Vår historia, en sammanfattning

Planen är att jag någon gång ska skriva färdigt hela vår barnskaffarhistoria, som ju till sist fick ett slut lyckligare än vi någonsin vågat hoppas.

Just nu finns det en lucka från hösten 2003 då anteckningarna upphör till våren 2004 så jag började blogga. Luckan ska fyllas i - kanske, någon gång, om intresse finns?

Enklare är kanske att läsa en kort sammanfattning av vad som hänt genom åren, och beundra vårt bröllopsfoto, unga och aningslösa. Idag är vi något mer ärrade men mycket lyckligare - och tre!

1999 Vi bestämmer oss för att vi vill försöka få barn.

2000 Husköp, jobbyte, inga barn i sikte.

2001 Utlandsvistelse, därefter fertilitetsutredning, som visar att det är fel på makens spermier.

2002 Ett långt svart år i väntan på IVF.

2003 Året då vi gjorde tre IVF, stor sorg vid negativt resultat. Dessutom blir jag upppsagd från mitt jobb. Men mina ägg och våra embryon är många och fina, och när läkarna efter IVF nr 3 upptäcker ett fel på min sköldkörtel, som går att åtgärda och som kan ha påverkat utgången, repar vi mod igen.

2004 Först ett frysförsök, så ett helt IVF-försök (nummer 4) så tre frysförsök till, men inte den minsta lilla graviditet. O får jobb i Stockholm och vi flyttar dit.

2005 Vid en laparoskopi upptäcks det att jag har stopp i en äggledare, konstigt utseende på livmodern samt lite endometrios. Ännu vet vi inte vad detta betyder för eventuella fortsatta IVF:er. Vi vilar oss och gör äntligen det vi har pratat om i åratal: kontaktar kommunen för adoption. Samma dag som vi får vårt medgivande börjar jag blöda efter vår femte och sista IVF. Så är det då klart, vi får inte biologiska barn.

2006 Vi bestämmer oss för Korea som adoptionsland. Väntetiderna är korta, så vi avvaktar med att skicka ansökan. O behöver gå ner några kilo i vikt och dessutom ska vi flytta. På sommaren sammanställer vi ansökan, men hinner inte få iväg den förrän två dråpslag drabbar oss: jag blir sjuk och Korea ändrar sina regler vilket resulterar i avsevärt längre väntetider.

Men ibland sker mirakel. Mitt tillfrisknande går långsamt men prognosen är god, så vi vågar gå vidare med adoptionen. Vi blir tillfrågade om att bli föräldrar till en liten pojke med ett eventuellt synfel. Den 23 oktober 2006 träffar vi vår son Q för första gången och tio dagar senare är vi hemma alla tre. Sedan dess har livet lett mot oss. Och Q ser utmärkt!