Det var som alltid så roligt att träffa min syster. Jag blir alltid glad av henne.
Fast efteråt var jag vemodig, och det var nog inte bara baksmälla.
Vissa av oss älskar sitt arbete, och får en särskild glans i ögonen när vi berättar om det.
Vissa av oss gör det inte. För oss är jobbet något vi går till varje dag, och eftersom vi tillbringar så många vakna timmar där, vill vi att det ska vara givande. Men mer är det inte.
Då kan man undra om skillnaden ligger i personligheten, eller om vissa av oss bara har valt fel yrke.
Jag vet inte.
Vilket yrke skulle du välja om du fick välja om?
SvaraRadera(vete fasen om jag själv skulle kunna svara på den frågan...)
Ja du. Det beror väl på hur lösa tyglar jag ska låta fantasin få.
SvaraRaderaLäkare?
Journalist? (nä)
Författare? (nä, för ensamt)
Operasångerska?
Operaregissör?
Diplomat?
Ja, herregud.
Här är en som har bytt. Från chefsjobb inom industrin via 4-5 år på universitetet i mycket mogen ålder :) - till vården. Från min horisont handlar det om fel yrke (även om mitt första yrke ganska var rätt, utvecklande och välavlönat när jag var 25-35)i kombination med att andra värderingar blivit viktigare med stigande ålder.
SvaraRaderaKamrater som är kvar i industrin är ganska trötta på "the rat race" när de närmar sig 50 och verkar ha svårare att se det de gör som meningsfullt. Att stötta barn och föräldrar är meningsfullt varje dag, även för min pensionsfärdiga kollega.
Maria
Jag tycker att du borde börja forska Helga! I något teknikkomplementärt och lagom samhällstillvänt.
SvaraRaderaFrida
Vad inom vården, Maria? Med tanke på utbildningens längd gissar jag på sjuksköterska med specialistkompetens typ barnmorska, är jag i rätt härad?
SvaraRaderaFler karriärbytare efterlyses! Jag undrar verkligen!
från teknovärld till logoped! Sämre betalt, mycket att göra, men så j... kul! och utvecklande!
SvaraRaderaJag håller med att det är yrket och inte personen. Själv jobbat i vården 20 år och bytte till mer akademisk inriktning nyligen och känner att jag fått ett lyft. Vården kan vara väldigt givande men jag var helt slut energimässigt, att jobba helger och att hela tiden möta människor. Skär lite mer, spring lite fortare, ja alla kan väl den visan...
SvaraRaderaHelga,
SvaraRaderaNä, inte så mycket vård som sjuksköterska. Psykolog är jag och arbetar med att utreda barn o unga som antas ha diverse funktionsnedsättningar.
Från början fanns ju tanken att jag skulle kunna koppla mitt nya yrke med min industrierfarenhet och jobba mot näringslivet. Det gjorde bytet mer logiskt. Känns tämligen ointressant just nu.
Maria
Jag är i ungefär samma situation fast det kanske mest beror på att jag med min nuvarande anställning inte fullt uttnyttjar min kompetens.
SvaraRaderaDet visar sig både vad gäller motivationen på jobbet (just nu skall tilläggas, det har inte alltid varit så)och i plånboken.
Det kryllar inte direkt av jobb inom mitt yrke och de som annonseras ut är oftast redan tillsatta, annonsen är mest formalia.
Har funderat på att göra något annat men vete tusan vad.
Jag vet inte om det handlar om personlighet, men jag som är en av dem som har valt yrke med hjärtat har också haft rejäla svackor där jag har tänkt att det valet var idiotiskt. Jag med mina fina betyg i naturvetenskapliga ämnen, varför blev jag inte arkitekt eller läkare som jag (också) drömde om?
SvaraRaderaJag antar att inget val är idiotsäkert, och att det enda man kan fråga sig är om det val man har gjort fortfarande är tillräckligt tillfredsställande eller inte. Och då menar jag inte bara själva jobbet, utan också vad det ger i form av trygghet, förutsägbarhet/flexibilitet, utmaningar etc.
Det här är en intressant tråd.
SvaraRaderaYrken i vården som kan handla väl så mycket om problemlösning* som omvårdnad, tänker jag när jag läser "psykolog" och "logoped".
Det finns ju teknikrelaterade verksamhetsområden som är betydligt mer människorienterade än den nördvärld du befinner dig i nu, antar jag, även om det sannolikt är svårare att hitta jobb i den sektorn.
