Nu är jag faktiskt värd en medalj. Q sitter och tittar på film, han har mat i magen, kläder på kroppen och svarar på tilltal. För en dryg timme sedan låg han pyjamasklädd i trappan och utstötte omänskliga läten i det att han hävde ner alla soffkuddarna till mellanvåningen. Tio minuter senare låg han naken och gallskrikande i sin säng (förflyttningen hade inte skett frivilligt) i det att han slängde ut sina kläder på hallgolvet.
Men bara en halvtimme senare var han påklädd och hjälpte mig att laga omelett med broccoli, brysselkål och västerbottensost. Under civiliserat småprat.
Hur miraklet skedde vet jag faktiskt inte riktigt. Men jag tror att en viktig faktor var att jag aldrig ens var i närheten av att tappa humöret. Det i sig är ett mindre mirakel, och hur det skedde är jag än mer frågande till. Kanske har tio timmars nattsömn något med saken att göra.
En guldmedalj till dig och en silvermedalj till Q, det blir vad jag delar ut.
SvaraRaderaTack!
SvaraRaderaHur med mig som gick upp 06.00, med barnen, så att frun fick sina 10 timmar? /O
SvaraRaderaDet stämmer. Äras den som äras bör. Men det får nog bli en livstidsutmärkelse.
SvaraRadera