2011-04-27

Om våren, om våren, då är det allra bäst


Är det för att jag är nordbo, indoktrinerad sedan barnsben, eller är den nordiska våren ljuvligare än andra? Eller är det bara kontrasten mot vintern? (Jag gillar i och för sig snörika vintrar. Jag har inte klagat på de två senaste.)

Ljuset. Dofterna. Färgerna. Jag blir ömsom upprymd, ömsom sentimental. Ord, rader, fragment rinner upp i mitt sinne huller om buller och jag mumlar för mig själv när jag är ute och promenerar.

Allena som ett moln jag drev, på vandring över berg och dal
Då blicken plötsligt fångad blev av gula liljor utan tal
.....
And then my heart with pleasure fills,
and dances with the daffodils.
............
Vitsippan lyser i skuggsvala snår (nej, det gör den ju inte, ännu. Nu blommar den i överflöd och får mina ögon att tåras.)
.......
Och solens ljus och lundens sus
och vågens sorl bland viden
förkunna sommartiden
.............
Sommarns vällust vill jag skänka
för de första strån som blänka
i en dunkel furusänka
och den första trastens drill.
.......
Jag blev väckt av liv som larmar
jag har vaknat i vårens armar
och fast hungrig jag strängat min lyra
bland alarnas droppande blom
är jag rusig av vårens yra, där jag går i min fattigdom.
.....
Det glittrar så gnistrande vackert i ån, det kvittrar så lustigt i furen.
Här ligger jag lat som en bortskämd son i knät på min moder naturen.
Det sjunger och doftar och lyser och ler från jorden och himlen och allt jag ser.
...
Jag ville att himlens och jordens allt
låge tätt vid mitt hjärta i flickgestalt.

Lite ålderdomligt uttryckt, men rytmen är så vacker. Och ungefär så känns det ju.

(Citatquiz? Ja, varför inte. Välkomna att gissa, om ni är hugade!)

4 kommentarer:

  1. Jag håller med! Jag är helt lyrisk jag med!

    SvaraRadera
  2. Älskar också våren och har saknat den otroligt de år vi bott utomlands. Inte alls samma att komma hem på sommarsemester till full, jämngrön grönska.

    Dåligt bildad inom poesins värld, men han med systern känner jag förstås igen. Och den som jag sjungit massor av gånger med kören. För en av de andra föredrar jag när maken som kan språket läser en annan av hans vårdikter:

    "Ja vårn, ja,
    ja vårn, ja,
    tjong fadeladeli,
    dä ä e fina ti!
    Da stecker sä ur jola,
    å guschelôv för sola,
    ho ä så gla å bli!"

    SvaraRadera
  3. Rwandamamman, du är inte alls dåligt bildad, du prickade ju in tre citat direkt! Å, är han värmlänning din karl, det är ju ett klart plus! Vi bodde en kort tid i Sunne när jag var i tvåårsåldern, det var där jag lärde mig prata, kanske är det därför det ryser lite extra i mig när jag hör värmländska? Och så var farmor från Karlstad.

    SvaraRadera
  4. Egentligen är han dalslänning, fast det kan man inte bli en "riktig" förrän efter 3 generationer sådär... Hans föräldrar var värmlänningar och han pratar mer så än som dalslänningar när det blir åt dialekthållet.
    Värmländskan, helst jösshäringska, är min favoritdialekt, därnäst kommer tröndersk (norsk dialekt).

    SvaraRadera