Och forskning vill jag förstås också puffa för. Det är jättespännande när någon dyker upp och vill doktorera i fyrtioårsåldern med rejäl erfarenhet från området eller i något relaterat i bagaget. Man kommer så mycket längre i ett projekt med en sådan doktorand. Projektledning i industrin är ju ett stort fält, det borde vara något man också forskar på? Möjligheter till samarbetsprojekt industri-högskola? Ofta finns speciella finansieringsmöjligheter för sådana projekt.
*Det beror förstås på hur man ser det. Jag har just varit på en lustig, märklig workshop med ett gäng akademiker som tillhör en helt annan grupp en de jag vanligen omger mig med. På vägen tillbaka hade jag ett intressant samtal med en medarbetare som också deltagit. Hon är psykolog till utbildningen, liksom en av de som deltog och som hade fått oss alla att le när han deklarerade att det var en bra workshop för nu hade han som tidigare varit i ett operationellt sinnestillstånd återgått till sitt naturliga tillstånd av att inte veta och inte veta vad han ville göra. Min medarbetare förklarade att det var uttryck för en anda som hon mött i delar av utbildningen, inställningen att terapeuten inte är expert och att det inte finns några dysfunktionella sätt att leva sitt liv på. (Innan alla psykologer stormar på mig ska jag säga att jag kraftigt förenklat vad medarbetaren sa, och att det här inte var den tongivande delen av utbildningen.)
Och apropå den här diskussionen så är jag verkligen intresserad av hur ditt arbete ser ut. Jag arbetar i en bransch där man leder sina egna projekt, där bara i några få fall av särskilt stora och internationella projekt det finns en direkt projektledare. Det är svårt för mig som är både forskare och ledare för mina projekt att föreställa sig hur man är projektledare på konsultbasis. Vill väldigt gärna höra mer!
SvaraRaderaJag berättar gärna! Hjälp mig på traven med frågor om du vill! Att projektleda på konsultbasis är ur en synvinkel naturligt eftersom projekt till sin natur är tidsbegränsade. Vidare behövs mindre expertkunskap - annat än i projektledning - än många tror. Experterna är projektmedlemmarna. Jag ser till att de kan göra sitt jobb. Jag har helhetsbilden och ansvarar för att sammanfoga deras respektive områden till en helhet. Utan förseningar eller oväntade kostnader.
SvaraRaderaMoahaha. Angående det där sista.
OK, då kör vi! Jag tror att det får bli via frågande påståenden snarare än direkta frågor.
SvaraRaderaJag föreställer mig att ett projekt handlar om att ta fram en viss produkt eller prototyp till en kund, och att när du kommer in som projektledare finns beställningen redan.
Då skickas du alltså nu när du är konsult ut till teknikföretaget som har folk som kan göra produkten men inte har projektledare. Du vet
- vad som ska tas fram
- till vilket datum
- vem som ska utföra det?
Hur går du till väga nu? Du ska vara ansvarig för att ett team av människor som du inte tidigare träffat ska ta fram en produkt som du bara delvis förstår vad det är och vad som behövs.
När pekar du och när lyssnar du? Vem talar du med? Vilka kritiska faser finns?
(Jag har inte gått projektledningskurs, är helt autodidakt, vilket jag har för mig är mer eller mindre också ditt fall?)
Jag har huvudsakligen arbetat med projekt som syftar till att utveckla en produkt, antingen så som en kund har beställt den eller sådan man tror sig kunna sälja till kunder.
SvaraRaderaI en idealisk värld hade det inneburit att vi i början av projektet hade vetat exakt vad vi skulle utveckla, men så är nästan aldrig fallet. Jag har slutat bli förvånad över det här. Så är det bara. Orsaken är att man oftast har så jämrans bråttom att komma igång att man slarvar med specen (=specifikationen, det dokument som talar om hur produkten ska se ut och vilka krav den ska uppfylla. Ibland inte bara ett enda dokument utan många.)
Oftare än man tror måste man alltså återgå till det grundläggande, vad fan var det vi skulle göra egentligen, och tjafsa med kund eller produktledning eller vem ens uppdragsgivare eller beställare nu är.
(Enligt projektledningsläran är en förutsättning för projektarbete att det finns en beställare och en styrgrupp, bestående av olika intressenter. (Exempel: beställare= kund, eller säljavdelning, eller produktledningschef. Intressenter = företagets VD, de linjechefer som basar för projektets resurser) Men även detta slarvas det oerhört med, en annan sak jag slutat bli förvånad över. De här rollerna är sällan ordentligt definierade, och det finns inte alltid forum (möten, rapporter) för att rapportera projektets framsteg. På mitt förra jobb fick jag skrika mig till att ha styrgruppsmöten, d v s då projektledaren rapporterar. Jag fick själv hitta på hur min månadsrapport skulle se ut, och fick nya kreativa förslag från VD:n varje månad om vad som borde läggas till och tas bort.)
