Jag har haft en låg dag. Varit trött och lite bakis efter trevlig restaurangkväll med lillasyster. Har försökt dämpa söndagsångesten med typiskt ångestlindrande sysselsättningar som att tvätta, sy i knappar, lämna tillbaka försenade böcker till biblioteket, ta en promenad i dagsljus. Det har inte lyckats riktigt.
För ungefär femton år sedan, när jag reste mycket i jobbet, kände jag ofta så här när jag nått min destination och packade upp väskan på hotellrummet. Oro och arbetsskygghet inför morgondagen, självömkan över att vara ensammast och ynkligast i världen. Men jag brukade prata förstånd med mig själv och säga åt mig att äta en bit mat, varför inte room service och sedan gå och lägga mig. Hunger och trötthet och urlakning, det är inte värre. Imorgon känns det helt annorlunda. Och det gjorde det förstås.
Sedan kom barnlöshet och kris och då tappade jag alldeles bort förmågan att prata förstånd med mig själv. Varje gång jag blev ledsen gick botten ur mig och det svarta övermannade mig.
Så kom barnen till slut och jag blev glad igen. Men fortsatt skör. När jobbet var tufft (vilket det var), när vi inte fick sova (vilket Y nogsamt såg till), då hade jag alltför lätt att kantra.
Idag är jag blå, som sagt. Ganska rejält också. Men till min glädje hör jag en snusförnuftig liten röst som säger åt mig att ta en kopp te till och sätta mig med stickningen framför Downton Abbey på SVT Play. Men att göra det nu. För halv elva ska jag ligga i sängen.
Kloka, fina du. Jag tog också tag i ångesten över att ha för mycket som hänger över mig i veckan som kommer genom att ta tag i det, ett stycke stress åt gången, redan i helgen. Man kan inte göra så alla helger, men någon gång emellan behövs det för att lindra ångesten. I kväll tänker jag, efter en förhoppningsvis ångestlindrande effektiv arbetsdag, ta igen mig med en riktigt lat kväll. Din blogg påminner mig om att det finns hopp för mig med. Tjo, hopp och kärlek såhär i nästan adventstid önskar jag dig!
SvaraRadera