Den här veckan har ett par viktiga saker klarats upp.
I måndags anlände svärmor alias farmor till sönernas (och min) stora glädje. Avlastningen var extra välkommen eftersom dagmamman skickat ett nödrop samma eftermiddag: Y har kräkts. (För första gången, faktiskt.) Farmor höll ställningarna hemma så att O och jag kunde jobba som vanligt.
I tisdags tackade jag nej till konsultjobbet, dock inte av de skäl jag anfört tidigare. De gjorde saken enkel för mig genom att erbjuda en lön som ligger ett par tusenlappar lägre än vad jag tjänar idag. Jag funderade i en vecka, och bestämde sedan att nejsåtamejtusan går jag ner i lön för ett jobb som förmodligen kräver mer av mig.
Sista ordet är möjligen inte sagt. Det är inte uteslutet att de återkommer med ett sockrat bud efter jul. Eller inte. Jag tar en risk genom att tacka nej, det gör jag. Men jag har det inte så dåligt just nu heller. Lite nyfiken är jag allt på vart den här skutan är på väg (innan den sjunker).
Igår eftermiddag lyckades jag och min projektgrupp med förenade krafter, efter ett onämnbart antal timmar och dito möten, äntligen få till det som borde ha gjorts för ungefär ett år sedan, nämligen att få kunden att godkänna specifikationen av den produkt vi är i full färd med att utveckla. Det kändes som ett mindre storverk och är möjligen årets julklapp till oss alla.
Igår kväll skrev vi färdigt handlingslistan, O gav sig ut i mörkret och jag städade ur kylskåpet och nattade barn medan svärmor diskade. Två timmar senare återvände O med sex fullastade stora kassar. Kvällens sista pusslande var att få in all mat i kylskåpet. Men nu överlever vi en smärre belägring.
Ikväll ska svärmor baka pepparkakshus, med två små assistenter. Imorgon ska jag och O träna tillsammans och köpa de sista julklapparna.
Sedan kan det faktiskt få bli jul.
2011-12-22
2011-12-19
En rebellisk fågel
Mamma, vad är Carmen? frågar Q plötsligt vid läggdags. Ett flicknamn, svarar jag, och så är det en opera.
Det visar sig att han minns att jag och O varit på operan Carmen för några veckor sedan när moster och morbror var barnvakter. Jag nynnar Toreadorarian för honom, den känner han väl igen från det gräsliga programmet Små Einsteins. Vi skojar och sjunger När-ja-ha-badat-tå-årkar-ja-mej-torr-e-ja-då-torr-e-ja-då. Så sjunger jag Habaneran, med sin mossiga svenska text:
Ja kärlek har zigenarblod
av ingen lag den låter styra sig
för om du skyr mig ska jag älska dig
men älskar jag så akta dig
Den sjunger Carmen och så blir alla killar som ser henne kära i henne, förklarar jag. Blir de, säger Q förvånat, varför då?
- Tja, varför blir man kär i någon? Kanske för att de tycker att hon är vacker och fin och verkar rolig och trevlig att vara med?
- Och för att hon sjunger bra. Och för att hon är söt.
- Ja, så kan det vara. Hur känns det att vara kär tror du?
- Pirrigt i magen tror jag, fast jag vet inte, jag har aldrig varit kär.
- Det är kanske inte så ovanligt när man är fem år. Det blir du säkert någon gång.
Vi pratar om annat en stund och så tystnar Q. Jag har nästan somnat själv när han säger:
- När Carmen sjunger den där sången, blir alla killar som ser henne kära i henne. De blir nog.. pussnödiga!
Kärlek och kultur, allt går att begripa då man är fem år. Kanske rentav bättre då.
Det visar sig att han minns att jag och O varit på operan Carmen för några veckor sedan när moster och morbror var barnvakter. Jag nynnar Toreadorarian för honom, den känner han väl igen från det gräsliga programmet Små Einsteins. Vi skojar och sjunger När-ja-ha-badat-tå-årkar-ja-mej-torr-e-ja-då-torr-e-ja-då. Så sjunger jag Habaneran, med sin mossiga svenska text:
Ja kärlek har zigenarblod
av ingen lag den låter styra sig
för om du skyr mig ska jag älska dig
men älskar jag så akta dig
Den sjunger Carmen och så blir alla killar som ser henne kära i henne, förklarar jag. Blir de, säger Q förvånat, varför då?
- Tja, varför blir man kär i någon? Kanske för att de tycker att hon är vacker och fin och verkar rolig och trevlig att vara med?
- Och för att hon sjunger bra. Och för att hon är söt.
- Ja, så kan det vara. Hur känns det att vara kär tror du?
- Pirrigt i magen tror jag, fast jag vet inte, jag har aldrig varit kär.
- Det är kanske inte så ovanligt när man är fem år. Det blir du säkert någon gång.
Vi pratar om annat en stund och så tystnar Q. Jag har nästan somnat själv när han säger:
- När Carmen sjunger den där sången, blir alla killar som ser henne kära i henne. De blir nog.. pussnödiga!
Kärlek och kultur, allt går att begripa då man är fem år. Kanske rentav bättre då.
Nämen alltså det här kan ju inte vara meningen
..nu har jag tagit mig ur sängen vilket var dagens största bedrift..
..iordninggjort två små pojkar (utan större bråk, dagens andra bedrift)..
..forslat två små pojkar till barnomsorg (kommit ihåg att plocka med mig ett par överdragsbyxor, bedrift tre!)..
.. kommit ihåg mobil, träningsväska, lunchlåda, mössa och handskar (OK, fick springa tillbaka och hämta mobilen)..
..kommit ihåg att månadskortet gick ut i lördags varför jag måste gå vägen om Pressbyrån och köpa en åkremsa..
..gjort detta i decimeterdjupt snöslask och snöblandat regn..
.. forcerat denna väderlek och tagit mig till jobbet..
Bedrifterna hopar sig! Och klockan är inte ens tio! Är det inte färdigt nu? Ska jag JOBBA också?!?!
..iordninggjort två små pojkar (utan större bråk, dagens andra bedrift)..
..forslat två små pojkar till barnomsorg (kommit ihåg att plocka med mig ett par överdragsbyxor, bedrift tre!)..
.. kommit ihåg mobil, träningsväska, lunchlåda, mössa och handskar (OK, fick springa tillbaka och hämta mobilen)..
..kommit ihåg att månadskortet gick ut i lördags varför jag måste gå vägen om Pressbyrån och köpa en åkremsa..
..gjort detta i decimeterdjupt snöslask och snöblandat regn..
.. forcerat denna väderlek och tagit mig till jobbet..
Bedrifterna hopar sig! Och klockan är inte ens tio! Är det inte färdigt nu? Ska jag JOBBA också?!?!
2011-12-18
Borta och hemma, och nära
Trött, trött, trött. Fast glad. Och inte alls så trött som förr, före barnen. Då trött också betydde ledsen.
I torsdags kväll kom jag hem efter tre nätter borta. Y var förkyld och hade hostat sig igenom nätterna. Han är jordens största pappagris utom när han är sjuk, då regredierar han och vill bara ha mamma. Natten till fredag vaknade han just som vi hade somnat och skrek i nästan en timme. Hysterisk, ledsen, okontaktbar. Det som till sist fick honom att lugna sig var att sitta i min famn och bli vaggad. Sådan är han aldrig annars, det brukar alltid vara O han vill ha.
Nästa morgon skulle pojkarna på teater med sin dagmamma. Bilbrist rådde, och eftersom jag varit borta några dagar och jobbat intensivt under dessa, tyckte jag att jag kunde ta förmiddagen ledig. Så jag åkte på barnteater på fredag förmiddag. Q satt i mitt knä under hela föreställningen, blickstilla och trollbunden, utan att släppa min hand.
Jag är tacksam över att mina barn så väl förmår uttrycka sina behov. När jag har varit borta behöver de min närhet, och de kräver den också. Tydligt, det går inte att missa. De lär mig att vara deras mamma.
Så blev det helg, och O kallades in att jobba övertid. Årsskifte stundar, då system ska startas om och saker göras rätt, annars blir konsekvenserna stora för många. Inte mycket att säga om det. Lördagens väder var så genomjävligt att jag och barnen faktiskt inte satte våra fötter utanför dörren. Vi la pussel, spelade schack (Q vann!), tittade på Ture Sventon, åt lussekatter, lagade biff stroganoff, sydde julstrumpor och grälade en hel del. I umgänget med mina söner är det tvära kast. Än driver de mig till vansinne, än smälter jag av värme och kärlek och skratt. Men när det blev övertidsarbete även på söndagen trotsade vi vädret och våldgästade min syster och svåger, som julpysslade och lagade julmat tillsammans med vänner.
Medan Y pillade fast nejlikor i en apelsin och Q klippte pappersstjärnor kom det över mig ännu en gång, som det gör ibland. Det är för jävligt att det inte går att vara ensamstående mamma i Korea. Det är en stor skam att ett av världens mest utvecklade länder inte kan eller snarare vill stödja föräldrar som av olika skäl har svårt att ta hand om sina barn. På andra sidan jorden lever två kvinnor som har lämnat ifrån sig sitt kött och blod. Sörjer de? Förtränger de? Hur överlever man?
