2003: det första IVF-året

När 2003 gör sitt inträde är jag i tämligen god form. Jag är lättad över att julen är överstökad, den var inte smärtfri men som jag senare bittert ska erfara är jul årets värsta tid att vara barnlös.

Februari - april, IVF-försök 1
I slutet av januari besöker vi så privatkliniken. Vi får tala med en bra läkare. Gladast blir jag när hon gör ultraljud och kommenterar mina äggstockar. Jag har många små blåsor vilket betyder att jag är lättstimulerad. Efter idogt läsande på nätet tror jag mig veta att detta innebär att chanserna att lyckas är goda.

Några dagar efter detta får jag på jobbet besked om att jag hör till dem som ligger i farozonen för att bli uppsagda, detta på grund av min korta anställningstid. Jag ringer genast O, ska vi skjuta upp IVF:en? Vi bestämmer oss för att inte göra det. Den 16 februari börjar jag spraya. Är nervös och hoppfull.

Har jag surfat mycket förut så bor jag nu praktiskt taget på Föräldrakanalens IVF-sida. Läser och skriver inlägg, lever med i diverse signaturers glädje och sorg. Sprayen märker jag till att börja med inte mycket av, men efter cirka två veckor vaknar jag svettig på nätterna och har lite huvudvärk. Men då är det redan dags att börja med sprutorna. Jag lär mig att ta dem själv (inte svårt med Puregonpenna) och är stolt över detta. 150 enheter varje kväll. När det är dags att börja gå på kontroller blir det nervöst. Läkarna säger inte så mycket men jag förstår att de är lite bekymrade. Sprutdosen sänks till 100 i några dagar, höjs sedan till 150, täta kontroller. På den sista av dessa, en söndag i mitten av mars, är jag mycket orolig. Det är då jag träffar dr Optimist för första gången. Han lugnar mig ofantligt genom att säga att med tanke på min ålder och antalet äggblåsor kan han närapå lova att jag kommer att bli gravid, men kanske inte att det blir just den här gången. Men någon gång! Efteråt i bilen gråter jag av lättnad.

Äggplocket är den 18 mars. Irakkriget bryter ut samma dag och jag tänker att mina barn kanske görs i ett historiskt ögonblick. Nio ägg tas ut, det gör ondare än jag trodde men det går i alla fall fort. Också efteråt har jag ont, men är oerhört lättad. Dagen därpå är vi förfärligt nervösa tills kliniken ringer och meddelar att det ser bra ut, åtta ägg har blivit befruktade. Man har gjort ICSI på hälften men vanlig IVF har fungerat lika bra så därför kommer det att räcka med IVF om det blir en nästa gång. O är mycket lättad över detta. Vi är med i SET-studien (Single Embryo Transfer) vilket innebär att lotten avgör om man får ett eller två ägg tillbaka. Enligt klinikens rutiner hade vi annars bara fått ett. ET går enkelt. En vecka efter ET får vi veta att jag har ett embryo i magen och att två lagts i frysen, ett fint resultat.

Den första ruvningsveckan mår jag bra, bättre än på länge. För första gången på över ett år vågar jag slappna av och känna tillförsikt. Känslan av hotande katastrof är borta. Det här kommer att ordna sig.

Framåt dag 10 börjar mitt lugn att krackelera. Dessutom är det hög arbetsbelastning på jobbet, det hatade. Folk drar och sliter i mig, jag som bara vill ligga på soffan med blicken i taket och händerna på magen. På morgonen dag 12 ser jag blod och blir förfärligt rädd. Vill vara hemma och gråta, men det är kris på jobbet. Under dagen kommer smärtorna, alldeles för lika vanlig jävla mensvärk. Vid femtiden har jag stökat undan det värsta, ringer O och ber om att få bli hämtad.

