Förra helgen läste jag en intervju med Maj Sjöwall i DN. Jag har letat, men den tycks inte finnas på nätet. Synd, för jag hade velat läsa om den och kolla om det verkligen var så dålig som jag först tyckte.
Eller, dålig åtminstone för ett inbitet Sjöwall-Wahlöö-fan som jag. Jag visste redan det mesta, och de frågor jag allra mest ville ha svar på ställdes förstås inte. Två av dem kommer här.
1 Beckfilmerna? Alltså, va? Har hon ens sett dem? HUR kan hon låna ut sina skapelser till sådan smörja, som är ljusår från det (jag tror att) de ville beskriva och framföra med böckerna?
Måtte hon ha fått ordentligt betalt i alla fall. Eller nåt. (Hur nu det skulle gå ihop med vänstersympatierna, tyst min mun så får du socker.)
2 Drömmen om den sexuellt frigjorda kvinnan. Som beskrivs så taffligt och okänsligt och gubbsjukt och snuskigt att man vrider sig av olust. När jag som tonåring läste om den så kallade nymfomanen Ari i Mannen som gick upp i rök, eller mordoffret Sigbrit Mård i Polismördaren, tänkte jag att det är väl så där sexualiteten ser ut. Det är väl sån man blir. Bullshit. Även de kvinnor som ska föreställa starka, frigjorda och självständiga, är bara lite för mycket. Som tjejen som ligger med rånaren i Mannen på balkongen. Eller Roseanna. Eller för den delen Kollbergs pilska fru Gun, som knappt kan bärga sig tills vällingen är färdigvispad.
Nej. Jag vågar påstå att det är en manlig önskedröm som projiceras. Det hade varit intressant att höra Majs resonemang om detta, många decennier senare.
Helgen därpå läser jag fina Lotta Olssons boksida i DN, där hon tar upp just detta och mycket mer.
(Passar på att läsa om hennes text om Lilla huset-böckerna. Så bra!)
Men jag är fortfarande en stor beundrare av Sjöwall-Wahlöö. När de är som bäst finns ingen bättre.
Jag har inget förhållande alls till Sjöwall-Wahlöö, men reflekterade ändå något över hur den offentliga författarrollen förändrats när jag läste DN-intervjun och såg det Babel-program Maj Sjöwall medverkade i. Förvisso handlar det väl delvis om att hon inte är purung och inte kan/vill bry sig om hur hon förmedlar sitt varumärke. Men också om att hon kommer från en annan tid då man kunde uttrycka sig lite slängigt, säga saker som faller utanför ramarna och inte följa den mallade story linen. Rätt långt från dagens mer airbrushade, välpaketerade författare (särskilt i spänningslitteratursgenren) som alltid är on message och som vet hur man hamrar in säljbudskapet på ett förment personligt, charmmysigt sätt.
SvaraRaderaJag tycker för all del att Babel (och för all del all tv, i den mån jag någonsin tittar) nästan alltid är jobbigt att se på, på det där sättet att man skäms och skruvar på sig. Med Maj Sjöwall som gäst blev det ännu jobbigare, för falskheten, det konstruerade samtalet – eller vad man nu ska kalla det – blev så tydlig i kontrast mot hennes oförställdhet.
Marie
Jag har inte heller nåt förhållande till Sjöwall-Wahlöö, har inte läst en endaste bok. Men jag såg en snutt av Babel, då pratade hon just om att idag hade hon nog gjort kvinnoporträtten annorlunda. Och så refererade hon till Lisbet Salander, jag som HATAR Millenniumböckerna med den gubbsjuka häradsbetäckaren Blomqvist.
SvaraRaderaMen vad roligt att läsa om Lilla Huset-böckerna! Som jag har älskat dem. Undrar hur de har åldrats, om de går att läsa högt i dag?
Förresten, läste du Lotta-böckerna? Jag fick min mammas, och fortsatte läsa och köpa dem själv. Häromveckan kom en kollega till jobbet helt glädjestrålande en måndag, för hon hade varit i...Kalmar? Karlskrona? Karlshamn? över helgen med Ester Ringnér-Lundgren-sällskapet. Också en sorts kulturtant...
