Helveteshosta och snöstorm

(Först: stort tack för alla fantastiska kommentarer till mitt jobbgnäll! Jag tror banne mig att ni har gett mig en stor insikt att suga på, nämligen den att jag inte valt så himla fel ändå. Det är inte lite det!)

Vi är sjuka. Alla fyra. Mer eller mindre. Friskast (??) är Q som gick till skolan idag för första gången på mer än en vecka. Han började hosta i förra veckan, först ganska beskedligt, så att vi nästan trodde att han simulerade lite för att få vara hemma och ta det lugnt. Men någon dag senare insåg vi att misstankarna varit skändliga.

Så vi turades om att vabba. I helgen kom farmor och höll ställningarna, och då däckade O.

Helgen var fin, trots detta. Rimfrost och bitande kyla. Adventspynt. Födelsedagsmiddag för farmor. Jag låg vaken natten mellan lördag och söndag och läste ut hela Torka aldrig tårar utan handskar. Kände mig återställd efteråt, trots sömnbristen. En nackdel med att köra bil till jobbet och gå och lägga mig tidigt är att jag aldrig hinner läsa nu för tiden. VA? sa min syster. Men du är ju inte du om du inte läser! Nä, just det.

I måndags tyckte vi att Q var frisk nog att gå i skolan igen, trots kvardröjande hosta. Då kommer grannen och berättar att barnen ska gå fackeltåg till kyrkan för adventssamling*. Klockan åtta om morgonen, femton minusgrader. Med hosta. Nej. Det blev ännu en dag hemma, och sedan ännu en.

För på måndag eftermiddag ringer dagmamman och meddelar att Y är sjuk. Och det är han, jisses så sjuk. Helveteshostan har slagit till och den som är minst har inte mycket att sätta emot.

Natten som gick var förfärlig. Kokhet unge, trots maxdos av febernedsättande, varannan gång Ipren, varannan Alvedon. Djupa hostningar som nästan liknade krampanfall och som ibland resulterade i kräkningar. Täppt näsa. Ytlig och snabb andning. Plats trettiosju i sjukvårdsrådgivningens telefonkö, en halvtimmes väntan som absolut inte var värd rådet att ge varm saft, bädda högt under huvudet, åka till akuten om vi känner oss oroliga. (När Y var liten och hostade, pratade jag med en fantastisk sjuksköterska som lyssnade på hans andning i telefon. Ta ut honom i kalluften, är han inte bättre om tjugo minuter, åk in. Han blev bättre. Jag också.)

Men det blev morgon. Och när Q och O gett sig iväg dåsade Y och jag i en timme. Nu sitter han med blanka ögon och rosiga kinder i soffan framför TV:n. Ute virvlar snön. Strax ska jag värma lite korv stroganoff åt oss.

* Ateist-Helga är kluven. Religiösa riter hör inte hemma i skolan. Skolans framförhållning har varit minimal, de föräldrar som av religiösa eller andra skäl vill att barnen ska avstå från arrangemanget, har haft små möjligheter att meddela detta. Fast å andra sidan. Fackeltåg är ju jättefint. Och advent är ett kulturarv likaväl som ett religiöst dito. Jag har inte en tanke på att kräva att mina barn ska avstå från detta. Bara de lär ungarna att sjunga Bereden väg för Herran och inte Bered en väg. Då blir jag skogstokig.