Hemma väntar ett brev från kusin M. Vi har hållit kontakten under de senaste månaderna, hon har varit mycket nyfiken och engagerad i IVF:en och frågat mycket. Ibland har hennes kommentarer varit på gränsen till sårande, som skämtet om att det blir väl snorungar eftersom man tar hormoner i form av nässpray. Jag har peppat henne när hon har varit ledsen över släktkrångel i samband med hennes förestående bröllop. Nu skriver hon ett jolmigt välmenande men outhärdligt brev där hon uttrycker sin förhoppning att vår IVF lyckas, för det vore så roligt om det blev en jämnårig lekkamrat åt hennes lilla knytt som ska födas i september. Hon är i vecka 17, något som nogsamt förtigits i vår korrespondens.

Jag är i det närmaste tillintetgjord. Aldrig har jag känt mig så sviken, så lurad och inte blir det bättre av att jag är medveten om att detta inte är rumsrena känslor. De flesta i min omgivning, inklusive O, reagerar med bestörtning på min öppna avundsjuka. Mensvärken är nu outhärdlig, och vi bestämmer oss för att testa. Negativt.

Det är på kvällen den första april, kvällen före den riktiga testdagen den 2 april. I många veckor nu har jag tittat på det datumet i min fickkalender och undrat vad det ska föra med sig. Blir det:

Intet är som väntanstider, vårflodsveckor, knoppningstider,
ingen maj en dager sprider som den klarnande april.

Nu har jag svaret:

April is the cruelest month, breeding
Lilacs out of the dead land, mixing
Memory and desire, stirring
Dull roots with spring rain.

Så är det verklighet, det som jag varit allra mest rädd för. Det känns ännu värre än jag hade trott och fruktat, och jag begriper inte hur jag någonsin ska orka göra om detta. Jag vågar knappt känna efter hur ledsen jag är, jag blir rädd för mig själv och att sorgen ska göra slut på mig om jag släpper fram den. Som tur är har jag min psykolog, och hon är klok. Hon säger till mig att jag har rätt att sörja, jag har rätt till varje tår jag fäller, och att jag inte ska vara rädd eller spjärna emot utan tillåta mig att vara riktigt ledsen. Desto fortare kommer jag att återhämta mig.

Faktiskt så har hon rätt. Det är bara en fråga om dagar, kanske en vecka, så känner jag igen mig själv igen. Fortfarande ledsen, ja. Tilltufsad och lite mer cynisk, ja. Men inte längre tillintetgjord. Framför allt njuter jag av att äga min kropp igen, att inte vara invaderad av IVF, att kunna träna, dricka vin, älska med O.

M och jag mejlar lite till varann. Jag berättar att hennes brev kommit med sämsta tänkbara tajming, något som hon inte kunde rå för men som kanske förklarar att det var extra svårt att få det. Jag förklarar också, så finkänsligt jag kan, att jag önskar att hon hade berättat tidigare. Jag håller inne med hårda ord som hyckleri och lurad. Hon svarar att graviditeten visserligen var planerad (i motsats till vad hon sagt till mig i november) men att hon ändå blivit omtumlad och därför inte velat berätta. Jag kan på sätt och vis förstå henne. Vidare tackar jag och O nej till att komma på hennes bröllop, och förklarar att vi inte vill göra henne ledsen men att vi inte orkar, det kommer att sammanfalla med vårt frysförsök. Hon erbjuder oss att låtsas som att vi ska komma och i sista minuten skylla på magsjuka, men det vill inte jag. Bättre då att säga som det är. Därmed upphör vår bräckliga nyfunna kontakt.

I slutet av april åker pappa och jag till Barcelona i några dagar. Det är när jag kommer hem därifrån som det går upp för mig hur mycket jag vantrivs på jobbet, och plötsligt har jag fattat ett beslut. Jag vill bli uppsagd. Jag började på företaget knappt tre år tidigare med höga förväntningar som snabbt gick om intet, projektet jag anställdes för att leda visade sig vara en ogenomtänkt önskedröm. Visserligen har jag fått andra arbetsuppgifter, och jag får respekt och uppskattning för det jag gör, men jag trivs inte. Jag finner ingen arbetsglädje i de dagliga uppgifterna och jag känner inget större intresse eller engagemang för den bransch jag arbetar i.

