Kvartssamtal

Så hette det när jag gick i skolan, det gör det inte längre, nu säger man utvecklingssamtal. Jag hade det första med Q:s lärare idag.

Det var en mycket trevlig upplevelse. Det jag trott mig se, att Q gillar skolan och snabbt anpassat sig till rutinerna där, bekräftades.

Q är enligt henne glad, trygg och positiv, trivs och har fått många nya vänner. Han har påfallande livlig fantasi och leker gärna kreativa rollekar, han och de närmaste kompisarna försvinner in i egna världar. Han är verbal och kan uttrycka sig, men söker inte särskilt mycket vuxenkontakt, kompisarna är viktigast för honom.

Jag berättade att han hemma är väldigt självständig och egensinnig och inte gärna tar en tillsägelse. Men att han på min fråga har förklarat att han nog är nästan det lydigaste barnet i klassen. Då skrattade hon och gav honom rätt. Hon bekräftade också några saker Q har berättat om andra barn, vilka som utmärker sig i klassen. Q har ögonen med sig och uppfattar det mesta.

(Om den stökigaste och mest krävande tjejen i klassen sa han idag förnumstigt: Hon har en sjukdom, som gör att hon inte kan sitta stilla.)

Kineskommentaren berättade jag också om, och hon blev riktigt upprörd och försäkrade mig att hade hon hört den, hade hon sagt till på skarpen. Hon är nämligen adopterad själv, något jag misstänkt men inte velat fråga rent ut förrän nu.

Till sist tittade vi på ett papper där Q själv fått rita hur han känner sig inför olika situationer i skolan, glad, neutral eller ledsen gubbe. Det var en lång rad glada gubbar hela vägen, fram tills det är dags att gå hem. Q tycker nämligen att vi hämtar för tidigt, när det är som allra roligast.

Där fick jag för min hämta-sent-ågren. Min man hade rätt, som vanligt.