I fredags hämtade jag Q i skolan. Först konverserade jag den ene av klassens utpekade bråkstakar, han som varit dum mot Q vid några tillfällen. Han är (trots dumheterna) en pigg och framåt pojke, ganska trevlig och kontaktsökande, möjligen lite provokativ. Y var också med vid tillfället, och bråkstaken B rimmade på hans namn på ett sätt som ligger nära till hands och som Y inte gillar. Jag bad honom att sluta. Men Q säger så, svarade han. Det blir väl inte mer rätt för det, kallar inte din storebrorsa dig för saker som du inte gillar, undrade jag. Då blev han faktiskt lite betänksam.
Inne på fritids satt bråkstake nummer två. Jo, så enkelt är det att vi i ständiga rapporter både från Q och andra barn och även föräldrar får veta att bråkstake 1 och 2 bråkar och slåss, nästan varje dag. B2 ägnade sig nu åt att slå ömsom på en mindre pojke, som snarast verkade smickrad av uppmärksamheten, ömsom på en av personalen, som protesterade på ett synnerligen halvhjärtat sätt. Hennes agerande gjorde mig djupt betänksam, samtidigt som jag provocerades starkt av B2. Hade han varit min unge, och så vidare. Gud så skönt att han inte är min unge, för vad i all världen hade jag gjort då.
Jag hämtade och hemförde min egen unge, och hemma låg ett brev i lådan, adresserat till honom, eller strängt taget till mig. Det var en friskola i området som letar nya elever, och Q var slumpvis (slumpvis? Smart marknadsföring?) utvald. Vi bjöds till informationsmöte om några veckor.
Under helgen diskuterade vi, O och jag. Vi är bekymrade båda två. Över stöket i skolan, utöver B1 och B2 är det inte mindre än två barn i klassen med diagnoser inom autismspektrat, ytterligare en är under utredning, samt två barn som är relativt nyanlända i Sverige och inte talar svenska.
Å andra sidan är det underbart på så många sätt att bo några hundra meter från skolan. Promenaderna dit och hem. Tryggheten i att ha tre klasskompisar och tio skolkompisar boende på krypavstånd. Musikläraren och en av skolkockarna (som lagar fantastisk mat) bor i samma radhuslänga som vi. Och så vidare. Ingen av oss hade det så när vi var barn, vi hade långa skolvägar och kompisarna utspridda över ett stort område.
Men så detta med att Q tycker att lektionerna är tråkiga. Jag har försökt forska vidare i det men inte blivit så värst mycket klokare. Han är ganska pigg på att leka skriv- läs- och mattelekar tillsammans med mig. Vad blir två ojämna tal tillsammans, frågade jag. Det blir alltid jämnt, svarade Q efter en stunds eftertanke. Har ni lärt er det i skolan? Nej, men så måste det väl bli?
I pedagogisk nit och bildningsiver rotade jag fram mina gamla skolgrejer. Jag gick ju bevars i en skyddad Montessoriskola, en av få friskolor på sin tid. Mellanstadiet minns jag som oavbrutet roligt. Skolarbetet gick ut på att bedriva efterforskningar om ett aktuellt ämne och sedan skapa pärmar om det. Jag som älskade att rita la mycken möda på pärmens omslag och omdömessidan, där fröken skrev sitt (alltid översvallande) utlåtande.
Det är åratal sedan jag tittade på det där, om jag någonsin gjort det. Men allt ligger prydligt i en låda, teckningarnas färger är välbevarade. Varje pärm innehöll förutom försättsblad och omdömessida, ett tiotal tättskrivna sidor om exempelvis Värmland. Eller Elisabet I och Maria Stuart. Eller oljeborrning i Saudiarabien. Informationen hämtades från läroboken, men jag minns att fröken var noga med att man inte fick kopiera texten exakt. Det blev snabbt en lek att omformulera, vända på meningarna, hitta synonymer.
Denna glädje i att lära och skapa ville jag förmedla, och både Q och Y blev fängslade, som väntat gillade de teckningarna. Vad bra du ritade, sade Q längtansfullt, och jag hastade att påpeka att jag var elva, tolv år när jag ritade detta. (Förresten syns min konstnärliga utveckling mellan 1980 och 1982 mycket tydligt).
Imorse var Q lite krasslig och därför är jag hemma med honom idag. Men vi fick lova Y att inte titta på några pärmar utan honom, med mindre än så accepterade han inte att låta sig forslas till dagmamman.
Friskolan då? Tja. Jag kunde inte sova inatt, så jag gick upp och surfade och fick för mig att googla lite. Ganska snabbt hittade jag Skolinspektionens senaste rapport om denna skola och läste den. Kort sagt: nej. Ska vi flytta på Q ska det vara till en skola som vi vet är bra.