Och samtidigt är jag så fruktansvärt tacksam och glad. Mina barn skänker mig mer glädje än någon eller något annat gjort. Varje dag. Hade det inte varit för dessa kvinnors trauma och Koreas förhatliga system, hade jag inte haft dem. Hur lever man med det?
Inte vet jag. Fast det gör jag. Och ibland tänker jag på det. Men inte alltid.
I torsdags kväll kom jag hem efter tre nätter borta. Y var förkyld och hade hostat sig igenom nätterna. Han är jordens största pappagris utom när han är sjuk, då regredierar han och vill bara ha mamma. Natten till fredag vaknade han just som vi hade somnat och skrek i nästan en timme. Hysterisk, ledsen, okontaktbar. Det som till sist fick honom att lugna sig var att sitta i min famn och bli vaggad. Sådan är han aldrig annars, det brukar alltid vara O han vill ha.
Nästa morgon skulle pojkarna på teater med sin dagmamma. Bilbrist rådde, och eftersom jag varit borta några dagar och jobbat intensivt under dessa, tyckte jag att jag kunde ta förmiddagen ledig. Så jag åkte på barnteater på fredag förmiddag. Q satt i mitt knä under hela föreställningen, blickstilla och trollbunden, utan att släppa min hand.
Jag är tacksam över att mina barn så väl förmår uttrycka sina behov. När jag har varit borta behöver de min närhet, och de kräver den också. Tydligt, det går inte att missa. De lär mig att vara deras mamma.
Så blev det helg, och O kallades in att jobba övertid. Årsskifte stundar, då system ska startas om och saker göras rätt, annars blir konsekvenserna stora för många. Inte mycket att säga om det. Lördagens väder var så genomjävligt att jag och barnen faktiskt inte satte våra fötter utanför dörren. Vi la pussel, spelade schack (Q vann!), tittade på Ture Sventon, åt lussekatter, lagade biff stroganoff, sydde julstrumpor och grälade en hel del. I umgänget med mina söner är det tvära kast. Än driver de mig till vansinne, än smälter jag av värme och kärlek och skratt. Men när det blev övertidsarbete även på söndagen trotsade vi vädret och våldgästade min syster och svåger, som julpysslade och lagade julmat tillsammans med vänner.
Medan Y pillade fast nejlikor i en apelsin och Q klippte pappersstjärnor kom det över mig ännu en gång, som det gör ibland. Det är för jävligt att det inte går att vara ensamstående mamma i Korea. Det är en stor skam att ett av världens mest utvecklade länder inte kan eller snarare vill stödja föräldrar som av olika skäl har svårt att ta hand om sina barn. På andra sidan jorden lever två kvinnor som har lämnat ifrån sig sitt kött och blod. Sörjer de? Förtränger de? Hur överlever man?
Och samtidigt är jag så fruktansvärt tacksam och glad. Mina barn skänker mig mer glädje än någon eller något annat gjort. Varje dag. Hade det inte varit för dessa kvinnors trauma och Koreas förhatliga system, hade jag inte haft dem. Hur lever man med det?
Inte vet jag. Fast det gör jag. Och ibland tänker jag på det. Men inte alltid.
2011-12-14
Testing, testing
Tredje advent var som sagt fin, men några sammandrabbningar blev det förstås. Dagen därpå läser jag om cannabis och att tonåringar alltid testar gränser. Jag undrar banne mig hur Q:s tonårstid kommer att bli.
På vägen hem från förortscentret där vi inhandlat saffran och annat får Q som brukligt springa i förväg. Vi går på gångvägar och han vet att han ska stanna och invänta mig vid övergångsstället. Tror jag. Men när jag kommer fram är han mitt ute i gatan, den är gudskelov tom på bilar. Jag ropar högt och argt, och säger sedan upprört att du vet väl att du inte får göra sådär, det är farligt!
Q vindar med ögonen och härmar mig med tillgjord röst. Jag morrar inombords men försöker en gång till. Q härmas igen. Härdsmälta hos mig, som yttrar sig i att jag tar honom hårt om ansiktet med båda händerna och ser honom stint i ögonen. Först då bryts hans tuffa attityd, han blir ledsen och arg och börjar gråta.
Vi går hemåt, ett sorgesamt par. Q vrålar, jag är arg och ledsen (varför når jag honom inte med mindre än att bli så förtvivlat arg?) och fortfarande rejält uppskakad och rädd. Q stannar och förklarar hickande att han måste kissa. Jag vill hjälpa, men han kan själv. Men jag får hjälpa honom att dra upp byxorna efteråt, och passar på att krama honom och intill hans kind säger jag precis det jag känner.
- Vad du skrämde mig. Tänk om det kommit en bil och kört på dig och du dött och jag inte haft någon pojke mera, då hade jag nog inte velat leva själv.
Kanske tar jag i för mycket, men det är från djupet av mitt hjärta utan några överdrifter. Q begrundar en stund.
- Men mamma, jag såg mig faktiskt för. Jag kan gå över gatan själv.
- Jo, jag förstår det, men jag tycker att du är för liten än så länge. Man måste åtminstone gå i skolan.
Q ser trumpen ut.
-Ja, jag vet att du tycker det. Och inte får jag tända tändstickor själv heller!
På vägen hem från förortscentret där vi inhandlat saffran och annat får Q som brukligt springa i förväg. Vi går på gångvägar och han vet att han ska stanna och invänta mig vid övergångsstället. Tror jag. Men när jag kommer fram är han mitt ute i gatan, den är gudskelov tom på bilar. Jag ropar högt och argt, och säger sedan upprört att du vet väl att du inte får göra sådär, det är farligt!
Q vindar med ögonen och härmar mig med tillgjord röst. Jag morrar inombords men försöker en gång till. Q härmas igen. Härdsmälta hos mig, som yttrar sig i att jag tar honom hårt om ansiktet med båda händerna och ser honom stint i ögonen. Först då bryts hans tuffa attityd, han blir ledsen och arg och börjar gråta.
Vi går hemåt, ett sorgesamt par. Q vrålar, jag är arg och ledsen (varför når jag honom inte med mindre än att bli så förtvivlat arg?) och fortfarande rejält uppskakad och rädd. Q stannar och förklarar hickande att han måste kissa. Jag vill hjälpa, men han kan själv. Men jag får hjälpa honom att dra upp byxorna efteråt, och passar på att krama honom och intill hans kind säger jag precis det jag känner.
- Vad du skrämde mig. Tänk om det kommit en bil och kört på dig och du dött och jag inte haft någon pojke mera, då hade jag nog inte velat leva själv.
Kanske tar jag i för mycket, men det är från djupet av mitt hjärta utan några överdrifter. Q begrundar en stund.
- Men mamma, jag såg mig faktiskt för. Jag kan gå över gatan själv.
- Jo, jag förstår det, men jag tycker att du är för liten än så länge. Man måste åtminstone gå i skolan.
Q ser trumpen ut.
-Ja, jag vet att du tycker det. Och inte får jag tända tändstickor själv heller!
2011-12-11
Snygg räddning
Tredje advent. Idag har vi bakat världens godaste lussekatter, i alla fall enligt receptmakerskan. Jag är väldigt förtjust i lussekatter och har provat mig igenom ett antal recept genom åren. (Tjatet om Kesella för saftighet förstår jag inte, viktigare är att inte övergrädda dem och att svepa dem i handdukar medan de kallnar.) De här blev helt okej, hur kan något som penslas i smör och doppas i strösocker smaka annat än gott?
Hur som helst, penslandet och doppandet har utförts av moi efter att barnen somnade. Förutom fyra lussekatter som familjen festade på strax före läggdags. Varvid jag på skoj suckade över att jag skulle stå heela långa natten och sockra lussekatter. Q såg fundersam ut.
- Vad synd att pappa inte är uppfinnare, då hade han kunnat uppfinna en apparat som hade smör och socker på lussekatterna, så hade du inte behövt jobba så mycket.
- Men Q, varför säger du att det är synd att pappa inte är uppfinnare, jag hade ju lika gärna kunnat vara det? Mammor kan väl uppfinna saker likaväl som pappor?
Q ser på mig med en glimt i de mörkbruna.
- Jo, men jag vill att du ska ha tid att gosa med mig!
Hur som helst, penslandet och doppandet har utförts av moi efter att barnen somnade. Förutom fyra lussekatter som familjen festade på strax före läggdags. Varvid jag på skoj suckade över att jag skulle stå heela långa natten och sockra lussekatter. Q såg fundersam ut.
- Vad synd att pappa inte är uppfinnare, då hade han kunnat uppfinna en apparat som hade smör och socker på lussekatterna, så hade du inte behövt jobba så mycket.
- Men Q, varför säger du att det är synd att pappa inte är uppfinnare, jag hade ju lika gärna kunnat vara det? Mammor kan väl uppfinna saker likaväl som pappor?
Q ser på mig med en glimt i de mörkbruna.
- Jo, men jag vill att du ska ha tid att gosa med mig!
2011-12-08
Liten revansch
Jo, jag går vidare med konsultjobbet. Ny träff inbokad nästa vecka. Jag vill som sagt höra vad de har att erbjuda, jag är inte så säker på att jag kommer att tacka ja. Gör jag det blir det efter moget övervägande. Ska resonera mer om balansen privatliv, familjedito och arbete samt devisen sätta familjen före jobbet i ett annat inlägg.
