Torka tårar

Jag har haft gråten i halsen sedan jag såg Torka aldrig tårar utan handskar häromkvällen. Det var länge sedan jag läste Jonas Gardell, nu måste jag verkligen göra det igen.

Det är kanske konstigt, men jag identifierar mig så oerhört starkt med huvudpersonernas resa från inskränkthet och fångenskap under barn- och ungdomstid till den fantastiska frigörelsen. Äntligen får jag vara den jag är! En kort tid av lycka, men vidrig plågsam död lurar i skuggorna.

Jo, konstigt är det, för visst kände jag mig ofta utanför och obekväm när jag växte upp, och visst var det en befrielse att bli vuxen. Men jag tror inte det var värre för mig än för de allra flesta, faktiskt.

När jag släckt lampan efter sagoläsningen och borrar in ansiktet i Q:s sömniga nacke rinner diskreta tårar. De var så vackra, pojkarna i filmen. Så unga, så oförstörda. Det är bara korta år tills mina pojkar står på tröskeln till vuxenlivet och jag måste släppa iväg dem. Redan nu måste jag börja släppa dem, de är inte mina bebisar längre, de är små men högst egna och starka personligheter med dito viljor.

Oftare än jag vill erkänna måste jag övermanna lusten att bryta de där viljorna, som dagligen korsar min. Jag kan betvinga medelålders ingenjörer med en enda blick, de sjunker snällt ner i sina stolar fast de tänkt lämna projektmötet i förtid, men mina barn rår jag inte på. De ser mig stint i ögonen och viker inte en tum. (Vilka formidabla projektledarämnen jag fostrar, slår det mig nu.)

Oftare än jag vill erkänna blir jag sårad av deras avståndstaganden, om än oskyldiga. Deras tydliga markeringar av vilka de är kan göra mig ledsen, fast jag inte alls längtar tillbaka till bebistiden när de var bara mina. Jag vill inget hellre än att de ska växa upp och fortsätta utveckla de starka fina personligheter jag redan skönjer. Jag vill aldrig bli som föräldrarna i filmen, som inte förmår se och ta till sig vilka deras söner verkligen är.