Ännu ett orosmoln skingrat, en osäkerhet säkrad. Om några veckor är det utvecklingssamtal, jag ska förbereda mig. Nu ska jag strax göra lunch, medan Q sitter och räknar några tal som jag har skrivit åt honom. Och i eftermiddag när vi hämtat Y ska jag återigen förevisa mina alster för beundrande ögon. En egotripp så god som någon.
Inne på fritids satt bråkstake nummer två. Jo, så enkelt är det att vi i ständiga rapporter både från Q och andra barn och även föräldrar får veta att bråkstake 1 och 2 bråkar och slåss, nästan varje dag. B2 ägnade sig nu åt att slå ömsom på en mindre pojke, som snarast verkade smickrad av uppmärksamheten, ömsom på en av personalen, som protesterade på ett synnerligen halvhjärtat sätt. Hennes agerande gjorde mig djupt betänksam, samtidigt som jag provocerades starkt av B2. Hade han varit min unge, och så vidare. Gud så skönt att han inte är min unge, för vad i all världen hade jag gjort då.
Jag hämtade och hemförde min egen unge, och hemma låg ett brev i lådan, adresserat till honom, eller strängt taget till mig. Det var en friskola i området som letar nya elever, och Q var slumpvis (slumpvis? Smart marknadsföring?) utvald. Vi bjöds till informationsmöte om några veckor.
Under helgen diskuterade vi, O och jag. Vi är bekymrade båda två. Över stöket i skolan, utöver B1 och B2 är det inte mindre än två barn i klassen med diagnoser inom autismspektrat, ytterligare en är under utredning, samt två barn som är relativt nyanlända i Sverige och inte talar svenska.
Å andra sidan är det underbart på så många sätt att bo några hundra meter från skolan. Promenaderna dit och hem. Tryggheten i att ha tre klasskompisar och tio skolkompisar boende på krypavstånd. Musikläraren och en av skolkockarna (som lagar fantastisk mat) bor i samma radhuslänga som vi. Och så vidare. Ingen av oss hade det så när vi var barn, vi hade långa skolvägar och kompisarna utspridda över ett stort område.
Men så detta med att Q tycker att lektionerna är tråkiga. Jag har försökt forska vidare i det men inte blivit så värst mycket klokare. Han är ganska pigg på att leka skriv- läs- och mattelekar tillsammans med mig. Vad blir två ojämna tal tillsammans, frågade jag. Det blir alltid jämnt, svarade Q efter en stunds eftertanke. Har ni lärt er det i skolan? Nej, men så måste det väl bli?
I pedagogisk nit och bildningsiver rotade jag fram mina gamla skolgrejer. Jag gick ju bevars i en skyddad Montessoriskola, en av få friskolor på sin tid. Mellanstadiet minns jag som oavbrutet roligt. Skolarbetet gick ut på att bedriva efterforskningar om ett aktuellt ämne och sedan skapa pärmar om det. Jag som älskade att rita la mycken möda på pärmens omslag och omdömessidan, där fröken skrev sitt (alltid översvallande) utlåtande.
Det är åratal sedan jag tittade på det där, om jag någonsin gjort det. Men allt ligger prydligt i en låda, teckningarnas färger är välbevarade. Varje pärm innehöll förutom försättsblad och omdömessida, ett tiotal tättskrivna sidor om exempelvis Värmland. Eller Elisabet I och Maria Stuart. Eller oljeborrning i Saudiarabien. Informationen hämtades från läroboken, men jag minns att fröken var noga med att man inte fick kopiera texten exakt. Det blev snabbt en lek att omformulera, vända på meningarna, hitta synonymer.
Denna glädje i att lära och skapa ville jag förmedla, och både Q och Y blev fängslade, som väntat gillade de teckningarna. Vad bra du ritade, sade Q längtansfullt, och jag hastade att påpeka att jag var elva, tolv år när jag ritade detta. (Förresten syns min konstnärliga utveckling mellan 1980 och 1982 mycket tydligt).
Imorse var Q lite krasslig och därför är jag hemma med honom idag. Men vi fick lova Y att inte titta på några pärmar utan honom, med mindre än så accepterade han inte att låta sig forslas till dagmamman.
Friskolan då? Tja. Jag kunde inte sova inatt, så jag gick upp och surfade och fick för mig att googla lite. Ganska snabbt hittade jag Skolinspektionens senaste rapport om denna skola och läste den. Kort sagt: nej. Ska vi flytta på Q ska det vara till en skola som vi vet är bra.
Ännu ett orosmoln skingrat, en osäkerhet säkrad. Om några veckor är det utvecklingssamtal, jag ska förbereda mig. Nu ska jag strax göra lunch, medan Q sitter och räknar några tal som jag har skrivit åt honom. Och i eftermiddag när vi hämtat Y ska jag återigen förevisa mina alster för beundrande ögon. En egotripp så god som någon.
