Lördagen före jul var en dag av känslostormar. Från det samtal på förmiddagen som jag strax ska relatera, och som fick mig att skrattande lägga på luren, till en promenad i stilla snöfall med julmusik i lurarna som fick mig att bli en lite bättre människa, till en eftermiddag och kväll infesterad med bråk, skrik, gnat och tjat, men med ett gott avslut. Inspirerad av Y:s arga utslungande att han ansåg oss vara så dumma att han inte ville ha oss till mamma och pappa längre, läste jag Pelle flyttar till Komfusenbo för båda sönerna, och de lyssnade intensivt och andäktigt.
Men i alla fall. Pappa. Han ringde, och jag konstaterade än en gång att han mår bra nu. Han jobbar intensivt med en översättning, är glad åt uppdraget, glad åt förtroendet, glad åt pengarna, glad åt att inte vara bortglömd, och så vidare. Vi bestämde att han skulle komma som vanligt vid tvåtiden på julafton.
Så drog jag efter andan och bad honom gå över sin klädsel en extra gång. Senast jag träffat honom, på körens julkonsert, klarade han varken den okulära besiktningen eller luktprovet. Jag misstänkte både byxor och jacka. Han höll slokörat med om att det nog var si och så med renhetsgraden på dessa persedlar, men att han faktiskt alltid duschar och byter till ren skjorta innan han går ut för att träffa folk.
Jag sade strängt, att nu är det faktiskt dags att pensionera Edvard Persson-byxorna, nu måste vi gå ut på stan och ekipera dig. Du har gått ner tjugo kilo sedan vi sist handlade kläder, allt hänger som säckar på dig. Du har nog rätt, svarade pappa dröjande och överraskande fogligt. Så berättade han den historia som fick mig att skratta så tårarna rann. Min reaktion gjorde honom så förtjust att han skrev ner det hela. Varsågoda, Helgapappa gästbloggar:
När jag kom hem för några dagar sade det tjoffs när jag kom innanför dörren och så låg byxorna runt fötterna. Tydligen är det dags för ett nytt hål i livremmen. Det var ett tag sedan sist.
Men det är trots allt en sann glädje när man reser sig i bussen för att gå av och hänger fast för glatta livet - vissa chaufförer kör som i Rio - med en hand (räcker knappt) i någon ledstång och en i matkassen och märker att byxorna hasat ner och är på väg ännu längre. I Förorten hann de en gång till knäna innan jag pallrat mig av, men jag hade den långa rocken som går till fotknölarna så det gick bra. Att hålla i byxor och matkasse på en gång är inte så lätt som man skulle kunna tro.
Hur gick det då? Jo, på julafton konstaterade jag så snart pappa klivit inom dörren att han klarade alla prover, han doftade inte av annat än rakvatten och såg mycket prydlig ut. Och idag har vi handlat ny kostym, att ha på begravningar. Pappa går på många sådana. Men på skjorta gick vi bet, kombinationen mager hals men kvardröjande kulmage tillfredsställs inte av Dressman eller Grosshandlarn.
Efteråt bjöd jag honom på köttbullssmörgås på konditori, och sedan skildes vi åt, nöjda och glada.
Hej
SvaraRaderaDet ska bli mitt mål och projekt nästa år. Att kunna åka buss så mina gamla byxor åker av. Jag kan bjuda på en titt på trosorna om jag har kortare rock än din pappa och har påse i handen. Men jag tänker inte kalla det ett nyårslöften. Läste att det är kontraproduktivt med alla förhärskande inten i nyårslöften (inte äta godis, inte äta kaka..).
Gott slut och gott nytt
önskar västkustläsare
Mannen och jag asgarvar åt Helgapappans historia, underbart frukostsällskap så här sista dagen på året! Gott nytt år!
SvaraRadera//mary
Tack för årets bästa blogg, du skänker styrka. Gott nytt år! Hälsn Katten
SvaraRadera;-)
SvaraRaderaOch härligt att han mår bra. Vad är det för översättningar han gör?