Idag ringde min förre chef, från förra jobbet (fast även han har ett nytt numera). Han har lovat att ställa upp som referens, och han undrade vad jag själv tyckte att jag hade för svaga sidor. Dina styrkor kommer jag ihåg, sa han, men jag kommer inte på några särskilda svagheter.
Vi är goda vänner nu, men för snart två år sedan hade vi en rejäl dust, som minnesgoda läsare säkert vet.
Hehe, sa jag. Jag ska nämna två, och du borde komma ihåg dem, för vi diskuterade dem: svårt att utöva tillräcklig auktoritet samt bristande teknik- och detaljintresse. Fast det där med auktoriteten funkar mycket bättre numera än på förra jobbet, tillade jag.
Aha, sa han. Men det var ju en mossig kvinnosyn på gamla jobbet. Jag har funderat mycket på det de senaste månaderna. Du blev nog ett offer för det, faktiskt.
Och så var det teknikintresset, det mindes han att han kritiserat. Att det tog längre tid för mig än för de andra projektledarna att förstå hur produkterna fungerar. Det är ju inte så konstigt om man inte är intresserad. Men du hade ju en ovanlig bakgrund, påpekade han, alla de andra projektledarna hade jobbat med tekniken innan, de hade ett försprång som du saknade. Kanske ställde vi onödigt höga krav.
Du är ju mer generalist än specialist, Helga, och det är ju i allmänhet det man vill ha av en projektledare.
Efteråt känner jag mig omåttligt nöjd. Hut går hem men det kan ta upp till sjutton år, som mamma brukar säga.
Det är fan så skönt att få bekräftelse på att det jag en gång tänkt och reagerat på inte var alldeles fel.
Idag ringde min förre chef, från förra jobbet (fast även han har ett nytt numera). Han har lovat att ställa upp som referens, och han undrade vad jag själv tyckte att jag hade för svaga sidor. Dina styrkor kommer jag ihåg, sa han, men jag kommer inte på några särskilda svagheter.
Vi är goda vänner nu, men för snart två år sedan hade vi en rejäl dust, som minnesgoda läsare säkert vet.
Hehe, sa jag. Jag ska nämna två, och du borde komma ihåg dem, för vi diskuterade dem: svårt att utöva tillräcklig auktoritet samt bristande teknik- och detaljintresse. Fast det där med auktoriteten funkar mycket bättre numera än på förra jobbet, tillade jag.
Aha, sa han. Men det var ju en mossig kvinnosyn på gamla jobbet. Jag har funderat mycket på det de senaste månaderna. Du blev nog ett offer för det, faktiskt.
Och så var det teknikintresset, det mindes han att han kritiserat. Att det tog längre tid för mig än för de andra projektledarna att förstå hur produkterna fungerar. Det är ju inte så konstigt om man inte är intresserad. Men du hade ju en ovanlig bakgrund, påpekade han, alla de andra projektledarna hade jobbat med tekniken innan, de hade ett försprång som du saknade. Kanske ställde vi onödigt höga krav.
Du är ju mer generalist än specialist, Helga, och det är ju i allmänhet det man vill ha av en projektledare.
Efteråt känner jag mig omåttligt nöjd. Hut går hem men det kan ta upp till sjutton år, som mamma brukar säga.
Det är fan så skönt att få bekräftelse på att det jag en gång tänkt och reagerat på inte var alldeles fel.
2011-12-07
Upptäckter och utebliven komplimang
Det var alltså julfest på jobbet i fredags. Eftersom de senaste veckorna varit turbulenta hade jag ingen vidare lust att gå dit. Men trots detta, eller kanske just därför, blev det ett riktigt roligt kalas.
Man gör sina upptäckter. Min mumlande kollega i rummet bredvid, som alltid ler vänligt men som inte kan avsluta en enda mening utan alltid blir stående och hummar och ummar (vilket driver mig till vansinne fast jag ler vänligt tillbaka, för jag har ju ett gott hjärta), hans leende blev ännu bredare när han fått lite innanför västen, och så hade han visst händer och armar också. Som plötsligt befann sig lite varstans. På mig och andra kvinnliga kollegor.
Jag har varit med förr, så jag kopplar på autopiloten. Ler och glider undan. Möter inte blickar på dansgolvet, i alla fall inte för länge. Egentligen är det sorgligt. När vi plötsligt bara var kvinnor som dansade, kände jag en påtaglig lättnad. Äntligen! Nu kan vi dansa som vi vill, ingen som missuppfattar.
Apropå det - dans och missuppfattningar - gjorde jag en annan upptäckt. En ung man i trettioårsåldern som jag inte haft någon särskild uppfattning om tidigare. Vi har småpratat någon gång men han verkar ganska tillknäppt. Men på dansgolvet! Jag kan inte riktigt förklara varför, men jag blev helt fascinerad och ville bara titta på honom hela tiden. Och eftersom jag numera försöker leva efter devisen att beröm ska man slösa med, och tycker man att något eller någon är bra ska man tala om det, hade jag egentligen velat säga ungefär:
Jag kan inte sluta titta på dig när du dansar, det är det häftigaste jag har sett. Jag menar verkligen bara just det och Inget Sånt, jag är lyckligt gift - vi fick rentav till det igår kväll - och ska snart vingla hem till min man och mina små barn, så missuppfatta inte det här för all del. Men fasiken människa vad du dansar bra!
Men sånt kan man ju inte säga. Så det gjorde jag inte heller.
Och tur var väl det kanske. För idag när jag mötte honom i korridoren höll han envist blicken i golvet.
Man gör sina upptäckter. Min mumlande kollega i rummet bredvid, som alltid ler vänligt men som inte kan avsluta en enda mening utan alltid blir stående och hummar och ummar (vilket driver mig till vansinne fast jag ler vänligt tillbaka, för jag har ju ett gott hjärta), hans leende blev ännu bredare när han fått lite innanför västen, och så hade han visst händer och armar också. Som plötsligt befann sig lite varstans. På mig och andra kvinnliga kollegor.
Jag har varit med förr, så jag kopplar på autopiloten. Ler och glider undan. Möter inte blickar på dansgolvet, i alla fall inte för länge. Egentligen är det sorgligt. När vi plötsligt bara var kvinnor som dansade, kände jag en påtaglig lättnad. Äntligen! Nu kan vi dansa som vi vill, ingen som missuppfattar.
Apropå det - dans och missuppfattningar - gjorde jag en annan upptäckt. En ung man i trettioårsåldern som jag inte haft någon särskild uppfattning om tidigare. Vi har småpratat någon gång men han verkar ganska tillknäppt. Men på dansgolvet! Jag kan inte riktigt förklara varför, men jag blev helt fascinerad och ville bara titta på honom hela tiden. Och eftersom jag numera försöker leva efter devisen att beröm ska man slösa med, och tycker man att något eller någon är bra ska man tala om det, hade jag egentligen velat säga ungefär:
Jag kan inte sluta titta på dig när du dansar, det är det häftigaste jag har sett. Jag menar verkligen bara just det och Inget Sånt, jag är lyckligt gift - vi fick rentav till det igår kväll - och ska snart vingla hem till min man och mina små barn, så missuppfatta inte det här för all del. Men fasiken människa vad du dansar bra!
Men sånt kan man ju inte säga. Så det gjorde jag inte heller.
Och tur var väl det kanske. För idag när jag mötte honom i korridoren höll han envist blicken i golvet.
2011-12-05
Bemästra blyghet
Direkt efter gårdagens luciatåg åkte vi med gossarna till min faster och farbror i deras fashionabla förort, där vi brukar agera kattfamilj bland hermelinerna på årligt adventsmingel.
Q mindes de välfyllda godisskålarna, så han var pigg på utflykten. Jag mindes hans framfart, kryssande mellan flygeln, soffbordet och de antika byråarna, alla smakfullt belamrade med Waldemarsuddekrukor och diverse pjäser från Svenskt Tenn, och var glad över att han fått leka av sig innan.
Hur som helst, vid ankomsten drabbades Q av ännu en akut blyghetsattack och gömde sig bakom mig. När farbror och faster (som han känner) hälsade på honom försökte han gömma huvudet under min kjol, och vägrade sedan att gå in i vardagsrummet.
Jag tog honom i knät och resonerade med honom, och efter en stund släppte det värsta. Men den mesta tiden tillbringade han på golvet, under den bordsände där godisskålarna stod.
I bilen efteråt fick han faktiskt en liten uppsträckning. Jag grälade inte precis på honom, men förklarade att folk tycker det är konstigt och lite tråkigt när han gömmer ansiktet och inte svarar på tilltal. Att han verkar otrevlig fast han inte menar det. (Och att det är strängt förbjudet att försöka krypa in under min kjol vet han mycket väl, det har vi pratat om tidigare.) "Jag blev blyg!" försvarade han sig med, och visst, det måste man få vara. Men inte otrevlig. Vi vuxna är minsann blyga också fast det inte märks lika mycket. "Ja mamma, varför pratar du egentligen hela tiden med folk du inte känner?" undrade Q förnumstigt.
