddagen. Dessutom instruerade jag henne angående vägen till kvällens begivenhet, först avvärjande ett antal av hennes egna idéer.

(- Jaha, då går jag ju till X-gatan först!
- Nej! (drar efter andan men blir avbruten)
- Inte det, jaså men då tar jag väl Y-vägen?
- NEJ! (igen...)
- Jamen först går jag till soptunnorna och svänger vänster!
- Va? Vadå soptunnor? Jaså, du menar återvinningsstationen. Men det blir ju bara en omväg.
- Nämen det blir det väl inte.
- Snälla mamma, var tyst en stund och lyssna på det jag försöker förklara för dig.)

Sedan for jag till jobbet och jobbade några timmar, med ganska hög irritationsnivå. Strax före tre slet jag mig och körde hem, parkerade, bytte skor, nappade åt mig en i förväg packad påse och hastade iväg till den lokal som jag i egenskap av klassförälder hyrt för kvällens disco för Q:s klass. Jag hade gjort minimala förberedelser, inte oroat mig särskilt alls, utan förlitat mig på att det mesta skulle gå att lösa på plats. Så skedde också. Klockan nio städade vi bort de sista popcornen och låste lokalen. Mamma hade en timme tidigare fraktat hem två svettiga ungar ("Det här var det bästa kalas jag har varit med om!") som hoppat och skuttat och dansat i timmar.

På lördag morgon packade jag matsäck åt Y, som hämtades av kompispappa till skogsmullegruppen. Därefter hann jag faktiskt läsa hela tidningen innan jag tog på mig stövlar och handskar och gick ut. Trädgårdshelg i bostadsrättsföreningen. Rosor skulle klippas, rönnar planteras, eklöv räfsas.

På lördagkvällen kom O hem och på söndagen jobbade vi båda två med trädgårdsarbetet, jag något mindre. Mamma hade planerat en utflykt tillsammans med pojkarna.

Det här låter ju idylliskt? Jovars. Men då har jag inte nämnt den underström av växande irritation och ångest som ledde till en explosion på söndagen.

Vad är problemet? Mamma, förstås. Mamma som är så ångestfylld och konstig och svår att avläsa att jag blir tokig. Min man förstås, som är så konstig och tvär och butter och svår att avläsa att jag blir galen.

När jag hade nattat två övertrötta pojkar på lördagkvällen (de hade förstås fått stanna uppe tills pappa kom hem och förstås blivit alldeles för trötta) och kom ut ur deras rum, möttes jag av mamma i pyjamas. Klockan var nio. Jag går och lägger mig nu! Jag hör ändå inte vad som sägs på teven eftersom jag inte får dra upp volymen. Därefter försvann hon in bakom stängd dörr till gästrummet.

O satt vid datorn och vände sig till mig. Hon blev arg på mig, jag bad henne dra ner volymen eftersom barnen inte hade somnat, och så bytte hon till någon reklamkanal där volymen var ännu högre, och jag sa till henne igen, och hon blev jättesårad, jag försökte förklara och ursäkta men hon ville inte lyssna utan gick bara sin väg.

Jaha. Suck. Jag kan väl föreställa mig scenen, men jag kan inte lika väl utnämna någon självklar syndabock.

O var mer än lovligt butter och grinig när han kom hem. Alla hade längtat efter honom, särskilt barnen, men han skällde för att de var för trötta och bråkiga. Och jag vet så väl hur arg och otrevlig han kan låta när han säger till om saker.

Å andra sidan är mamma och TV-volymen en historia för sig. Jag blåser bort när jag tittar på TV med henne, det gör närapå fysiskt ont. Det är otänkbart att ha den volymen när barnen ska somna, och knappast senare heller. Vi måste ju höra dem om de ropar. Hon vägrar att ha text-TV-texten på. Och hur jävla känslig får man vara egentligen? O anstränger sig faktiskt, det gör han. Han tackade fint för middagen som hon lagat, det gjorde han verkligen. (Fast det var gös med kapris och dåligt kokt potatis, han avskyr kapris och både han och jag förundras över att mamma aldrig serverar genomkokt potatis. Men givetvis teg han om detta.)

