- mamma i en taxi mot stationen
- Y framför Bolibompa
- mig själv framför datorn med en kopp te (dagens fjärde, måste skärpa mig men det lenar så skönt i halsen)
Suck. Var ska jag börja? Never ending story.
Vi har varit sjuka, allihop. Y är gudskelov på bättringsvägen, inhalatorn gjorde susen. Bortsett från några helt normala treåringsutbrott (som att skrika efter tuggummi i en timme, eller skrika om att den av honom beställda banangröten innehöll banan) har han varit en liten hjälte. Han är så tapper och duktig och tuff och samarbetar så bra.
Apropå samarbete så är Q frisk men fick ändå vara hemma i fredags med mamma, mormor och lillebror. Dels för att hela familjen försov sig efter en hostnatt men också för att han bad så vackert.
Big mistake. Det blev en gräslig dag. Samarbetet, ja. Jag prisade Q i onsdags kväll när jag kunde lämna honom hos grannarna medan jag åkte till akuten med Y. Jag känner många barn som hade protesterat vilt, men Q var lugn och trygg.
Men därefter bröt samarbetet ihop. Hela fredagen var båda ungarna helt vidriga, klängde på mig när de inte försökte ha ihjäl varann. Jag tror att Q var värst, men jag vet ärligt talat inte säkert för jag tappade snabbt förmågan att se klart.
Mamma som kommit kvällen innan var inte till någon större hjälp utan mest i vägen. För hon var nämligen också sjuk, och en egenhet hos henne är att när hon är sjuk är hon absolut sjukast i världen.
Jag borde väl rota i det här för att hitta ett förhållningssätt till henne, men jag orkar fan inte. Det är samma jävla gamla historia om igen. Det blir totalstopp mellan oss. Hon hör inte vad jag säger, jag hör inte vad hon säger. Eller, jag tycker att jag gör det, men det går uppenbarligen inte fram eftersom hon ändå är så förbannat needy och ynklig att jag blir galen.
Situationen kompliceras av att jag hela tiden har min egen svåra tid i gott minne, då jag sörjde barnlösheten och hon
Så får jag dåligt samvete för att jag ens tänker de här tankarna. För det är klart att jag blir orolig när hon sitter ihopsjunken över frukostgröten med handen över ögonen och suckar och knappt svarar på tilltal. Men jag förmår inte formulera min oro eller medkänsla så att den når henne. För jag blir arg också, och vill sparka mig fri.
Eller åtminstone skaka av mig. Hon ringer halvdöve styvfar (95 år förra månaden) för att meddela att han inte får besök av henne idag eftersom hon har trettioåtta och två i temp, ja trettioåtta och två. TRETTIOÅTTA OCH TVÅ!! Jag blir illa berörd och går undan när hon ryter.
Allt kokar ner till att hon är i en situation (95 år, 38,2) som hon avskyr. Jag kan inte hjälpa henne ur den. Antagligen förväntar hon sig inte det heller. Eller? Varför känns det så?
Hon är ju så charmlös i sitt elände.
Så brukade mamma säga, när hon lagt på luren efter ännu en lidande litania från mormor, som förmodligen led av kroniska odiagnosticerade depressioner.
Det är ju sannerligen mycket begärt, att man ska vara charmig när man ligger där nere på botten. Det är raljant och lite illa uttryckt. Nej, det är inte charmlösheten som är problemet. Det är den totala bristen på.... vadå?
Jag tänker på min bästa kompis L, som kämpade med depressioner i flera år. Som ibland ringde mig: Prata med mig! Om vad som helst! Jag har tagit ångestdämpande, men det dröjer en stund innan de verkar, hjälp mig tills dess och distrahera mig!
Så jag babblade på om allt och inget, det som föll mig in. Och kunde hjälpa, fick hjälpa.
Eller pappa, som slår ut fyra tänder. Eller bryter båda armarna (Jo, faktiskt. Två dagar efter mitt bröllop dessutom.) Som kan deppa ihop bortom rimlighetens gräns över skitsaker som försvunna biblioteksböcker men som utan undantag uppvisar en fantastisk stoicism när verkliga olyckor inträffar. Och som alltid går att hjälpa. Som är mottaglig. Vi sänder på samma kanal.
Mottaglighet, det kanske är det jag efterlyser. Förmåga att ta emot hjälp.
Eller så är det bara det gamla vanliga mor-dotter-köret.
Kanske inte dotter till en dotter utan mamma till sin mamma? Din text har hög igenkänningsfaktor för mig. Jag vet inte men mitt problem med min mamma är att hon till 95% aldrig är min mamma. Ibland är vi vänner, ibland tar hon rollen av en syster och ibland (allt för ofta) är jag hennes mamma. Ingen mamma förmåga helt enkelt. Vill nog men är helt oförmögen att axla den rollen. Vilket får mig att bli fruktansvärt arg och den ilskan går aldrig över. Speciellt inte när barnen var mindre och behovet av hjälp stort. Både känslomässigt men också konkret. Förhållandet oss emellan funkar alltså bättre i perioder när livet fungerar väl. Då jag inte har behov av en mamma... :)
SvaraRaderaDet är otroligt svårt med människor som inte "vill" bli hjälpta, som bara fortsätter att berätta om och agera på sitt eget elände. Där man ser att det finns saker som de kan göra för att komma upp ett snäpp på skalan igen och där de helt enkelt vägrar att ens försöka. Och då står man där och har ingen lust att lyssna längre. Typ antingen tar du tag i din situation eller så låter du bli att förvänta dig att jag ska tycka synd om dig för den...
SvaraRaderaJag har bloggat om en person som gör såhär, i ett par skyddade inlägg, och som det är nu så glider jag undan kontakt så mycket som det går. Jag orkar inte hjälpa någon som inte ens vill försöka hjälpa sig själv.
Det låter som lite samma situation med din mamma. Men det är ju förstås svårare med mammor, jag vet det.
KRAM
Intressanta paralleller från er båda.
SvaraRaderaRosa, problemet med mamma är snarare det motsatta. Hon har en knivskarp bild av hur hon vill vara som mamma (och mormor) och när något stör den blir allt fel. Eller snarare, det är bilden och rollen av mamma-mormor som är det viktiga, inte relationen, inte dottern och barnbarnen.
O ja Maja, jag har läst dina inlägg om detta med stort intresse. Det finns en likhet. Jag känner mig jävligt manipulerad och det är säkert därför jag slår bakut så väldigt.