En femåring måste få vara just fem år, och det är svårt att veta hur stora krav man bör ställa. Samtidigt är det en enorm fördel att tidigt lära sig vissa grundläggande sociala färdigheter, som att svara på tilltal och hälsa. Sånt som inte ens vissa vuxna kan.
Fast båda pojkarna skakade hand med gammelfarbror, det gjorde de faktiskt.
Q mindes de välfyllda godisskålarna, så han var pigg på utflykten. Jag mindes hans framfart, kryssande mellan flygeln, soffbordet och de antika byråarna, alla smakfullt belamrade med Waldemarsuddekrukor och diverse pjäser från Svenskt Tenn, och var glad över att han fått leka av sig innan.
Hur som helst, vid ankomsten drabbades Q av ännu en akut blyghetsattack och gömde sig bakom mig. När farbror och faster (som han känner) hälsade på honom försökte han gömma huvudet under min kjol, och vägrade sedan att gå in i vardagsrummet.
Jag tog honom i knät och resonerade med honom, och efter en stund släppte det värsta. Men den mesta tiden tillbringade han på golvet, under den bordsände där godisskålarna stod.
I bilen efteråt fick han faktiskt en liten uppsträckning. Jag grälade inte precis på honom, men förklarade att folk tycker det är konstigt och lite tråkigt när han gömmer ansiktet och inte svarar på tilltal. Att han verkar otrevlig fast han inte menar det. (Och att det är strängt förbjudet att försöka krypa in under min kjol vet han mycket väl, det har vi pratat om tidigare.) "Jag blev blyg!" försvarade han sig med, och visst, det måste man få vara. Men inte otrevlig. Vi vuxna är minsann blyga också fast det inte märks lika mycket. "Ja mamma, varför pratar du egentligen hela tiden med folk du inte känner?" undrade Q förnumstigt.
En femåring måste få vara just fem år, och det är svårt att veta hur stora krav man bör ställa. Samtidigt är det en enorm fördel att tidigt lära sig vissa grundläggande sociala färdigheter, som att svara på tilltal och hälsa. Sånt som inte ens vissa vuxna kan.
Fast båda pojkarna skakade hand med gammelfarbror, det gjorde de faktiskt.
2011-12-04
Stjärngossar i sittstrejk
Idag var det luciatåg med dagmammegruppen, i gympasalen i den närbelägna skolan. Q hade önskat att få vara stjärngosse, så det fick han. Y:s önskemål var svåra att uttyda eftersom han svarade ett välartikulerat "ja" på alla frågor om vad han ville vara, så vi chansade och köpte en stjärnstrut åt honom också och la upp Q:s urvuxna stjärngosselinne en dryg decimeter. Lillebror brukar vilja göra samma sak som storebror.
Q har i flera veckor pratat om att han inte vill sjunga med luciatåget. Samma tendens märkte vi hos förra dagmamman. Särskilt blyg är han inte, annat än korta stunder. Han sjunger bra och tycker att det är roligt. Min instinktiva känsla är att han ogillar både kollektiva övningar liksom situationer som han inte kan kontrollera.
Jag har frågat honom ibland vad det beror på, men han kan inte svara, och det är ju sannerligen mycket begärt. Ibland undrar jag om vi borde hjälpa honom att komma över sin blyghet eller ovilja eller rampfeber eller vad tusan det nu är, men eftersom vi inte riktigt vet är det heller inte lätt att hjälpa*.
Gossarna fick på sig sina linnen, strutar och stjärnbeprydda pinnar, och var naturligtvis de mest bedårande stjärngossar som skådats. Mandelögon och kolsvart hår gör sig bra till vita särkar. Men när luciatåget skulle ställas upp gick det som vi misstänkt, Q vägrade lämna mitt knä. Och när Q vägrade, då vägrade även Y. Vi tittade på luciatåg med varsin pojke i famnen.
Vår sympatiska dagmamma tog sittstrejken med knusende ro. När det sjungits och fikats var det dags för lek. Pinnarna blev snabbt lasersvärd, stjärnorna alternerade som kaststjärnor och magiska sköldar. De konfiskerades emellertid, istället drog vi fram romerska ringar, plintar, mattor och bommar och lekte av hjärtans lust i över en timme. Jag har aldrig någonsin haft så roligt i en gymnastiksal, i mitt minne är de likställda med tortyrkammare. Måtte mina pojkar aldrig känna så, men det tror jag inte heller.
* För det kan väl aldrig bero på att jag själv tycker att barnluciatåg är tämligen svåruthärdliga?
Q har i flera veckor pratat om att han inte vill sjunga med luciatåget. Samma tendens märkte vi hos förra dagmamman. Särskilt blyg är han inte, annat än korta stunder. Han sjunger bra och tycker att det är roligt. Min instinktiva känsla är att han ogillar både kollektiva övningar liksom situationer som han inte kan kontrollera.
Jag har frågat honom ibland vad det beror på, men han kan inte svara, och det är ju sannerligen mycket begärt. Ibland undrar jag om vi borde hjälpa honom att komma över sin blyghet eller ovilja eller rampfeber eller vad tusan det nu är, men eftersom vi inte riktigt vet är det heller inte lätt att hjälpa*.
Gossarna fick på sig sina linnen, strutar och stjärnbeprydda pinnar, och var naturligtvis de mest bedårande stjärngossar som skådats. Mandelögon och kolsvart hår gör sig bra till vita särkar. Men när luciatåget skulle ställas upp gick det som vi misstänkt, Q vägrade lämna mitt knä. Och när Q vägrade, då vägrade även Y. Vi tittade på luciatåg med varsin pojke i famnen.
Vår sympatiska dagmamma tog sittstrejken med knusende ro. När det sjungits och fikats var det dags för lek. Pinnarna blev snabbt lasersvärd, stjärnorna alternerade som kaststjärnor och magiska sköldar. De konfiskerades emellertid, istället drog vi fram romerska ringar, plintar, mattor och bommar och lekte av hjärtans lust i över en timme. Jag har aldrig någonsin haft så roligt i en gymnastiksal, i mitt minne är de likställda med tortyrkammare. Måtte mina pojkar aldrig känna så, men det tror jag inte heller.
* För det kan väl aldrig bero på att jag själv tycker att barnluciatåg är tämligen svåruthärdliga?
2011-12-03
Holy shit
Jag har varit på personalfest. Och haft R-O-L-I-G-T. Jag var trött och oinspirerad, så ingen blev häpnare än jag. Jag har dansat i timmar, stegräknaren har slagit i taket.
Livet har en förmåga att överraska en.
Livet har en förmåga att överraska en.
posted from Bloggeroid
2011-12-02
Demonstration
Imorse när jag kom ut från duschen möttes jag av ett litet demonstrationståg. Uppviglarens avsikt var att talkörer skulle dåna och plakat viftas. Det senare stämde, men talkörerna blev det si och så med. Inte så konstigt kanske, när en demonstrant drabbas av akut blyghet och tunghäfta, en annan visserligen deltar med glatt humör men mest fnissar bakom nappen som sitter stadigt mellan tänderna.
Men budskapet gick fram. På plakaten (som i sanningens namn var lappar) stod det:
INGEN FEST UTAN OSS!
MER FAMILJ, MINDRE FEST!
Vadan detta? Jo, jag ska på jobbets julfest ikväll.
(Y sprang runt med sin lapp i nypan under resten av morgonen.)
Men budskapet gick fram. På plakaten (som i sanningens namn var lappar) stod det:
INGEN FEST UTAN OSS!
MER FAMILJ, MINDRE FEST!
Vadan detta? Jo, jag ska på jobbets julfest ikväll.
(Y sprang runt med sin lapp i nypan under resten av morgonen.)
Krångelkonsulten, nyfunnen pondus, jobbkaos, samt Helga konsult (?)
Roligt med läsarfrågor! Jag gillar att skriva om jobbet, fast jag ibland oroar mig över min indiskretion. En gammal dröm jag har är att skriva en roman löst baserat på mitt arbetsliv. Det finns alldeles för få bra böcker som handlar om andra yrken än polisens.
Hur bemötte jag krångelkonsulten? Med balans och behärskning. Jag var mycket cool under hela telefonsamtalet och lät nog oberörd, men var det alls inte. Hjärtat bankade och ansikte och hals flammade oklädsamt. Men sånt hörs ju inte på telefon. Intressant nog har jag inte det minsta problem med självbehärskningen inför situationer som denna, men hemma med mina barn blir jag topp tunnor rasande oftare än jag vill tänka på. Man är bra konstigt funtad.
Som jag nämnt tidigare undrar jag om min attityd provocerade honom lite extra. Å andra sidan var han stöddig och otrevlig från allra första början, då jag fortfarande var servil. Det var först i telefonsamtalet som jag tuffade till mig.
Eftersom han varit konstant bufflig blev det också ganska lätt för mig att konstatera att här är det faktiskt inte mig det är fel på. Det är den här killen som har problem, som snedtänder på en fullkomligt normal fråga.
Och så fick jag ju stöd också, allra bäst från min chef, som läste igenom all korrespondens och lyssnade på min redogörelse för telefonsamtalet, och genast satte fingret på den springande punkten: Men vad har han levererat?
Samma fråga ställde hon direkt till honom, varpå han svarade i sedvanligt högdragen stil om hur viktig, upptagen och expertkunnig han är, varpå hon upprepade frågan. Sedan har vi inte hört av honom, och min tro är att vi inte lär göra det heller.