Jag är inte autodidakt, förresten. Innan vi kom till Stockholm, medan jag var arbetslös, läste jag 20p projektledning på Chalmers. En mycket gedigen kurs som jag fortfarande tänker på flera gånger i veckan. Mina kollegor har ofta gått en eller flera kurser i projektledning, någon vecka hit eller dit, men jag smickrar mig med att tycka att jag har bättre teoretisk grund än de flesta av dem.
Fast inte alla, det finns teoretiker. Man kan nämligen certifiera sig också, något som var väldigt i ropet för några år sedan. Det finns olika skolor och olika nivåer. Jag har IPMA nivå D (lägsta), om någon är intresserad. Det kostar rätt mycket och tar mycket tid, och frågan är hur värdefullt det egentligen är. Värdelöst är det inte, men kanske inte värt hela insatsen. Praktisk erfarenhet smäller nog högre, tror jag.
Nå, åter till frågorna. ”Du ska vara ansvarig för att ett team av människor som du inte tidigare träffat ska ta fram en produkt som du bara delvis förstår vad det är och vad som behövs.”
Precis. Exakt så är det, och ofta har de dessutom kommit en bit på väg i arbetet. I mina två senaste uppdrag har jag ersatt projektledare som sagt upp sig halvvägs in i projektet.
”När pekar du och när lyssnar du? Vem talar du med? Vilka kritiska faser finns?”
Mycket bra frågor.
Jag pekar och lyssnar i ungefär lika stor utsträckning, vill jag påstå. Jag brukar vara noga med att framhålla att jag är projektledare och ansvarig, och kommer att ta ansvaret om allt går åt helvete, men att det är ni (projektgruppen) som vet vad som behöver göras och som kan göra det. Mitt jobb är att se till att det blir gjort. Finns det några hinder i vägen vill jag få reda på dem för att kunna röja undan dem.
forts följer!
Jag är noga med att ha veckomöten, minst en timme. På nuvarande jobbet visade det sig – till min oerhörda förvåning – inte höra till rutinerna. Som tur var fick jag gå parallellt med min företrädare ett par veckor och observera honom. Jag hann se hur det gick till under honom och fundera på vad jag ville göra annorlunda. Inför mitt första egna veckomöte förberedde jag mig väl genom att tänka efter varför det är viktigt med möten, vad syftet är, varför det är bra både för mig och för de övriga.
SvaraRaderaSå på själva mötet förklarade jag detta. Att mötet är viktigt för mig förstås, för att få reda på vad alla håller på med. Men det ska jag ju helst ha koll på ändå, utan möte. Lika viktigt är att alla får reda på vad de andra håller på med. Ju mer tvärfunktionellt man jobbar, alltså ju fler discipliner som är inblandade (hårdvara, mjukvara, mekanik, test, produktion) desto viktigare är detta.
På första mötet dök det förresten upp en helt oväntad grej. En av konstruktörerna säger plötsligt: men ska inte konstruktion XX ändras? Jo för fan, svarar en annan. Och alla fick bråttom. Min första tanke var, vilken dålig projektledare jag är som missat detta. Men bara i två sekunder, för sedan tänkte jag jävlar vilken bra projektledare jag är som ser till att tussa ihop alla och få dem att snacka med varann. Hade jag inte gjort det hade det gått minst en vecka till innan vi upptäckt den här missen.
Det där med att leda människor som jag inte tidigare träffat, och som är experter på saker jag knappt begriper, det blir faktiskt allt lättare med åren. Jag tycks ha utvecklat en naturlig auktoritet som jag inte själv begriper var den kommer ifrån. I och för sig tror jag att min fysik hjälper till, sorgligt men sant.
Men jag blir mer och mer trygg i rollen också. Inte minst de senaste månaderna har jag insett att jag har en hel del styrkor som inte alla har och som gör mig till en bra projektledare. Jag har lätt för att sätta mig in i nya saker, lätt för att se helheter och övergripande mönster. Jag har väldigt lätt för att komma ihåg datum, ansikten och namn. En tidplan ”ser” jag oftast i huvudet och behöver knappt ens räkna efter för att veta hur många veckor det är kvar till en viss händelse. Det var en aha-upplevelse när jag begrep att alla inte funkar så! Så är jag ganska otålig och handlingskraftig också, och vill få saker att hända. (Nackdelen är förstås att jag tröttnar fort, och nog ibland kan uppfattas som ytlig och ointresserad av detaljer.)