Det går fort att bestämma sig, men innerst inne vet jag att jag tänkt på detta länge. Det har blivit allt mer tydligt att jobbet och barnlösheten är för mycket att hantera för mig. Att frivilligt gå ut i arbetslöshet är som att hoppa ut i ett tomt intet. Jag har ingen aning om vad framtiden kommer att bära med sig, men det känns knappast viktigt. Min tillvaro skakar redan i sina grundvalar.

Jag frågar förstås O om råd, och jag är rädd för svaret för han kan ibland visa oförståelse för att jag är så olycklig med hela min livssituation. Men han är tyst en stund, och säger sedan att jag måste bestämma detta själv, men att han kommer att stödja mig i det beslut jag fattar. Ekonomin kommer att bli svår, inser vi, men som tur är har jag en försäkring genom facket som kommer att ge mig pengar i ett halvår efter uppsägning. O håller på att slutföra sin examen, och har varit på intervju för ett jobb i Stockholm som han gärna vill ha. Med lite tur kanske han får jobb samtidigt som jag blir av med mitt. Jag har redan innan varit förtänksam nog att söka till en halvtidskurs på min gamla högskola. Den kan jag kanske få gå med bibehållen a-kassa. Jag tänker att det blir bra att kombinera antingen med graviditet eller med fortsatta IVF-försök.

Maj-juli, frysförsök 1 som blir IVF 2
Jag återfår aldrig den första ruvningsveckans sköna tillförsikt, men jag noterar med tillfredsställelse att första mensen efter IVF:en kommer punktligt och snällt, och vi börjar planera för frysförsök. Det verkar otroligt att det skulle kunna fungera med frysta embryon när ett perfekt färskt inte velat fästa, men den samlade läkarvetenskapen försäkrar att det visst kan gå.

Jag går på kontroller och lär mig leta ägglossning. Den inträffar som förväntat, och dagen för frysåterföring bokas, en lördag.

O åker och handlar före ET, jag är hemma och stökar när telefonen ringer. Det är dr Optimist som har den sorgliga plikten att meddela att inget embryo överlevt upptiningen. Han erbjuder oss att komma och träffa honom i alla fall för att prata lite, och jag tackar ja fast jag egentligen inte begriper vad det ska tjäna till. Rödgråten möter jag O i dörren, och den här gången blir också han tagen. Tidigare har han tyckt att jag målat fan på väggen men nu börjar även han tycka att vi har orimlig otur. Alla våra barn är döda, vi som under en ljuvlig dag i mars kunde skoja om att vi hade åtta stycken på andra sidan stan.

Dr Optimist förvånar oss med att föreslå att jag genast ska börja spraya för ett färskt försök. Det alternativet visste vi inte fanns. Vi hade inte tänkt betala för mer än ett privatförsök, särskilt som vi numera är framme i landstingskön och till och med har fått avboka vår första tid där på grund av detta frysförsök. Istället har vi tid där i augusti. Dr O förklarar att om jag börjar spraya omedelbart hinner vi precis med en IVF före sommarstängningen. Han kan till och med ge oss lite rabatt, närmare tiotusen. Vi ber om betänketid och åker och äter glass. Är tio veckor av vårt liv värda tiotusen? Vi bestämmer oss för att köra på. Det är nu eller aldrig. Vi ringer dr O och så är vi igång igen.

Andra försöket rullar på snabbare än det första. Jag är inte alls lika närvarande i det jag gör, måste påminna mig om att ta spray och sprutor vid rätt tidpunkt. Kanske är det de berömda försvarsmekanismerna som slagit till. Den här gången är sprutdosen 150 rakt igenom, men så blir det många ägg också, närmare bestämt tretton, när jag plockas några dagar före midsommar. Precis som förra gången är det doktor Optimist som gör ingreppet, och även denna gång gör det ont. Tre dagar senare får jag tillbaka ett embryo och fyra läggs i frysen. O:s spermier har plötsligt blivit sämre så det krävdes ICSI denna gång. "Nu SKA du blir gravid", säger doktorn. Ja tack.

Första delen av ruvningen tillbringar vi på Sommarön, jag har semester och O är arbetslös. Jag är ledsen, all förtröstan är borta. Nog hoppas jag, hoppas och önskar rent förtvivlat, men jag är också mycket rädd för ytterligare ett misslyckande.