Men jag ska erkänna att det var några kvällar jag hade svårt att somna medan det värsta bråket pågick. Men nu är det över (tror jag). Och nej, jag är inte särskilt rädd för det skitsnack han kanske sprider. Det lär slå tillbaks på honom själv.
Därmed kommer vi in på ett annat ämne, som både gläder och fascinerar mig. På detta jobb har jag hittat en pondus och en auktoritet som jag inte alls lyckades uppamma på mitt förra, annat än i de fackliga förhandlingarna. Jag funderar ganska mycket på varför, både förr och nu. Ett svar är helt enkelt snöbollseffekt. Börjar man känna sig liten och osäker, är det lätt att det fortsätter. Det var något med kulturen på förra jobbet, det var det. Jag kände mig ifrågasatt ända från början, efter bara en månad fick jag veta att en av mina medarbetare var förbannad över att inte han fått jobbet som projektledare, och att han ansåg att han i praktiken utförde det och att jag var inkompetent. Dessutom var jag privat ganska tilltufsad och olycklig efter flera års kombination av barn- och arbetslöshet.
Nu är jag otvivelaktigt tryggare och lyckligare. Och erfarnare förstås. Och lite mer hårdhudad. Häromdagen fick jag kritik av en av ingenjörerna i min projektgrupp. Han tyckte att den riskanalys jag gjort var på en för övergripande och oteknisk nivå. Förr hade jag blivit nervös och känt mig oduglig och avslöjad. Nu blev jag först lite skärrad, men sansade mig sedan. Tänkte efter och insåg att hans kritik var befogad. Jag markerade att jag förstod vad han pratade om, att jag jobbat med liknande saker förut. Bra förslag, är det en sådan här typ av analys du tänker på? Vilka risker tycker du är mest överhängande? Har du förslag på ett format att presentera dem i? Inte? Då föreslår jag att jag skriver in dem i anteckningarna från veckomötet, och uppdaterar dem kontinuerligt där, så slipper vi hålla reda på ytterligare ett dokument.
Det är som att jag förr alltid låg ett eller två steg efter och aldrig hann ifatt. Nu har jag istället ett litet försprång. En marginal, inte alls stor, men tillräcklig. Näsan över vattnet och simdyna. Behöver inte paddla frenetiskt som förr, kan unna mig att flyta och vila ibland.
Det borde vara frid, fröjd och gamman på jobbet, med andra ord. Men det är det inte. Min chef som varit ett stort stöd, en förebild och en mentor har fått sluta under mycket otrevliga former. Min nya chef är ingen mindre än skrytmånsen som inte vill anställa invandrare. Förvisso är han också en gemytlig och gladpratig person som jag officiellt inte alls har något emot. Men av samma kaliber som min förra chef är han inte.
Sålunda behöver jag ett nytt jobb. Så småningom. Det är inte särskilt bråttom. Fast när man väl börjat tänka i de banorna är det lika bra att realisera planerna. Förra veckan hade jag bestämt mig för att tacka nej till konsultjobbet. Nu har jag ändrat mig, och vill fortsätta resonemanget. Vi får se vart det leder.
Hur bemötte jag krångelkonsulten? Med balans och behärskning. Jag var mycket cool under hela telefonsamtalet och lät nog oberörd, men var det alls inte. Hjärtat bankade och ansikte och hals flammade oklädsamt. Men sånt hörs ju inte på telefon. Intressant nog har jag inte det minsta problem med självbehärskningen inför situationer som denna, men hemma med mina barn blir jag topp tunnor rasande oftare än jag vill tänka på. Man är bra konstigt funtad.
Som jag nämnt tidigare undrar jag om min attityd provocerade honom lite extra. Å andra sidan var han stöddig och otrevlig från allra första början, då jag fortfarande var servil. Det var först i telefonsamtalet som jag tuffade till mig.
Eftersom han varit konstant bufflig blev det också ganska lätt för mig att konstatera att här är det faktiskt inte mig det är fel på. Det är den här killen som har problem, som snedtänder på en fullkomligt normal fråga.
Och så fick jag ju stöd också, allra bäst från min chef, som läste igenom all korrespondens och lyssnade på min redogörelse för telefonsamtalet, och genast satte fingret på den springande punkten: Men vad har han levererat?
Samma fråga ställde hon direkt till honom, varpå han svarade i sedvanligt högdragen stil om hur viktig, upptagen och expertkunnig han är, varpå hon upprepade frågan. Sedan har vi inte hört av honom, och min tro är att vi inte lär göra det heller.
Men jag ska erkänna att det var några kvällar jag hade svårt att somna medan det värsta bråket pågick. Men nu är det över (tror jag). Och nej, jag är inte särskilt rädd för det skitsnack han kanske sprider. Det lär slå tillbaks på honom själv.
Därmed kommer vi in på ett annat ämne, som både gläder och fascinerar mig. På detta jobb har jag hittat en pondus och en auktoritet som jag inte alls lyckades uppamma på mitt förra, annat än i de fackliga förhandlingarna. Jag funderar ganska mycket på varför, både förr och nu. Ett svar är helt enkelt snöbollseffekt. Börjar man känna sig liten och osäker, är det lätt att det fortsätter. Det var något med kulturen på förra jobbet, det var det. Jag kände mig ifrågasatt ända från början, efter bara en månad fick jag veta att en av mina medarbetare var förbannad över att inte han fått jobbet som projektledare, och att han ansåg att han i praktiken utförde det och att jag var inkompetent. Dessutom var jag privat ganska tilltufsad och olycklig efter flera års kombination av barn- och arbetslöshet.
Nu är jag otvivelaktigt tryggare och lyckligare. Och erfarnare förstås. Och lite mer hårdhudad. Häromdagen fick jag kritik av en av ingenjörerna i min projektgrupp. Han tyckte att den riskanalys jag gjort var på en för övergripande och oteknisk nivå. Förr hade jag blivit nervös och känt mig oduglig och avslöjad. Nu blev jag först lite skärrad, men sansade mig sedan. Tänkte efter och insåg att hans kritik var befogad. Jag markerade att jag förstod vad han pratade om, att jag jobbat med liknande saker förut. Bra förslag, är det en sådan här typ av analys du tänker på? Vilka risker tycker du är mest överhängande? Har du förslag på ett format att presentera dem i? Inte? Då föreslår jag att jag skriver in dem i anteckningarna från veckomötet, och uppdaterar dem kontinuerligt där, så slipper vi hålla reda på ytterligare ett dokument.
Det är som att jag förr alltid låg ett eller två steg efter och aldrig hann ifatt. Nu har jag istället ett litet försprång. En marginal, inte alls stor, men tillräcklig. Näsan över vattnet och simdyna. Behöver inte paddla frenetiskt som förr, kan unna mig att flyta och vila ibland.
Det borde vara frid, fröjd och gamman på jobbet, med andra ord. Men det är det inte. Min chef som varit ett stort stöd, en förebild och en mentor har fått sluta under mycket otrevliga former. Min nya chef är ingen mindre än skrytmånsen som inte vill anställa invandrare. Förvisso är han också en gemytlig och gladpratig person som jag officiellt inte alls har något emot. Men av samma kaliber som min förra chef är han inte.
Sålunda behöver jag ett nytt jobb. Så småningom. Det är inte särskilt bråttom. Fast när man väl börjat tänka i de banorna är det lika bra att realisera planerna. Förra veckan hade jag bestämt mig för att tacka nej till konsultjobbet. Nu har jag ändrat mig, och vill fortsätta resonemanget. Vi får se vart det leder.
2011-11-24
Jag vill visa hur viktig och duktig jag är, hur gör jag?
Jo, så här gör du, punkt för punkt:
1. Du har avkrävts en specifikation på dina timmar som du vill fakturera. Nä nu! Svara genast och tala om precis vad du tycker. Du har förstås rätt som vanligt, och här ska ingen komma och ifrågasätta dig. Tala klarspråk!
2. När detta mejl inte besvaras, mejla igen. Men! Viktigt! Kringgå och osynliggör! Mejla inte din motpart utan hennes kollega (en man förstås). Låtsas som att du inte minns att det var din motpart Helga som ska godkänna din faktura. I detta mejl specar du de vid det här laget berömda tolv timmarna: två timmar möte, sex timmar bilkörning, fyra timmar förberedelser.
3. Du får svar att det där måste du ta med Helga. Fan också. Ring hennes manlige kollega. Han framhärdar. Vilken mes. Ingen manlig gemenskap här inte. Låtsas som att du inte har Helgas mobilnummer. Det får du nu.
