Oväntat

Jag ska skriva lite ordentligare om jobbet någon dag när svartsynen lättat något. Det är ingen katastrof, det är det inte. Bara en tillfällig svacka orsakad av en motgång på jobbet och en sedan några veckor uppbyggd överdos av umgänge med fullblodstekniker.

Jag jobbar med trevliga personer hos en bra arbetsgivare. Verkligen. Men det är nördigaste nördiga teknikerland. Vi snackar Elfakatalogen som kvällslektyr. De har blivit vuxna män nu, de fjuniga ynglingarna som ockuperade de första bänkraderna i hörsalen på Chalmers.

En av dem, företagets mest genialiske konstruktör, pratade jag med en stund nu ikväll. Vi hade jobbat över i hopp om att få ordning på en sak, vilket misslyckades. (Det vill säga, han jobbade och felsökte. Jag bidrog mest med min närvaro.)

Han är enligt uppgift nära nog ett geni, och som de flesta sådana rätt excentrisk. Han kommer och går som han vill och gör precis som han vill. Han har håret på ända och samma tjocka tröja dag ut och dag in. Men plötsligt fäster han blicken på mig (jag har röd hemstickad väst på mig) och säger:

- Vad fin du är! Har du, vahetere (vag gest som med god vilja kan tolkas som att sticka) gjort den där själv?

Och tänk, jag blev riktigt glad.