Vem talar jag med? Medarbetarna, vilket torde ha framgått. Jag läste en bok om projektledning för ett tag sedan där det stod ett bra råd: när du känner att frågorna börjar ta slut, tänk då ut och ställ tre frågor till. Detta för att övervinna det motstånd man oftast får när man börjar rota i folks förehavanden. Det motverkar också ens egen drift att begripa snabbt och känna sig dum om man måste fråga en gång till.
Men när jag tänker efter, så brukar jag alltid hitta ett bollplank eller informell mentor också. Någon äldre, eller mer erfaren eller på annat sätt förtroendeingivande person i min närhet. På förra jobbet var det min närmaste chef, som jag sedan saknade oerhört när hon försvann. Eller någon kollega, helst lite mer erfaren. Under de första veckorna på kontoret hittade jag snabbt en kollega som hjälpte mig att snygga till mitt CV. Hans synpunkter var fantastiskt bra. Till min förvåning uttryckte sedan en annan kollega att han tyckte att kollega ett var en riktig stropp och besserwisser. Ja, kanske det. Eller så håller man käften och lyssnar och lär sig något.
Detta var en lång och tämligen oredigerad roman som var rolig att skriva och gav mig mycket att tänka på och reflektera över. Gärna mer!
Det här var jätteintressant att läsa.
SvaraRaderaHur känner du själv inför ditt jobb och dig på jobbet när du har skrivit det här?
Det här är verkligen inget trick jag kör med dig, jag frågade därför att möjligheten nu dök upp att få reda på sådant som jag gått och grunnat på.
Men själv brukar jag påverkas väldigt tydligt i en viss riktning av att ägna mig åt att metatänka konstruktivt på om mina uppgifter.
Hehe. Jo, jag blir faktiskt glatt överraskad. Kan jag allt det här, typ.
SvaraRaderaFast metatänka konstruktivt? Är det det jag har gjort nu?
"metatänka" är en term som jag själv uppfann just där och då. Men att resonera om sitt arbete och inte bara utföra det är meta-nivå. Och något som vi inte alltid ger utrymme åt.
SvaraRaderaJag tror att du svarade på alla mina frågor utom den om vilka kritiska faser det finns. Jag är fortfarande nyfiken på det, men det var inte det jag skulle komma till.
Först, jag känner onekligen igen en del från min värld. Vi har ju inte någon specifikation att definiera. Men jag finner gång på gång att det är väldigt lätt att rusa iväg och glömma vad det var man egentligen skulle göra - vilken forskningsfrågan var. I alla projekt där jag står lite i utkanten viftar jag med flaggan om att vi måste komma ihåg vad det är för fråga vi försöker besvara. I alla projekt där jag är mycket engagerad i analysen glömmer jag hela tiden bort precis det.
Men framför allt: Vad är det i arbetet som får dig att känna att du inte brinner för det här? För jag tänker mig verkligen att du är en bra projektledare, och att du har både yrkesstolthet och engagemang i det du gör. Allt du skriver ovan, och allt jag känner dig i, tyder på det.
Är det andra människor du skulle vilja leda? Mot andra mål?
En fördel med att inte älska sitt arbete när det är ett bra betalt sådant är att det kan ge ekonomiskt utrymme att på sikt kanske arbeta en dag mindre i veckan och ägna sig åt något annat, kanske inledningsvis studier.
Liksom Suziluz har jag valt mitt arbete med hjärtat. Och som jag sagt tidigare ifrågasätter jag mitt yrkesval ofta. Särskilt under perioder som jag inte älskar det är det jobbigt att ha ett jobb som man ska älska. Även om jag har valt med hjärtat finner jag mig ofta i situationer långt från den entusiasm som en gång drev mig. Jag inser tydligt att för att vara så framgångsrik som jag egentligen skulle vilja vara måste man älska det man gör mer än jag gör.
Jag var inom finansbranschen i flera år (civilekonom). Bestämde mig för att försöka göra verklighet av min dröm - att läsa till läkare! Och nu gör jag äntligen nåt som jag älskar att prata om. Tänk att behövde ta en omväg på 11 år (inkl förra utbildningen) för att få ändan ur vagnen. Enda faran är väl att jag kommer att jobba ihjäl mig när jag är klar...
SvaraRaderaJag var inom finansbranschen i flera år (civilekonom). Bestämde mig för att försöka göra verklighet av min dröm - att läsa till läkare! Och nu gör jag äntligen nåt som jag älskar att prata om. Tänk att behövde ta en omväg på 11 år (inkl förra utbildningen) för att få ändan ur vagnen. Enda faran är väl att jag kommer att jobba ihjäl mig när jag är klar...
SvaraRaderaFrån civilekonom till studievägledare.
SvaraRadera