Nåja, jag försökte skaka av mig det hela. Det är inte mitt problem, det är deras. Eller? Jag hamnar mitt i korselden, och det gör ont. Jag försöker att inte försvara någon av dem, inte ta någons parti, medla lite lagom.

Men hur jag än gör blir det fel.

Söndagen randades, O var ute tidigt, därefter stormade barnen ut för att leka. Städhelg är strålande roligt, då är alla barn (och vuxna) ute, de varvar lekar med att hjälpa till med grävning och klippning. Men nu var det ju så att mamma hade en plan. Hon hade tänkt sig att ta med barnen på en utflykt och träffa gamla vänner, som medförde sina barnbarn. Skansen, hade vännerna föreslagit.

Jag var lite fundersam ända från början. Det är så typiskt mamma att göra upp sådana här planer utan att riktigt höra efter vad föremålen själva vill. Jag sa till henne innan att det är bäst att förbereda pojkarna så de vet vad som ska hända och är med på det. Jadå, jadå, det hade hon gjort.

Men redan tidigt på söndag morgon förklarade Y att han absolut inte ville följa med. Mamma försökte övertala honom men gav snart upp. Avsides sa jag till henne att det kanske inte är så dumt att det bara blir du och Q. Bägge ungarna tillsammans hela vägen på tunnelbana och spårvagn, det är inte enkelt. Roligt för Q också att ha mormor för sig själv.

Men när det var dags att åka var Q inte alls med på noterna. Han ville vara kvar hemma och leka med de andra barnen, och började gråta och skrika när jag bad honom följa med in för att byta jacka. Jag har inte fått vara med och bestämma detta! Jag vet inte vilka de där barnen är, jag vill inte träffa dem!

Mamma bevittnade scenen och sa med darrande röst att det är klart att du inte behöver följa med om du inte vill. Sedan gick hon ut ur rummet och grät. Förlåt men jag blir så besviken! Här försöker man göra något roligt, försöker göra sitt bästa.

Då brast det även för mig, jag lämnade gråtande (och i ärlighetens namn också trilskande) Q i hans rum och gick efter mamma.

Anstränger oss gör vi väl alla! Även jag! Även O! Jag blir galen på spänningarna mellan er, jag står inte ut längre! O är min man, far till mina barn, jag har valt att leva med honom, det måste du acceptera!

Det gör jag väl, utbrast mamma häpet. Nej, det känns inte så! Det är en ständig terrorbalans mellan er. Du om någon borde väl förstå, du som valde styvfar trots att det aldrig fungerade mellan honom och mig.

Mamma sjönk ner på en stol och såg slagen ut, och jag satte mig mittemot henne. Vid det här laget grät vi nog båda två. Det är ju det som är skavet i din och min relation, alltid, att du valde honom.

Nu får jag ångest, mumlade mamma. Ja, svarade jag. Det finns ingen människa som ger mig sådan ångest som O, sa hon sedan. Ingenting jag gör blir rätt, han gör mig så nervös.

Men han anstränger sig faktiskt, mamma. Han gör så gott han kan. Och dessutom mår han inte särskilt bra just nu.

Hur tror du jag mår då! Mamma. Här minns jag att jag lutade mig fram och såg henne i ögonen. Hur du mår, större delen av mitt liv har kretsat kring det. Jag vill att du ska må bra (sa jag det? Det gjorde jag väl?) men nu har jag en egen familj. Äntligen. Som måste fungera och som ska fungera.

Ja, ja, du är jätteduktig. Ja, det är jag. Faktiskt. Och utan vidare berättade jag om konfrontationen om O:s drickande i somras, att det plötsligt blev så självklart för mig att jag lämnar honom om han inte slutar, om den kalla ilskan, om att jag krävde terapi, om att han skulle ringa genast på måndag, och att han gjorde det.

