Under semesterdagarna i Göteborg fick jag som bekant tillfälle att fundera över min mammas sätt att kommunicera på. Att inte säga saker rent ut men att visa dem. Att ständigt sända ut dubbla budskap.
Å andra sidan är jag ju fallen efter någon annan också, min far. Min pappa som jag älskar innerligt, som alltid är på min sida, som den dag han lämnar mig kommer att få mig att känna mig alldeles ensam i världen.
Men som också har en osviklig och nedärvd tendens att ibland säga precis det han tänker och därmed placera foten stadigt i klaveret. En egenskap som inte direkt mattats med åren.
Idag träffades vi på lunchen, på mitt förslag, nära mitt jobb. Jag hade min egenhändigt stickade apelsinkofta på mig, vilket är relevant i sammanhanget.
(Detta efter att pappa ringt i helgen och frågat om jag var intresserad av att se några filmatiseringar av hans och min älsklingsroman Den allvarsamma leken, och jag svarat att intresse finns, men jag hinner inte, varpå han suckade och sa: Ja, det är synd att du alltid har så ont om tid.)
Vi tillbringade en trevlig timme tillsammans, pratande om ditt och datt. När vi skildes vid busshållplatsen la han handen på mitt hår och sa hejdå, det var trevligt det här. Sedan skärskådade han mig ytterligare och sa fundersamt:
- Den är inte särskilt snygg den där. Har du gjort den själv?
Stiloraklet Helgapappa har talat. Han med fläckig jacka, strumpor som pälsängrarna festat på och byxor som Edvard Persson, fyra nummer för stora och insnörpta runt magen, med en halvmeter livrem slängande. Han som inte tvekar att gå på begravning i jordgubbsfläckig skjorta (jordgubbarna och skjortan hade transporterats i samma väska). Han som fraktar både kebab och pannbiffar i axelremsväskan, och hårdkokta ägg i byxfickorna.
(Det finns fler exempel, ni skulle inte tro dem. Jag torkar tårar nu, har skrattat hysteriskt.)
Så, ja. Detta må jag betänka. Att inte bli som mamma när jag blir gammal. Men å andra sidan inte som pappa heller. De ytterligheter som blandas i mig kanske släcker ut varann.
Eller, hemska tanke, så blir det precis tvärtom. Hjälp.
;-)!
SvaraRaderaDet värsta är att man får lov att betänka att ens föräldrar också haft föräldrar som de antagligen bestämt sig för att aldrig bli som.
Så antingen kommer det en tidpunkt då man så ger fasen i allting att det slutar ha någon betydelse (bevare mig), eller så blir det något helt annat än allt det där man undvikar som man gör sig omöjlig med.
Föräldrar... håhåjaja
SvaraRaderaAlltså, annannan, det du påpekar är ett mysterium och inget mindre. För både mamma och pappa hade avsevärt mer komplicerade relationer till sina mödrar än vad jag har till någon av dem. Båda har svurit på att aldrig bli som mamma.
SvaraRaderaOch vem var expert på dubbla budskap? Mormor. Vem babblade ständigt ut sina tankar, svängde runt som en elefant i en porslinsbutik? Farmor.
Jag drar mig till minnes en episod för tiotalet år sedan, vi hade inte fått barn ännu, men det hade kusin vilket grämde mig oerhört. Och så rapporterar pappa att farmor sagt att hon tyckte att jag såg mycket äldre ut än kusin. (Jag är tre månader äldre.) I det tillstånd jag var då sårade det mig väldigt. Både infertil och gammal, liksom.
Pappa och farmor. De tävlade om att säga lite för mycket, vara lite för rättframma.