Silver lining

Det finns ju onekligen fördelar och nackdelar med allt.

Företaget där jag jobbar just nu ligger ute i spenaten, i busken, bortom all ära och redbarhet. (Åja. Det beror kanske på vem man frågar. Om man frågar dem som bor i denna synnerligen välmående avkrok, förlåt villastad, så tycker de nog inte alls att de bor särskilt avsides. Men det tycker jag.)

Nackdelarna är uppenbara. Det går inte att inom rimlig tid åka kollektivt till jobbet. Jag måste köra bil, vilket är tröttsamt, tråkigt och dåligt för miljön. Det finns inga vettiga lunchrestauranger i närheten. Inte heller några gym, lunchträning är ett minne blott. Liksom all form av shopping, alla ärenden överhuvudtaget. Det är långt till andra arbetsplatser vilket gör att möjligheten att boka in lunchträffar med gamla bekanta är starkt begränsade. Följden är att jag regelbundet drabbas av akut lappsjuka.

Men även baksidor har framsidor. Den förhatliga bilkörningen går åtminstone snabbt, en fördel med att jobba i en avkrok är att ingen annan gör det, alltså inga bilköer. Att äta lunch ur matlåda har positiva effekter både på hälsan och plånboken.

Och sist men inte minst, från mitt fönster har jag utsikt över en vacker snötäckt skogsdunge. Himlen ovanför var imorse åskblå, efter lunch blyertsgrå för att nu ha skiftat till nästan självlysande blekblå. Strax är det mörkt.

Jo, så glömde jag ju nästan de rikliga tillfällena att studera hus i rosa mexitegel. Hittills har jag hittat tre stycken. Det måste vara en lokal sedvänja.