I stormens bleka öga

Igår kväll råkade jag se slutet på en film av Olle Häger, där han pratade om sina egna filmer. Till min glädje visades ett klipp som jag fortfarande minns oerhört väl trots att det är mer än tio år sedan jag såg det.

Det var en gång ett land med bilder från förr som aldrig speglade människor på flykt, från sönderskjutna hus eller gråtande barn i törstens vandring längs alla krigens vägar. Ett land där inga har behövt gömma sig i skyttegravar och skyddsrum, och där granater aldrig slitit grönskan ur hallonbuskar och päronträd. Det var en gång ett århundrade - och ett land, mitt i stormens bleka öga.

Hans Villius läser som bara han kunde, och filmen som rullar är från 1942. Det året var pappa tre år och farmor 27, det hade kunnat vara dem man ser. Vitblonda barn i knät på sina rågblonda mödrar, som är robusta och tantlockiga på det där typiska fyrtiotalssättet.

Jag får gråten i halsen. Det landet finns inte längre.

Det finns inte längre vilket beklagas högljutt på vissa håll. 

Men det jag begråter är något annat. Detta har vi ärvt, eller snarare fått till skänks. En välvillig slump bestämde att just vi förunnats att födas och leva just här och just nu. Så illa vi förvaltar det. Vi ser det inte, vi uppskattar det inte, och vi vill inte dela med oss av det.

(Jag tänkte ut det här inlägget medan jag gick en promenad i snöyran för att hämta ut ett paket. Jag tänkte högstämda tankar om att vara en del av mänskligheten och sånt. Men i postkön försökte en illaluktande, gapig och berusad tant tränga sig före mig och några andra, varpå jag skarpt sa till henne. Så mycket för den människokärleken. Teori och praktik, igen.)