Rampfeber

Körkompisen, relativt ny i kören, så jag känner henne inte så väl ännu, vänder sig till mig under en paus i repet som föregår julkonserten och sänker rösten:

- Du har möjligen inte betablockerare?

Jag studsar. Ryktet om min välfyllda medicinpåse (febernedsättande, nässpray, hostdämpande) har tydligen spritt sig, men nej tyvärr.

Jag har märkt det förut, att flera andra i kören lider av rampfeber i hög grad. De pratar förtroligt om illamående och darriga knän och jag känner inte igen mig alls. Visst är jag lite nervös före en konsert, konstigt och illa vore det ju annars. Men mest tycker jag att det är roligt. Jag blir lite hög. Inte ens i lördags, när rösten inte bar och jag fick en hostattack i första numret och fick smyga av scenen, var jag särskilt orolig. Publiken är idel vänner och bekanta, om inte till mig så till andra i kören. Välviljan ångar mot oss. Vad skulle kunna hända?

Därmed är jag också illa skickad att hjälpa och trösta min äldste son. Vid nattningen berättar han att han är nervös för luciafirandet. På torsdag vill han vara sjuk och hemma från skolan.

(Det går inte, säger jag bestämt. Av både ideologiska och krasst ekonomiska skäl. Vi har vabbat i över två veckor nu och grannens barn har magsjuka som vi ännu inte vet om vi undkommer, här stannas inte hemma utan fullgod ursäkt.)

Jag försöker forska lite i exakt vad det är som är läskigt, och han svarar att han inte vill att de andras föräldrar ska titta på honom eller höra honom sjunga. Men att sjunga i klassen går bra.

Halvhjärtat pratar jag om att det sällan är så otäckt som man tror, det där med att ställa sig framför folk och sjunga eller prata. Att det kan vara roligt. Att man mår så himla bra efteråt när man klarat av det där man var rädd för. Men jag riktigt hör hur Q låser sig och stänger öronen. Mitt babbel är ett bevis på att jag inte förstår honom, så jag tystnar.

Vill du att jag pratar med någon av lärarna, frågar jag, och det vill han, så det lovar jag.

Dagen därpå ringer jag till skolan och har tur, det är den manlige läraren som svarar. Han med femton års erfarenhet och världens coolaste attityd. Inget tycks förvåna eller skaka honom. Han lyssnar, och skrattar lite. Inte måste man vara med och sjunga om man inte vill, säger han. Q kan vara med och hjälpa mig duka fram glögg och pepparkakor. Vi kan väl prata en liten stund imorgon bitti, alla tre, när du lämnar honom.

Sedan blir allt så lätt. Q lyser upp och tycks nästan lätta från marken när jag rapporterar vad läraren sagt. Samtalet på tre man hand löper smidigt. Q verkar nöjd och stolt över att ha ett uppdrag, att Hjälpa Till Med Dukningen.

Strax efter fyra ångar jag in på skolgården, jag har förberett Q på att jag kanske inte hinner fram till luciatåget men väl till det efterföljande minglet. Jag möts av en skuttande Q, med stjärngosselinnet bakfram över fleecejacka och täckbyxor. Jag var med och sjöng i alla fall! Sedan störtar han iväg för att dela ut pepparkakor. De sjöng jättefint, intygar en storasyster till en klasskamrat.

Sedan äter vi ohemula mängder pepparkakor och blir så snälla att kvällen förflyter i fred och endräkt.