Citatquiz, igen

Är ni mogna för ett citat till? Detta är från en bok jag nyss har avslutat och som jag blev ganska imponerad och betryckt av. Betryckt, av flera skäl.

Kattarp, år 1859

Nu ska jag berätta. Det är september och en man som kallas för skräddarmästaren går över sin gård i den lilla byn Kattarp. Han är storväxt och mörksvettig om halsen och ryggen. Trots den svåra, åsktunga hettan är han klädd i fodrad väst med präktiga bröstfickor. Han bär en brun påse och kring hans ben rör sig en katt oroligt. Mannen går till den fuktiga platsen under kattlekan, busken med vitrosa blommor och smala, långa blad. Där i den lösa marken har han grävt en grop. Genomskinliga rop hörs från säcken när han lägger ned den. Katten går av och an, slingrar sig runt benen på skräddaren då han, som han alltid gör, begraver hennes ungar under jord och sand.

--

Denna eftermiddag kommer en pojke åkande från Fårabäck, Sallerups socken. Han är faderlös och ska bli lärling hos gubben. Far är död, som mamma sade när hon väckte honom den morgonen och bakom henne stod Christina och Frederick med tjocka, gråa ansikten. Och han hade tittat på henne och frågat, Mamma, vart går de döda, och hon hade svarat, Inte någonstans, de blir alltid kvar. Och sedan dess hade han tänkt att pappan fortfarande var där, fanns någonstans i huset, gömd innanför skikten av tapeter och väggar där han satt som en fukt, en imma, eller vad vålnader nu består av. Där satt han i sin otydliga skepnad och betraktade dem alla genom en mörk spegel. Även i denna stund, när kärran stannar framför skräddarens hus, tycker han att han förnimmer faderns blick genom spegeln, försiktigt sökande över axlarna, ryggen.

Gossen blir stående inför skräddarens mörka tegelhus. Håller sin väska av trä tätt intill magen.

Åskan lutar sig mot slätten, mjukt kvävande. Han hör en katt jama någonstans ifrån.

Skräddarmästaren kommer runt huset. Ser på gossen.

- Så det är dig jag har fått.