Vilka inspirerande skolarbeten! Det påminner mig om min geografilärare i högstadiet som också uppmuntrade oss att göra innehållsrika häften. Hoppas det reder sig med skolan. Om Noras skola är hälften så bra som hennes dagis är vi lyckligt lottade.
SvaraRaderaVårt äldsta barn går i en friskola och där är det mycket fokus på projektarbeten och vi får se fantastiska alster. Hon tycker dessutom att det är väldigt roligt!
SvaraRaderaKanske är det läge att, utöver utvecklingssamtalet, boka in ett möte med läraren utan Q närvarande? Jag tycker i alla fall att det finns en gräns för hur kritisk man vill vara och vad man vill ifrågasätta kring skolsituationen när barnen är med.
Hej! Jag vill bara passa på att säga att det är väldigt intressant att läsa om dina skolfunderingar. Våra barn är snäppet yngre, så jag uppskattar att läsa lite av vad som kommer längre fram för oss. Jag har en fråga också, angående böcker att läsa för barnen. Jag är inte uppväxt med att mina föräldrar har läst för mig, men vill gärna göra det själv. Vore jättekul om du vill göra en lista med tips på klassiker och egna favoriter att läsa för barnen under deras uppväxt. Om du vill såklart! Annars, stort tack för en underhållande och intressant blogg.
SvaraRaderaAtt göra de där fina häftena var ju säkert stimulerande på mer än ett sätt, vilket jag antar också är tanken bakom montessori.
SvaraRaderaDet här påminde mig också om hur roligt jag tyckte det var att se mina föräldrars skolböcker. Fortfarande tror jag egentligen att de intresserar mig mer än mina egna...
Och jag som inte har barn men gärna vill uppdatera mig på vad man läser för samtida barn ser också fram emot den där listan. (Jag har nämligen bestämt att det faktum att jag har gråa hår och inga barn inte alls är någon anledning att avstå från att ha bra barnböcker i min hylla!)
Hej Helga!
SvaraRaderaMamma till barn med autismspektrum och dessutom delvis i branschen ... Tycker inte det behöver vara negativt att det finns barn med AST klassen. Personer med AST har ju ett annat sätt att och den lärare som fångar dem har dels en god känsla för vad annorlunda tänkande innebär i vid bemärkelse, dels förstår att anpassa till varje barns enskilda behov. Dessutom borde det nu eller på sikt innebära flera vuxna i klassrummet.
Vet att du har skrivit om den unga fröken och det är väl kanske inte den bakgrund man önskar för en sådan klass men med tillskott av resurser borde de finnas stor förståelse för elever motiveras av olika saker.
Jag har ju lite äldre barn än dig och upptäcker men viss sorg att mina barn inte alls har den fallenhet för och glädje av skolarbete som min man och jag hade.Lite jobbigt för mig att tänka om och bitvis obegripligt ... för hur funkar man då?? Men de är ju mina älskade barn så det är ett kärt bekymmer för de är ju fantastiska som de är!
Maria
Hm... taskig (ingen) korrekturläsning ovan. Ursäkta. Hoppas det mesta är begripligt. Ett annorlunda tänkande ska det vara någon rad ner bl a.
SvaraRaderaMaria
Jag tycker också att det är intressant att läsa dina skolfunderingar. Jag känner igen mig, min äldste (som är 20 nu) tyckte ganska snabbt i första klass att skolan var tråkig, trots att han hade lätt för sig och låg långt fram i alla ämnen. Eller på grund av det kanske, för med tiden, när undervisningen blev lite mer utmanande, blev det bättre. Jag vill minnas att det vände när han gick i trean.
SvaraRaderaLite har det kanske med lärare att göra också, men inte bara. Sonens klass fick olyckligt nog byta lärare flera gånger om. Den första, i ettan, tyckte både han och jag mycket om, och hon ansträngde sig verkligen för att hitta utmaningar och anpassa undervisningen. Det hjälpte inte (kanske för att man kan känna sig rätt ensam när man får anpassad undervisning), men hon försökte i alla fall. Den andra läraren, i tvåan, körde gammaldags stil, satte eleverna i räta rader, krävde att alla skulle göra samma sak samtidigt. Det blev ju inte bättre precis, men inte så mycket värre heller. I trean klickade det bättre med läraren, men jag tror framför allt att skolan liksom kom ikapp sonen då, svårighetsmässigt.
I efterhand kan jag inte se att han "tappade" särskilt mycket på att det var lite tråkigt i början - utom att det är tråkigt att ha tråkigt förstås. Men jag tror inte det påverkade honom senare, för sedan trivdes han bra i skolan och gjorde jättebra resultat.
Min dotter, som är ganska många år yngre, var ännu tidigare (läsning, räkning, allmänbildning etc)än sonen, och därför var vi rätt oroliga för att hon också skulle ha tråkigt när hon började skolan. Så blev det lustigt nog inte alls.