/Anka
Sjöwall-Wahlöö minns jag dåligt. Det vill säga, jag minns hur bra jag tycket att böckerna var och hur jag fortfarande tycker att stormandet av en olåst lägenhet i Det slutna rummet är ett tragikomiskt mästerverk. Och en scen där Martin Beck ringer på en dörr som öppnas av en kvinna han sedan ligger med.
SvaraRaderaNär jag ser bilden av paret i DN-artikeln tänker jag att de ser ju precis ut så där, hon oskuldsfullt ung, han sliten och erfaren. Fast det var inte mer än tio års åldersskillnad, och hon var 29 när Roseanna kom ut, så det är inte där förklaringen ligger.
Oklart om jag kommer att läsa om de här böckerna.
Lilla huset, däremot, o ja.
Jag älskar Sjöwall-Wahlöö. Jag har också läst om några av böckerna när de dykt upp på lokala secondhandbutiken och via den vandrat hem till min bokhylla. Och jag funderar allvarligt på att komplettera så att jag har hela samlingen när de nu kommer i nytryck. Jag älskar deckare som skrivs med värm och humor och där man verkligen kan se persongalleriet framför sig. Om du inte läst böckerna om A-gruppen av Arne Dahl så är det en nutida och ännu bättre version av Sjöwall-Wahlöö tycker jag.
SvaraRaderaDen där drömmen om den sexuellt frigjorda kvinnan har jag aldrig reflekterat över. Jag har lagt den i samma påse som vänstersympatierna och benämnt den som tidstypiskt och följaktligen struntat i dem.
Däremot undrar också jag hur i helsike hon kunde sälja ut namnen på Martin Beck och Gunvald Larsson (för det är famemej inget annat som sålts!) till de skitfilmer som TV4 envisas med att plåga oss med på söndagskvällarna. Böckernas Gunvald Larsson skulle gett filmernas Gunvald Larsson en rejäl propp så fort han fick chansen.
Precis så om Beckfilmerna, Maja, precis så. Jag är kräsen när det gäller deckare, läser en hel del men gillar nästan inga. Men nu ger jag nog Arne Dahl en chans.
SvaraRaderaLilla huset håller definitivt för omläsningar! Jag tyckte att Lotta Olsson beskrev det så fint, hur skickligt skrivna de faktiskt är. De skildrar verkligen Lauras utveckling och socialisering. Och så ger de ett underbart fadersporträtt, pappa Charles som kan allt och gör allt för sina flickor.
Visst har jag läst Lottaböckerna! De är underbara.
Måste nog se det där Babelavsnittet. Anledningen till att jag stör mig på de kåta kvinnorna i S-W är att böckerna är så bra för övrigt, med så fina personskildringar. Men i mitt stilla sinne undrar jag hur mycket Maj Sjöwall bidrog, de är skrivna från ett manligt perspektiv. Jag har alltid stört mig lite på beskrivningen av Martin Becks äktenskap: "Ett år senare fanns inte mycket kvar av den glada, livfulla flicka han förälskat sig i, och äktenskapet gled in i tristess." Nähä? Jaha? Undrar vad frun tyckte. Hon var väl utvakad av barnskrik och trött på karln som bara jobbade jämt.
Nu har jag sett Babel, och min respekt för Maj Sjöwall ökade markant. Hon verkar inte heller nöjd med de nya Beckfilmerna, undrar vad det är för story bakom detta. Blev hon lurad att sälja rättigheterna?
SvaraRaderaFramför allt har hon ju humor. Såklart. Böckerna är bitvis oerhört roliga, vilket knappast några andra deckare är.
Åh! Lilla Huset. jag älskade dem så till den milda grad att jag blev alldeles knäsvag när jag hittade "På väg hem" där det berättas om Lauras, Almazos och Rose flytt från Dakota till Missouri. Den boken gick aldrig att få tag på på biblioteket nrä jag var liten... Jag drabbas av akut ha-begär till hela serien.
SvaraRaderaOch Lotta-böckerna, jag är riktigt stolt över att syrran och jag lyckades köpa på oss hela serien. jag kan fortfarande plocka ut en och läsa bara på skoj.