Andra IVF:en slutar som den första, med starka menssmärtor på dag 12, och negativt test. Strax därefter sätter mensen igång. Den grymma känslan av besvikelse är inte lika stor denna gång, trots allt har jag känt mig uppgiven genom det här försöket. Värst är rädslan för att det aldrig ska lyckas, den bara växer och liknar ren och skär ångest ibland.

Bara några dagar senare händer något förfärligt. En av O:s äldsta vänner K blir svårt sjuk. Under en mardrömslik vecka går det från illa till värre till värsta tänkbara. K och hans fru N har tre små barn tillsammans, barn som han inte kommer att få följa in i vuxenlivet. O tillbringar flera dagar hos K och N, och jag är där så mycket jag kan efter jobbet. Vi gråter alla, över barnen som kommer att mista sin glada och snälla pappa, över N som kommer att bli ensam och över K som snuvas på halva livet. Varför får sådant hända? Borde det inte finnas en gräns för jävligheterna?

(Jag kan med stor glädje berätta att K idag, drygt fyra år efter diagnosen, lever och mår ganska bra. Han jobbar deltid och äter medicin. Sjukdomen verkar ännu så länge hållas i schack av de behandlingar han har fått. Hur länge vet ingen. Han har redan överlevt alla prognoser och all statistik.)

Augusti - november IVF 3
I augusti arbetar jag min sista dag och strax därefter åker vi ut till Sommarön. Där rider ångesten mig. Kanske är det barnasorgen, kanske är det en reaktion på att sluta på jobbet. Säkert är det rädslan för framtiden. På nätterna ligger jag vaken och tittar i taket, och tänker på att gå ner till vattnet och simma utåt så långt jag orkar. Det som avhåller mig från att göra det är hunden Sidney som sover på golvet nedanför min säng. Det är omöjligt att gå ut utan att väcka honom, han skulle skälla om jag lämnade honom i huset, och simmar jag ut följer han med. Det låter inte klokt, men så går mitt resonemang. För Sidneys skull ligger jag kvar.

I augusti är vi också på vårt första besök på landstingets klinik, Sahlgrenska. Läkaren vi träffar är snäll men inte så värst förtroendeingivande. Detta är hennes första dag efter en tids tjänstledighet och det märks att hon är rejält ringrostig. Jag har bättre reda på rutiner för återförande av embryon (antal, åldersgränser, hur många dagars odling). Usch. I slutet av augusti börjar jag spraya för tredje gången.

September är en jävlig månad. Jag sprayar i vad som känns som evigheter. Sahlgrenskas klinik styrs med järnhand av doktor XX, vars namn jag ofta har hört nämnas med vördnad men aldrig träffat. Inte mycket verkar försiggå på Sahlgrenska som inte har granskats och godkänts av honom. Dr XX tror benhårt på långa nedregleringar, så minst tre veckor måste man spraya innan man får komma och lämna blodprov. Jag mår ovanligt dåligt av sprayen, gråter och är arg om vartannat.

Den 12 september firar vi femårig bröllopsdag. Ingen av oss är upplagda för att fira men vi gör en kraftansträngning och bokar bord på en av Göteborgs finaste restauranger. På eftermiddagen tittar vi förbi svärföräldrarna och pratar med svärfar. Han berättar i obesvärad ton att han fått svar på en del prover han har tagit, att han har prostatacancer. Jag måste sätta mig ned. Hans glada uppsyn går inte ihop med beskedet. Är han inte orolig? Nej, tydligen inte. Det blir däremot vi.

Vi är ganska dämpade när vi kommer till restaurangen. På Götaplatsen ligger ett hav av röda rosor, det har hållits en manifestation för Anna Lindh. Men O har tydligen lyckats få tag på en bukett ändå som står på vårt bord. Nej, han ser helt oförstående ut när jag frågar. Kortet och rosorna är från K och N, med tack för allt stöd under den senaste tiden. Jag börjar gråta där jag sitter, glädjetårar uppblandade i sorg, över oss och dem och svärfar.