4. Ring Helga. Följ anvisningarna nedan.
a) Inled i stor stil med säkerhet och tyngd bakom orden! Deklarera självklart och briskt att du vill fakturera de timmar du har lagt ner.
b) När Helga svarar att hon inte sett någon spec ännu, börja då rabbla: två timmar möte, sex timmar bilkörning, fyra timmar ...
c) Bli sur när hon ber dig skicka dem skriftligt. Dags för taktikbyte!
d) Fråga irriterat (men glöm inte att hålla på din självsäkra stil!) om det är något problem här, eller vadå. Tänker ni inte betala, eller.
e) Avbryt Helga så ofta du kan! Hon ska inte få avsluta en enda mening. Viktigt, viktigt. Kanske missar du något av det hon säger*, men det är smällar man får ta. Hon har knappast något värdefullt att komma med. Du ska prata mest!
f) Bli riktigt förbannad när hon ifrågasätter att du med din kompetens och höga timpeng behöver förbereda dig dubbelt så lång tid som mötena tar. Fråga henne om hon alls har förstått vad du håller på med, du är minsann inte någon vanlig simpel datakonsult. Högdraget tonfall och fnysningar är lämpligt här.
g) Taktikbyte igen! Förklara nedlåtande att hon väl förstår att fortsatt samarbete inte är aktuellt efter detta. Nu borde hon allt bli lite rädd.
h) När hon har fräckheten att svara att det begrep hon efter ditt första mejl, skyll då allt på henne. Det var ju för att HON var så aggressiv som du uttryckte dig lite.. eh... rakt på sak.
i) Taktikbyte igen. Dra fram det stora artilleriet. Tala i vaga men hotfulla ordalag om hur goda kontakter du har med er gemensamma kund, och vad du skulle kunna berätta för dem.
j) När hon frågar vad du menar (trög, eller?), svara att du menar att du tänker säga att Helgas företag inte förefaller särskilt intresserade av kvalitetsarbete.
k) Dags för reträtt, hon är tydligen för dum eller arrogant för att ta reson och bli skrämd av detta. Anlägg ett drypande ironiskt tonfall när du önskar henne lycka till i fortsättningen med hennes så kallade verksamhet.
l) Lägg på luren innan hon hinner svara.
5. Mejla Helgas manlige kollega igen, denna gång med kopia till henne:
Efter ett ej speciellt trevlig samtal med Helga så skickar jag här tidspecen igen på den tid jag lagt ner - så Helga kan se den (hon ar CC:ad).
Om det är ett problem att betala för er så må så vara fallet. Lura inte över mig igen några fler gånger bara ;-) Jag har faktiskt jobb som ger intäkter… som jag hellre ägnar mig åt. Jag gillar inte att bli blåst.
Som jag sagt tidigare så har jag jobbat åt Kunden sedan XXX.... jag gör ofta den slutgiltiga bedömningen om Kunden har skött sig och om underleverantörer har skött sig för att få GO till igångkörning. Jag kan inte påstå att mitt intryck av er - eller snarare Helga - har varit speciellt professionellt (...ni andra har skött er).
Tiddelipom. Sedan kan du ta helg med gott samvete och tänka på hur mogen, professionell, kompetent och kunnig du är. Duktig skribent är du också. Med fingertoppskänsla. Nu har du minsann visat var skåpet ska stå.
* Som att jag visst kunde tänka mig att betala för hälften av de aktuella timmarna. Men det tror jag inte att han hörde. Och någon faktura har inte dykt upp. Ännu.
1. Du har avkrävts en specifikation på dina timmar som du vill fakturera. Nä nu! Svara genast och tala om precis vad du tycker. Du har förstås rätt som vanligt, och här ska ingen komma och ifrågasätta dig. Tala klarspråk!
2. När detta mejl inte besvaras, mejla igen. Men! Viktigt! Kringgå och osynliggör! Mejla inte din motpart utan hennes kollega (en man förstås). Låtsas som att du inte minns att det var din motpart Helga som ska godkänna din faktura. I detta mejl specar du de vid det här laget berömda tolv timmarna: två timmar möte, sex timmar bilkörning, fyra timmar förberedelser.
3. Du får svar att det där måste du ta med Helga. Fan också. Ring hennes manlige kollega. Han framhärdar. Vilken mes. Ingen manlig gemenskap här inte. Låtsas som att du inte har Helgas mobilnummer. Det får du nu.
4. Ring Helga. Följ anvisningarna nedan.
a) Inled i stor stil med säkerhet och tyngd bakom orden! Deklarera självklart och briskt att du vill fakturera de timmar du har lagt ner.
b) När Helga svarar att hon inte sett någon spec ännu, börja då rabbla: två timmar möte, sex timmar bilkörning, fyra timmar ...
c) Bli sur när hon ber dig skicka dem skriftligt. Dags för taktikbyte!
d) Fråga irriterat (men glöm inte att hålla på din självsäkra stil!) om det är något problem här, eller vadå. Tänker ni inte betala, eller.
e) Avbryt Helga så ofta du kan! Hon ska inte få avsluta en enda mening. Viktigt, viktigt. Kanske missar du något av det hon säger*, men det är smällar man får ta. Hon har knappast något värdefullt att komma med. Du ska prata mest!
f) Bli riktigt förbannad när hon ifrågasätter att du med din kompetens och höga timpeng behöver förbereda dig dubbelt så lång tid som mötena tar. Fråga henne om hon alls har förstått vad du håller på med, du är minsann inte någon vanlig simpel datakonsult. Högdraget tonfall och fnysningar är lämpligt här.
g) Taktikbyte igen! Förklara nedlåtande att hon väl förstår att fortsatt samarbete inte är aktuellt efter detta. Nu borde hon allt bli lite rädd.
h) När hon har fräckheten att svara att det begrep hon efter ditt första mejl, skyll då allt på henne. Det var ju för att HON var så aggressiv som du uttryckte dig lite.. eh... rakt på sak.
i) Taktikbyte igen. Dra fram det stora artilleriet. Tala i vaga men hotfulla ordalag om hur goda kontakter du har med er gemensamma kund, och vad du skulle kunna berätta för dem.
j) När hon frågar vad du menar (trög, eller?), svara att du menar att du tänker säga att Helgas företag inte förefaller särskilt intresserade av kvalitetsarbete.
k) Dags för reträtt, hon är tydligen för dum eller arrogant för att ta reson och bli skrämd av detta. Anlägg ett drypande ironiskt tonfall när du önskar henne lycka till i fortsättningen med hennes så kallade verksamhet.
l) Lägg på luren innan hon hinner svara.
5. Mejla Helgas manlige kollega igen, denna gång med kopia till henne:
Efter ett ej speciellt trevlig samtal med Helga så skickar jag här tidspecen igen på den tid jag lagt ner - så Helga kan se den (hon ar CC:ad).
Om det är ett problem att betala för er så må så vara fallet. Lura inte över mig igen några fler gånger bara ;-) Jag har faktiskt jobb som ger intäkter… som jag hellre ägnar mig åt. Jag gillar inte att bli blåst.
Som jag sagt tidigare så har jag jobbat åt Kunden sedan XXX.... jag gör ofta den slutgiltiga bedömningen om Kunden har skött sig och om underleverantörer har skött sig för att få GO till igångkörning. Jag kan inte påstå att mitt intryck av er - eller snarare Helga - har varit speciellt professionellt (...ni andra har skött er).
Tiddelipom. Sedan kan du ta helg med gott samvete och tänka på hur mogen, professionell, kompetent och kunnig du är. Duktig skribent är du också. Med fingertoppskänsla. Nu har du minsann visat var skåpet ska stå.
* Som att jag visst kunde tänka mig att betala för hälften av de aktuella timmarna. Men det tror jag inte att han hörde. Och någon faktura har inte dykt upp. Ännu.
Det som ingen göteborgare vill höra
Men det är sant. Vädret är så mycket bättre på ostkusten.
Imorse tittade jag misslynt ut genom fönstret och konstaterade: novemberregn. Ryggmärgsreflexen är att nu kommer det att regna resten av dagen. Och kanske imorgon också.
Men när jag går och lunchtränar skiner solen från blå himmel. Och nu är det eftermiddag, klockan är snart halv fyra och dagens sista strålar blänker i fasaden mittemot.
(Fast i Göteborg blir det inte mörkt förrän vid fyratiden. Att mörkret faller här tjugo minuter tidigare har jag fortfarande inte vant mig vid, efter sju år. Min teori är att det beror på öst-väst snarare än nord-syd.)
Imorse tittade jag misslynt ut genom fönstret och konstaterade: novemberregn. Ryggmärgsreflexen är att nu kommer det att regna resten av dagen. Och kanske imorgon också.
Men när jag går och lunchtränar skiner solen från blå himmel. Och nu är det eftermiddag, klockan är snart halv fyra och dagens sista strålar blänker i fasaden mittemot.
(Fast i Göteborg blir det inte mörkt förrän vid fyratiden. Att mörkret faller här tjugo minuter tidigare har jag fortfarande inte vant mig vid, efter sju år. Min teori är att det beror på öst-väst snarare än nord-syd.)
2011-11-23
Otroligt men sant
Det står ett par leriga springskor i hallen.
De är mina.
Det snusar fridfullt från två sängar, där världens två finaste pojkar sover.
De är också mina.
Till råga på allt vann jag i Wordfeud över smarta lillasyster igår. Ett mindre mirakel, men ändå ett.
De är mina.
Det snusar fridfullt från två sängar, där världens två finaste pojkar sover.
De är också mina.
Till råga på allt vann jag i Wordfeud över smarta lillasyster igår. Ett mindre mirakel, men ändå ett.
posted from Bloggeroid
2011-11-22
Helga ha me-ja!