Hon fick rollen av "hjälpfröken" och fick regelbundet gå runt och hjälpa de andra barnen när hon var klar med uppgiften - jo, på riktigt. Vi föräldrar var extremt tveksamma till detta men dottern var nöjd och älskade skolan.
Oj vad jag skriver långt. Jag vet inte vad du kan få ut av att läsa detta, för jag hittade ju aldrig någon lösning på problemet. (För oss var det aldrig aktuellt att byta skola, bland annat pga hur vi bor). Och sedan löste det sig självt.
Tack alla! Det är så värdefullt med er respons! (Och en fånig sidoeffekt IRL är att när jag pratar med t ex mamma eller någon kollega som inte har en aning om att jag bloggar, är att jag måste hitta på något trovärdigt när jag hänvisar till någon insikt, idé eller tanke jag fått baserat på det mina bloggläsare skriver.)
SvaraRaderaBoklista kommer, måste fundera lite bara. Vi har bara precis börjat nosa på kapitelböcker, Q är fortfarande mycket road av bilderböcker som kanske egentligen är för barnsliga för honom. Fast det är väl snarast ett hälsotecken? Jag kommer då aldrig att växa ifrån Pettson, Hur gick det sen och liknande.
Märta, jag blir något mindre oroad av att läsa om dina erfarenheter! Skönt att höra att det blev bättre för din son. Jag inser att jag troligen målar fan på väggen, men det jag är mest rädd för är att skolan ska "tappa" Q redan nu i ettan och att han aldrig ska gilla den. Tala om att ta ut saker i förskott.
Maria - gammal kär bloggläsare, eller hur? - "mina barn inte alls har den fallenhet för och glädje av skolarbete som min man och jag hade" Jag förstår precis vad du menar och undrar om inte många föräldrar med adopterade barn gör denna erfarenhet. Själv har jag tänkt på detta redan innan vi fick barn. O och jag hade nämligen radikalt olika förhållningssätt till skolan. Jag var en flitgris och duktig flicka, han var (åtminstone i gymnasiet) en riktig drönare. Men han kom igen tack vare Komvux. Emellertid menar han själv att han inte alls hade haft samma chanser idag, systemet är långt mindre generöst nu. Jag har funderat ganska mycket på hur jag skulle bemöta mina barn om de visade sig anamma hans inställning snarare än min. Vasa, ta ut saker i förskott?
Till sist - ja, kanske borde jag ha ett samtal i enrum med läraren. För visst är det så att vissa funderingar inte ska ventileras så att han hör på. Jag har t ex god lust att ifrågasätta fixeringen vid handstil. Jag vet inte, jag behöver tänka på detta. Undrar om det alls är vettigt att ha med såpass små barn som Q?
Knepigt det där. Barnbarnet älskade skolan från första början, sen tröttnade han efter halva första terminen. Får inte vara före de andra. Sen visade det sig att han har koncentrationssvårigheter, dock inte utpräglade. Han är nu avskild från klassen, vilket smärtar mig mycket. Känner mig maktlös.
SvaraRaderaHan får gå ut med stödläraren när koncentrationen tryter och det kan vara bra, men jag oroar mig för kamratkontakter som är tunnsådda.
Var glad om de tränar på att skriva för hand! Om de inte gör det när de är små, när skall de göra det då???
SvaraRaderaMina killar skriver som kråkor, det är nästan oläsbart. Det är tråkigt när man är i 20-årsåldern... och det är inte språket det är fel på, det är handstilen. Motoriken måste tränas in.
Önskar de hade fått harva lite mer med multiplikationstabellen osv också. Träning ger färdighet!
Haha! Jag är usel på multiplikationstabellen, så civilingenjör jag är! Matte var ett av mina bästa ämnen på Chalmers, för övrigt.
SvaraRaderaMaria, glömde skriva att två av barnen med eventuella AST (heter det så?) diagnoser är Q:s käraste vänner, som han leker fantastiska lekar med. Dessa barn är inte utåtagerande eller störande i klassen på något sätt. Men de behöver ju antagligen annat stöd än andra barn, och jag är osäker på om de får det. Men nu har det ju tillkommit en lärare på heltid till klassen, så vi hoppas att det blir bättre.
Kul att Q har fattat och leker med AST kamrater! AST = autismspektrumtillstånd och omfattar diagnoserna autism, asperger, atypisk autism. I "branschen" brukar vi säga att AST barnen generellt behöver stöd som även andra barn mår gott av: tydlighet, struktur, rutiner, stöd i kamratrelationer, kort tid i stökiga miljöer, förberedelser inför det som ska komma ... Antagligen får de inte ännu det stöd de behöver för det kan ta ett tag innan stödet finjusterats för just det barnet när väl resurser tillförts.
SvaraRaderaMaria