Folk och folk

Det är ju skillnad, som bekant.

Efter att ha försmäktat bland fullblodstekniker under större delen av mitt arbetsliv, med vissa klart lysande undantag, kändes det som att jag hade hittat hem när jag började i Konsultföretagets projektledargrupp.

De tre första veckorna då jag jobbade på hemmakontoret utan uppdrag (följaktligen utan något vettigt att göra) var förvisso ganska långsamma och tråkiga, och lite oroliga. Men fikarasterna och luncherna var fantastiska.

Mina kollegor - de andra projektledarna alltså - är så himla trevliga. Vettiga, allmänbildade, vidsynta. Samtalsämnena var allt från USA:s presidentval till skolsystemet i Korea, till någon bok någon hade läst. För att inte tala om alla skrönor från arbetslivet.

Jag trivdes som fisken i vattnet.

Så fick jag ett uppdrag, fick komma ut i verkligheten, vilket har varit bra och positivt på alla sätt utom ett.

Jag är tillbaka i tekniklandet. Say no more.

Jo förresten. Mina kollegor - som inte är projektledare utan olika sorters tekniker - är för all del trevliga. De är i alla fall inte otrevliga. Men rätt trista.

Skillnaden illustreras enklast så här:

För ett tag sedan pratade jag med en av projektledarna på konsultföretaget. Det var faktiskt vi som konkurrerade om det uppdrag som sedan blev mitt. Vi småsnackade om jobbet kontra livet och familjen. Han har tvillingar, jag var (förstås) nyfiken på om de var resultatet av IVF men var (förstås) för finkänslig för att fråga. Jag nämnde att mina barn är adopterade. Han berättade att ett par av hans bästa kompisar är bögar och väntar barn via indisk surrogatmamma. Vi var överens om att man kan ha en hel del etiska synpunkter på det förfarandet, men att det är svårt att göra annat på ett rent mänskligt plan än dela glädjen med ett barnlängtande par som snart når målet efter många svårigheter.

Ytterligare några veckor senare är det fikarast på min dagliga arbetsplats. Vi pratar om en kollega G som just slutat för att återvända till Island, varifrån han ursprungligen kommer. En trevlig kille, för övrigt, och kanske inte fullt så fullblodsteknisk som de övriga.

Jag konverserar tappert om att Islands befolkning lär vara högintressant för genetisk forskning, eftersom det genetiska urvalet där är mycket homogent.

Hö, säger testexperten (en egentligen inte alls bufflig utan mycket vänlig man). Det förklarar ju saker. Varför G är som han är. Han har homo-gener.

Hö.

Hö.

Hö.

Tur att jag inte har eget rum. För då hade jag stängt in mig där och dunkat pannan blodig mot skrivbordet.