Tack för svaren om konsult eller inte, både kommentarer och mejl! Jag vill gärna ha fler åsikter och erfarenheter, för och emot! Just nu funderar jag för fullt. Förmodligen måste jag bestämma mig den här veckan. Jag är definitivt intresserad av att jobba som konsult någon gång i livet (och det är företaget och den här chefen verkar mycket bra), den stora frågan är om tillfället är det rätta. Kanske ska jag sitta still i båten ett tag till. Tills Y blir större och kanske eventuellt sover en hel natt någon gång ibland (kommer det någonsin att hända?).
Tyck mer! Fortsättning följer.
Tyck mer! Fortsättning följer.
2011-11-20
Bokdiskussion: The Women's Room
Ååh, tjejer.. var är ni som ville diskutera Kvinnorummet av Marilyn French? Hojta till i kommentarsfältet eller mejla mig på helgaqocho@gmail.com
2011-11-18
En pojke som lär klara sig i livet
Familjen äter fredagsmys, ostbågar. Q och Y har fått varsin lika stor skål, och Y gofflar i sig sina på nolltid. Sedan slår han sina lovar kring mig.
- Y ha me-a.
- Är ditt mys slut, Y? Var är Y:s ostbågar?
Han pekar belåtet på sin mage, och gnaskar snabbt i sig de ostbågar jag ger honom. Men sedan tycker jag att det räcker, och säger det också. Y funderar. Hans ögon sveper över rummet och faller på nallen. Han skuttar iväg och hämtar den.
- Najja ha me-a!
- Y ha me-a.
- Är ditt mys slut, Y? Var är Y:s ostbågar?
Han pekar belåtet på sin mage, och gnaskar snabbt i sig de ostbågar jag ger honom. Men sedan tycker jag att det räcker, och säger det också. Y funderar. Hans ögon sveper över rummet och faller på nallen. Han skuttar iväg och hämtar den.
- Najja ha me-a!
posted from Bloggeroid
2011-11-16
Tolv minuter som gör skillnad
Jag har genomlidit de två genomtråkigaste dagarna sedan jag började jobba igen för ett halvår sedan. Jag är i Örebro och granskar spec tillsammans med min grupp och med kunden.
Igår - då jag dessutom var rejält trött efter att ha stigit upp klockan fem - ville jag nästan skrika när vi efter två timmar tragglat igenom en av fyrtio sidor.
Nej, granska spec är inte min grej. Jag är alldeles för otålig. Fast kanske är det något tack vare min otålighet som vi faktiskt blev klara också. Det och att vi kämpade på till halv åtta på kvällarna.
Nu ikväll känner jag mig oövervinnerlig. Stark, snygg och smart. Tack vare tolv minuter. Vad gjorde jag då? Var ute och sprang såklart.
Herregud, jag känner inte igen mig själv.
Igår - då jag dessutom var rejält trött efter att ha stigit upp klockan fem - ville jag nästan skrika när vi efter två timmar tragglat igenom en av fyrtio sidor.
Nej, granska spec är inte min grej. Jag är alldeles för otålig. Fast kanske är det något tack vare min otålighet som vi faktiskt blev klara också. Det och att vi kämpade på till halv åtta på kvällarna.
Nu ikväll känner jag mig oövervinnerlig. Stark, snygg och smart. Tack vare tolv minuter. Vad gjorde jag då? Var ute och sprang såklart.
Herregud, jag känner inte igen mig själv.
posted from Bloggeroid
2011-11-14
I don't know how he does it
Jag borde kanske inte blogga om det här, men jag behöver skriva av mig beslutsvånda. Och så hoppas jag såklart på kloka kommentarer från mina läsare.
Idag var jag på intervju för ett nytt jobb. Av skäl som jag inte går in på just nu så är jag eventuellt intresserad av att byta. Fast jag vet verkligen inte. Jag sitter definitivt inte i sjön nu. (Det är ju å andra sidan en ny erfarenhet, att söka jobb medan man har ett. Det var ett tag sedan!)
Den här tjänsten är inom konsultbranschen, och det är därför jag skulle behöva goda råd. Jag har ingen aning om vad jag skulle tycka om att jobba som konsult. Blir man livegen? Måste man logga vartenda toabesök? Hinner man hämta och lämna sina barn? Kan man gå tidigt på eftermiddagen och jobba ikapp på kvällen? Hinner man gå och lunchträna? Hinner man ha ett liv utanför jobbet? Skulle jag vara tvungen att sluta med kören?
En anledning till att jag funderar på att söka mig bort efter bara ett halvår är att jag inte ser några utvecklingsmöjligheter där jag är nu. Jag vill bli en bättre projektledare. Jag vill lära mig mer, gå kurser, ha mer erfarna kollegor som jag kan lära mig av. Men får jag det som konsult? Visst kostas man på kurser, men de är på kvällstid. Dagtid ska man vara hos kunden och debitera. (Hur detta går ihop med 40-timmarsveckor förstår jag inte.)
Chefen som intervjuade mig verkade klart intresserad. Vår personkemi funkade. Jag sa som det var, att jag är lockad men tvekar eftersom jag har såpass små barn. då lutade hon sig över bordet, såg mig i ögonen och sa: Varför klarar alla män av det?
En sådan chef vill jag ha, tänkte jag. Men O tog snabbt ner mig på jorden: "För att de är gifta med kvinnor som jobbar deltid och tar ett större ansvar för barnen!"
Är det så? Måste det vara så?
Hur gör karlarna egentligen?
Idag var jag på intervju för ett nytt jobb. Av skäl som jag inte går in på just nu så är jag eventuellt intresserad av att byta. Fast jag vet verkligen inte. Jag sitter definitivt inte i sjön nu. (Det är ju å andra sidan en ny erfarenhet, att söka jobb medan man har ett. Det var ett tag sedan!)
Den här tjänsten är inom konsultbranschen, och det är därför jag skulle behöva goda råd. Jag har ingen aning om vad jag skulle tycka om att jobba som konsult. Blir man livegen? Måste man logga vartenda toabesök? Hinner man hämta och lämna sina barn? Kan man gå tidigt på eftermiddagen och jobba ikapp på kvällen? Hinner man gå och lunchträna? Hinner man ha ett liv utanför jobbet? Skulle jag vara tvungen att sluta med kören?
En anledning till att jag funderar på att söka mig bort efter bara ett halvår är att jag inte ser några utvecklingsmöjligheter där jag är nu. Jag vill bli en bättre projektledare. Jag vill lära mig mer, gå kurser, ha mer erfarna kollegor som jag kan lära mig av. Men får jag det som konsult? Visst kostas man på kurser, men de är på kvällstid. Dagtid ska man vara hos kunden och debitera. (Hur detta går ihop med 40-timmarsveckor förstår jag inte.)
Chefen som intervjuade mig verkade klart intresserad. Vår personkemi funkade. Jag sa som det var, att jag är lockad men tvekar eftersom jag har såpass små barn. då lutade hon sig över bordet, såg mig i ögonen och sa: Varför klarar alla män av det?
En sådan chef vill jag ha, tänkte jag. Men O tog snabbt ner mig på jorden: "För att de är gifta med kvinnor som jobbar deltid och tar ett större ansvar för barnen!"
Är det så? Måste det vara så?
Hur gör karlarna egentligen?
2011-11-13
Sent i november
Idag höststädade jag trädgården, och plockade denna bukett. En sista hälsning från sommaren 2011, som nu är oåterkallerligen förbi. Det var en fin sommar, på många sätt.
Ikväll har jag söndagsångest, för första gången sedan jag började på mitt nya jobb i maj. Det är mindre bra.
posted from Bloggeroid
2011-11-12
Nobody's perfect
En perfekt lördag.
Sovmorgon.
Löskokt ägg och skinkmacka till frukost. Tända ljus och kvittente.
Första frisörbesöket för Y. Efter att ha sett pappa och storebror klippas, bestämmer han sig för att även han vågar. Han blir oemotståndligt söt när gubbhåret är borta. Q är lika söt han med tuppkam på hjässan.
En perfekt springrunda, längsta hittills. Nu kan jag springa fyra kilometer! En lång bit springer jag längs sjön. Dimslöjor och gulnad vass.
Dusch och bastu i sällskap av make och söner.
Eftermiddagskaffe med wienerbröd.
Mustig lammgryta till middag, tiramisu till efterrätt.
Och lagom till kvällsvällingen upptäcker vi att skafferiet är invaderat av ohyra.
Men ett perfekt liv vore väl ointressant. Ohyran kommer från en påse dinkelgröt som nu ligger i frysen och ska återbördas till Saltå kvarn. Allt annat ligger i soporna.
Jag har vin kvar i glaset och nu börjar Downton Abbey.
Sovmorgon.
Löskokt ägg och skinkmacka till frukost. Tända ljus och kvittente.
Första frisörbesöket för Y. Efter att ha sett pappa och storebror klippas, bestämmer han sig för att även han vågar. Han blir oemotståndligt söt när gubbhåret är borta. Q är lika söt han med tuppkam på hjässan.
En perfekt springrunda, längsta hittills. Nu kan jag springa fyra kilometer! En lång bit springer jag längs sjön. Dimslöjor och gulnad vass.
Dusch och bastu i sällskap av make och söner.
Eftermiddagskaffe med wienerbröd.
Mustig lammgryta till middag, tiramisu till efterrätt.
Och lagom till kvällsvällingen upptäcker vi att skafferiet är invaderat av ohyra.