Rent pragmatiskt och egoistiskt* undrar jag vad det är som avhåller Helgapappa från att köpa kläder själv, och hur det verkligen går till när ni handlar. Min pappa är så överjordiskt snål och eftersom han inte har handlat kläder sedan han och jag var på rea någon gång för tjugo år sedan har han ingen som helst aning om vad någonting kostar. Även om jag skulle få honom med mig skulle det bli omöjligt vid kassan,
*Jag tänker på hur snygg min egen far skulle kunna vara om han fick en annan vinterjacka än den där tvåfärgade karakteristiskt gubbiga. Jag vet nämligen hur han ser ut när han går i julottan med mig vartannat år, i lodenrock.
Årets bästa blogg, det var inte kattskit det Katten! Jag tackar och bugar!
SvaraRaderaAnnannan, det som avhåller honom är ren lättja och viss okunskap. Jag krattar manegen genom att prata med expediter (pappa hör allt sämre), springa och hämta nya storlekar, styra undan de värsta blindskären (modernt lågt skurna byxor eller insvängda skjortor). Det hade tagit honom minst dubbelt så lång tid att handla utan min hjälp. Om han ens kommit iväg. Men när vi väl gör det, kommer iväg alltså, har vi rätt trevligt. Pappa har ganska bestämd smak ifråga om färger och kvaliteer, en smak som jag respekterar och i stort delar.
Men visst är han snål, han också. Han betalade en kostym för 3000 utan att mucka, det gjorde han. Men ny skjorta tyckte han inte behövdes, så den betalade jag.
Hans översättningar? Se här fortsättningen på mejlet jag citerat i inlägget:
Det här brevet hörde till det jag översatte i fredags, 2012-12-21:
Den 1 juli 1916 inleddes slaget vid Somme. Det var den kostsammaste dagen i den brittiska arméns historia och resulterade i nära 58 000 förluster, däribland 19 240 döda. Den bestående bilden är den av tungt lastade infanterister som strävar fram över ingenmansland och blir nedmejade i tusental av tyska kulsprutor.
Fredag 30 juni 1916
"Min käraste Mamma och Pappa,
Jag skriver detta brev dagen före det viktigaste ögonblicket i mitt liv...Dagen har nästan grytt när jag faktiskt skall göra min lilla bit [för] civilisationens sak. Tidigt i morgon kommer jag att ta mina män - män som jag måste älska, och vilka, som jag tror, måste älska mig - över kanten för att göra vår bit andel? i det första anfallet som London Territorials har deltagit i som ett helt förband.
Jag är säker på att ni kommer att bli mycket glada över att höra att jag går över med Westminsters. Det gamla regementet har fått den mest spännande uppgiften i hela Divisionen, och jag är mycket stolt över mitt avsnitt...mina två särskilda kulsprutor har fått de två mest framskjutna, och därför viktigaste, ställningarna av alla - en ära som många strävar efter.
Jag tog nattvarden igår med dussintals andra som går över i morgon...Jag har en stark känsla av att jag kommer tryggt igenom; men icke desto mindre, skulle det vara Guds heliga vilja att kalla bort mig, är jag helt beredd att gå...och ni, kära Mamma och Pappa, skall veta att jag dog när jag gjorde min plikt mot min Gud, mitt Land och min Kung. Jag ber att ni måtte se på det som en ära...
Jag önskar att jag hade tid att skriva mer, men tiden är dyrbar...Jag är rädd att jag måste sluta nu...hjärtligaste kärlek till alla dem som jag älskar så högt...
Er tillgivne och lycklige son,
Jack"
FÄNRIK JOHN SHERWIN ENGALL, 16TH LONDON REGIMENT, I ETT BREV SKRIVET HEM DAGEN FÖRE INLEDNINGEN AV SOMME-OFFENSIVEN. ENGALL DÖDADES I STRID NÄSTA DAG.