Varför berättade jag? Ingen aning. Inte särskilt smart egentligen om jag vill höja O:s anseende hos mamma. Jag tror att jag ville berätta för henne att jag satte en gräns, den gräns jag önskar att hon hade satt mot styvfar. Eller så ville jag förmedla att mitt liv inte är så jävla rosenrött det heller, jag har fullt upp.

Jag berättade också om insikten jag fick efter att styvfar dött, att det troligen inte var jag som var grundproblemet till att det skevade mellan honom och mig. Så länge han mådde bra, funkade han och jag bra. När han var ångestriden och missbrukade kunde han inte vara snäll mot mig.

Jag förstod inte att du for så illa, sa mamma. Åja, svarade jag (fast jag inom mig tänkte att det gjorde du visst, vi har pratat om detta otaliga gånger), så farligt var det väl inte. Det var inte bra, men det är över nu. Jag är färdig med det. Men det jag faktiskt inte orkar eller vill bidra till, det är lovsångerna om honom. Det var helt okej att vara på begravningen och höra om hans goda sidor, även jag kände ju till dem, men gränsen gick vid ditt högtidstal där på kvällen när du ville ha min bekräftelse att allt var värt det.

Det hade hon förstås glömt.

Men mamma och O då. Vad hände egentligen, försökte jag fråga, de första åren efter att vi just träffats, kunde du inte nog prisa O, du höjde honom ständigt till skyarna?

Jag tror han började förakta mig, svarade mamma, han började tycka att jag är en fyllkärring.

Jag teg, för hon har ju rätt. Förakta är lite starkt, men nog kan O vara oförsonlig alltid. Och även om han själv inte är direkt obefläckad av alkohol så har han sannerligen inte levt rövare som hon.

Ändå, det var inte det jag frågade. Hur hennes syn på honom har ändrats, det svarade hon inte på. (Och jag tror vet vad O skulle svara. Hon har aldrig varit intresserad av mig som person. Just då råkade jag passa hennes bild av svärson men det gör jag inte längre. För den jag verkligen är duger inte.)

Hon tycker att han är bufflig och otrevlig och tar illa vid sig. (Och det är han. Men hon är också jävligt känslig.) Och jag vet inte varför det triggar mig så, men jag blir illa berörd när han ryar mot barnen. (Åhåhå. Detta från någon som röt till sin beskedliga dotter - inte hälften så provokativ som dottersönerna - så att rutorna skallrade. Jag har minst lika häftigt humör som O, och jag vet då sannerligen vem jag har det ifrån.)

O gör saker, sa jag. Han är inte så mycket för vackra ord. Min minnesbild av att växa upp med dig och styvfar var att det man sa var viktigare än det man gjorde. Bara man sa något vackert så blev det bra. Jag retar mig också på O:s bufflighet, men inte är det en slump att jag valt honom.

Ja, vad gör man efter en sammandrabbning som denna? Mamma tog sina ytterkläder och började långsamt gå mot tunnelbanan, ensam. Det såg ganska hjärtskärande ut.

Men jag hade en plan, möjligen alltför manipulativ. Jag gick in till Q som förstås hunnit lugna ner sig avsevärt. Jag tror att du kommer att få roligt om du följer med mormor. Men hon har ju redan gått, det är försent! Inte heller. Du och jag springer ikapp henne hur lätt som helst. Tänk vad glad hon kommer att bli.

Och det blev hon, när vi andfådda kom dundrade efter henne. De åkte till Skansen och var borta hela dagen och kom hem sent, trötta och glada. De fruktade barnbarnen var flickor yngre än Q, han solade sig i deras beundran. De hade till och med fått se lodjuren, som aldrig brukar visa sig. Q fick prova trädklättrarutrustning och klättrade högre än någon annan unge.

Men mamma och jag har inte pratat mer. Kanske borde vi det, kanske har vi sagt nog för tillfället. Dagen därpå åkte hon hem. Om en dryg månad fyller Y år, då kommer hon. Och i augusti ska hon bo hos oss i två veckor och hjälpa till med inskolningen.

Hur det blir då, får vi se.