Om våren, om våren, då är det allra bäst

Är det för att jag är nordbo, indoktrinerad sedan barnsben, eller är den nordiska våren ljuvligare än andra? Eller är det bara kontrasten mot vintern? (Jag gillar i och för sig snörika vintrar. Jag har inte klagat på de två senaste.)

Ljuset. Dofterna. Färgerna. Jag blir ömsom upprymd, ömsom sentimental. Ord, rader, fragment rinner upp i mitt sinne huller om buller och jag mumlar för mig själv när jag är ute och promenerar.

Allena som ett moln jag drev, på vandring över berg och dal
Då blicken plötsligt fångad blev av gula liljor utan tal
.....
And then my heart with pleasure fills,
and dances with the daffodils.
............
Vitsippan lyser i skuggsvala snår (nej, det gör den ju inte, ännu. Nu blommar den i överflöd och får mina ögon att tåras.)
.......
Och solens ljus och lundens sus
och vågens sorl bland viden
förkunna sommartiden
.............
Sommarns vällust vill jag skänka
för de första strån som blänka
i en dunkel furusänka
och den första trastens drill.
.......
Jag blev väckt av liv som larmar
jag har vaknat i vårens armar
och fast hungrig jag strängat min lyra
bland alarnas droppande blom
är jag rusig av vårens yra, där jag går i min fattigdom.
.....
Det glittrar så gnistrande vackert i ån, det kvittrar så lustigt i furen.
Här ligger jag lat som en bortskämd son i knät på min moder naturen.
Det sjunger och doftar och lyser och ler från jorden och himlen och allt jag ser.
...
Jag ville att himlens och jordens allt
låge tätt vid mitt hjärta i flickgestalt.

Lite ålderdomligt uttryckt, men rytmen är så vacker. Och ungefär så känns det ju.

(Citatquiz? Ja, varför inte. Välkomna att gissa, om ni är hugade!)