Det överväldigande familjelivet

Jag kurar vid datorn, stjäl mig tid, medan sönerna och en besökande kompis tittar på film på TV. Uppbygglig, norsk dockteater, Flåklypa Grand Prix, faktiskt vald av dem själva, de hemska skrikiga filmerna på Disney XD fick för en gångs skull stå tillbaka.

De skrikiga filmerna, ja. Och dataspelen. Vilka konflikter de vållar. Hur vi än jämkar och trixar och sätter upp regler (Aldrig titta på TV före frukost, för då blir blodsockernivån så låg hos alla parter att det blir dramatik och tragedi vid avstängning. Dataspel endast vid i förväg bestämda tillfällen.) är det ständiga strider.

Det strids om allt. För en timme sedan ville Y ha kalsonger istället för blöja. Jomenvisst. Han är troligen redo att lägga av helt med blöjorna, men vi ville vara kloka och balanserade och vänta några veckor efter nappavslutet. Fast å andra sidan har det kommit bajs i blöjan flera gånger den här veckan, trots att han mycket väl vet att bajs i "toletten" renderar honom klistermärken. (Hans egen idé faktiskt, inspirerad av ordningen hos grannfamiljen).

Kalsonger, som sagt. Just som jag är i färd att stiga in i duschen annonserar Y att han ska bajsa. Jag får förstås bråttom att hjälpa honom. Fast sedan visar det sig att han är mest intresserad av att 1 sitta på toa och skapa en gigantisk trasselsudd av dasspapper, alternativt 2 springa runt och vifta med snoppen och stolt visa upp densamma.

Mitt tålamod tryter efter en stund, och jag vill sätta på honom blöjan igen för att få duscha ifred. Nehej. Och så blir det bråk, och det hela slutar med en gallskrikande Y och en Helga som har gråten i halsen och inte vet vem hon är mest arg på, ungen eller sig själv.

Nej, det är inte alls så jobbigt som det var under det första halvåret som tvåbarnsfamilj. Allt har blivit mycket mycket bättre.

Jag borde egentligen skämmas för att beklaga mig, för de senaste veckorna har O gått ner i arbetstid och varit hemma väsentligt mer än jag, så att jag fått möjlighet att sätta mig in i mitt nya jobb. (Vilket har gått bra, för övrigt.)

Ändå. Ändå är det faktiskt jobbigt. Det är jobbigt att vara borta från barnen mer än jag är van vid, jobbigt att den korta tid vi ses är fylld av konflikter (och jag är inte dummare än att jag inser att detta inte är en slump). Jobbigt att se hur trött O är, numera är det han som lider mest av Y:s nattstök (som också blivit mycket mycket bättre, men inte upphört helt). Jobbigt att bråken inte stannar mellan oss och barnen, utan att vi också bråkar mer sinsemellan. Jobbigt att vi hanterar det så olika. Jag blir arg och ryar och ryter, vilket O avskyr. Hans ilska tar sig istället uttryck i svartsynta kommentarer när man minst anar det, vilket jag hatar.

Efter en lördag infesterad av bråk ser jag till att få natta båda barnen var för sig. Av flera orsaker. Men mest för min egen skull. Efter en bråkig dag behöver jag själv vara nära dem en stund och känna lugnet, ömheten och kärleken återvända.

Det är överväldigande, detta som var så oerhört efterlängtat, åtminstone av mig.

Ångrar du att vi skaffade barn, frågar jag O sedan. Ångrar du att vi skaffade två? Han tänker en stund och svarar nej. Det är ungefär som jag trodde att det skulle bli, säger han.

Jag är glad att han svarar som han gör, men vad han än hade sagt hade det nog ändå varit en viss befrielse i att vi kan prata om det.

Och imorgon är det måndag igen. Håhåjaja.