Slitvarg och citatquiz

När jag kom hem idag efter att ha hämtat först Y och sedan Q var jag arg och stressad. Det lär ha gjorts någon undersökning som visar att kvinnors stressnivåer ökar markant när de kommer hem från jobbet, för män är det tvärtom. I mitt fall går adrenalinet i topp när jag hämtar Q. Särskilt så här års. Jag gillar riktig vinter, jag gör verkligen det, men åhh för grusiga golv med pölar på, tappade eller blöta persedlar, krångla av sig egna kängor eller tassla runt i galontasslor, ta av Y:s kängor - han accepterar givetvis inte att vänta i kapprummet. Och åhh för att parlamentera med sur unge som nio gånger av tio inte vill bli hämtad.

(Ett kort försvarstal för min man, som nu står och lagar mat. Den saken sköter han. Imorgon ska Q åka skridskor med klassen. O har ombesörjt skridskoinköp, ska göra mackor och vara med hela förmiddagen. Jag är så glad att jag slipper.)

Idag gick emellertid hämtningen riktigt bra. Q sken upp när vi kom och snodde villigt ut till sin hylla. En lärare stoppade mig och berättade att det varit lite tjafs - sedermera utrett - mellan Q och en annan pojke, vilket slutat med att den andre ritat på Q:s byxor. Nåja, sa jag trankilt, vilket tydligen gjorde henne lättad, vilken skön inställning du har, sa hon. Tja, ungen är jag mest rädd om, svarade jag, därnäst glasögonen, först sedan kommer kläderna.

Haha. Ibland får man äta upp sina uttalanden snabbare än man anar. För ute i kapprummet väntade Q, fullt påklädd med en rejäl olagbar reva på sina täckbyxor. Som jag köpte igår. Jo, för han hade lekt i sanden idag.

Vafan, jag blir tokig på det här. Han har knappt ett plagg som är helt. Jag lyckades behärska mig någorlunda, jag fattar ju att han inte gör det med flit, så jag grälade väl inte precis, men nog förmedlade jag min besvikelse alltid.

Hemkommen gjorde jag en kopp kaffe och famlade i minnet. I bokhyllan hittade jag ett ideal att sträva efter, gissa gärna vem det är som beskriver sin mor:

Vi hade en barndom ovanligt fri från tjat. Att vår mor inte tjatade berodde möjligen på att man för det mesta lydde första gången hon sa till om en sak. (Helga skrattar ihåligt här.) Det var hon som fostrade oss, jag kan inte minnas att (fadern) någonsin lade sig i det. (Moderns) sätt att fostra barn var rätt storvulet, tycker jag. Att man skulle lyda var självklart, men hon hade inte en massa onödiga och omöjliga krav. Det begärdes till exempel inte att man ovillkorligen skulle passa måltiderna - kom man för sent, fick man ta sig lite i skafferiet. Utan några förebråelser. Jag kan inte heller minnas att hon någonsin sa ett förebrående ord, om vi kom hem med sönderrivna eller nerlortade kläder. Det tror jag hon tyckte var ett barns rättighet att förskaffa sig i lekens yra. Hon grälade inte över missöden som man inte kunde rå för.

Imorgon ska jag kanske gå till HM och reklamera brallorna.