Men ett perfekt liv vore väl ointressant. Ohyran kommer från en påse dinkelgröt som nu ligger i frysen och ska återbördas till Saltå kvarn. Allt annat ligger i soporna.
Jag har vin kvar i glaset och nu börjar Downton Abbey.
2011-11-11
Tjuvlyssnat
På bussen kom det imorse på två ganska slitna herrar, den ene med rullator. (Honom kände jag igen, han satte sig bredvid mig för någon vecka sedan, och jag reagerade först med olust eftersom han såg rätt sjavig ut. Men han klarade luktprovet, och då slappnade jag av. Folk får se ut som fan, bara de luktar okej.)
Följande dialog utspann sig:
- Nämen! Haru fixat gaddarna!
- Visst. Så jävla skönt. Blev så trött på jogert. För jävla skönt att kunna käka igen.
(Längre utläggning om lim och lägga tänderna i vatten, varav jag bara förstod hälften.)
- Men fick du pynta själv eller?
- Jovisst. Tjusjutusen.
- Å fan.
(En stunds begrundande tystnad.)
- Men antabusen då?
- Jorå, går på antabus sen den femte mars. Hur fan annars tror du jag hade haft råd med tjusjutusen?
Därefter övergick de till att språka om gemensamma bekanta. Själv gick jag av, och kände mig oförklarligt lycklig.
Följande dialog utspann sig:
- Nämen! Haru fixat gaddarna!
- Visst. Så jävla skönt. Blev så trött på jogert. För jävla skönt att kunna käka igen.
(Längre utläggning om lim och lägga tänderna i vatten, varav jag bara förstod hälften.)
- Men fick du pynta själv eller?
- Jovisst. Tjusjutusen.
- Å fan.
(En stunds begrundande tystnad.)
- Men antabusen då?
- Jorå, går på antabus sen den femte mars. Hur fan annars tror du jag hade haft råd med tjusjutusen?
Därefter övergick de till att språka om gemensamma bekanta. Själv gick jag av, och kände mig oförklarligt lycklig.
2011-11-09
Tre för mycket
Tre saker på en dag. En bekräftelse, en incident och en berättelse.
1 På jobbet får jag än en gång höra att någon i ledningen är starkt emot att anställa personer med utomeuropeisk bakgrund. Eftersom det är tredje gången jag hör detta säger jag kom igen, vem fan är det som tycker så? Och varför? Blir häpen över svaret, det var inte den person jag trodde. Svaret på varför är dock ungefär så dumt som jag trodde: de passar inte in. De skulle förstöra gemenskapen.
2 Tunnelbaneperrongen är tom så när som på en ung kille med snickarbyxor. Han tittar upp när jag går förbi, och jag hinner tänka att hans ögon är gråblå innan han tilltalar mig med konstigt tonfall: Vilket land är vi i egentligen?
På reflex ler jag vänligt och säger ursäkta, men redan innan han svarar börjar jag fatta, fast det går långsamt. Jo, alltså, jag har aldrig varit i den här gallerian förut, man skulle kunna tro att man inte var i Sverige. Jag fattar, men låter inte insikten nå mina ögon utan spärrar bara upp dem mer och mer och släpper inte hans blick. Fast du kanske gillar det? Då vänder jag mig om och går.
Beskriver det hela för min frisör medan han klipper mig. Han skrattar och suckar om vartannat och säger att egentligen borde du ha sett bekymrat moderlig ut. Men lille vän, vet du inte var du är? Du verkar alldeles förvirrad, du behöver nog hjälp.
3 Jag hämtar Q hemma hos en kompis. Mamman berättar att hennes pojke älskar Q och är så ivrig att gå till dagmamman numera när han vet att Q kommer att vara där.
Det får jag tillfälle att påminna Q om senare, för han berättar att pojken och ett annat barn har retat honom idag för att han är brun. Han ser ut som att han är gjord av solkräm, tycker de. Och så är hans näsa alldeles för mjuk. (Var får ungjävlarna allt ifrån, tänker jag, men rör inte en min.)
Blev du ledsen, frågar jag. Det förstår jag, det hade jag också blivit. (Bekräfta!) Det var det dummaste jag hört. Man ska faktiskt inte säga sånt. Särskilt inte till sina kompisar. (Markera!) Sa de detta när dagmamman var med? Varför inte, tror du? (Reflektera!)
Min älskade stora lilla son med det svartblankaste håret, med de rosigaste, gosigaste kinderna, med de allra mest strålande mandelögonen. Jag blir arg och vill slå alla som är dumma, hålla dem borta från dig.
Men det kan jag inte.
1 På jobbet får jag än en gång höra att någon i ledningen är starkt emot att anställa personer med utomeuropeisk bakgrund. Eftersom det är tredje gången jag hör detta säger jag kom igen, vem fan är det som tycker så? Och varför? Blir häpen över svaret, det var inte den person jag trodde. Svaret på varför är dock ungefär så dumt som jag trodde: de passar inte in. De skulle förstöra gemenskapen.
2 Tunnelbaneperrongen är tom så när som på en ung kille med snickarbyxor. Han tittar upp när jag går förbi, och jag hinner tänka att hans ögon är gråblå innan han tilltalar mig med konstigt tonfall: Vilket land är vi i egentligen?
På reflex ler jag vänligt och säger ursäkta, men redan innan han svarar börjar jag fatta, fast det går långsamt. Jo, alltså, jag har aldrig varit i den här gallerian förut, man skulle kunna tro att man inte var i Sverige. Jag fattar, men låter inte insikten nå mina ögon utan spärrar bara upp dem mer och mer och släpper inte hans blick. Fast du kanske gillar det? Då vänder jag mig om och går.
Beskriver det hela för min frisör medan han klipper mig. Han skrattar och suckar om vartannat och säger att egentligen borde du ha sett bekymrat moderlig ut. Men lille vän, vet du inte var du är? Du verkar alldeles förvirrad, du behöver nog hjälp.
3 Jag hämtar Q hemma hos en kompis. Mamman berättar att hennes pojke älskar Q och är så ivrig att gå till dagmamman numera när han vet att Q kommer att vara där.
Det får jag tillfälle att påminna Q om senare, för han berättar att pojken och ett annat barn har retat honom idag för att han är brun. Han ser ut som att han är gjord av solkräm, tycker de. Och så är hans näsa alldeles för mjuk. (Var får ungjävlarna allt ifrån, tänker jag, men rör inte en min.)
Blev du ledsen, frågar jag. Det förstår jag, det hade jag också blivit. (Bekräfta!) Det var det dummaste jag hört. Man ska faktiskt inte säga sånt. Särskilt inte till sina kompisar. (Markera!) Sa de detta när dagmamman var med? Varför inte, tror du? (Reflektera!)
Min älskade stora lilla son med det svartblankaste håret, med de rosigaste, gosigaste kinderna, med de allra mest strålande mandelögonen. Jag blir arg och vill slå alla som är dumma, hålla dem borta från dig.
Men det kan jag inte.
När det faktiskt funkar
(Nu är det slut med det stora perspektiven. Nu blir det betraktelser från den egna lilla pölen, förortsmorselivet.)
Hade jag haft en sådan där liten fickalmanacka som jag hade i säkert tjugo år, en sådan som pappa fortfarande har och skriver upp allt i, och regelbundet tappar bort med förtvivlan och rotlöshet som följd (förvånansvärt många gånger har den återbördats till honom av vänliga själar), då skulle jag ha ritat ett stort rött hjärta idag.
För imorse var det en morgon då allt flöt. Q förmåddes stänga av TV:n utan bråk, frukosten intogs utan omkullvälta muggar och glas, påklädning skedde under lek och efter en rimlig mängd tjat, inga små fingrar klämdes i dörrar (en stor oro just nu eftersom Q gärna smäller igen sin dörr mitt för liten brors nyfikna näsa). Klockan var prick åtta när jag låste ytterdörren bakom oss.
Y var känslosam idag. Undrar om han håller på att bli sjuk. Jag konfiskerade en pinne för honom, och Q råkade putta till honom, båda sakerna resulterade i förtvivlad gråt.
Men just idag hade jag gott om tid. Därför, och eftersom morgonen avlöpt väl, hade jag gott om tålamod, och var lugn och avspänd, och kunde sätta mig på golvet i dagmammans hall och ta Y i knät och låta honom snyfta färdigt. Utan en tanke på bussar som går och möten som börjar. Antagligen märkte Y att jag inte var stressad, för snyftningarna avtog snabbt. Sedan skuttade han ner på golvet, och sprang efter Q in i lekrummet.
På lätta fötter gick jag sedan därifrån.
Hade jag haft en sådan där liten fickalmanacka som jag hade i säkert tjugo år, en sådan som pappa fortfarande har och skriver upp allt i, och regelbundet tappar bort med förtvivlan och rotlöshet som följd (förvånansvärt många gånger har den återbördats till honom av vänliga själar), då skulle jag ha ritat ett stort rött hjärta idag.
För imorse var det en morgon då allt flöt. Q förmåddes stänga av TV:n utan bråk, frukosten intogs utan omkullvälta muggar och glas, påklädning skedde under lek och efter en rimlig mängd tjat, inga små fingrar klämdes i dörrar (en stor oro just nu eftersom Q gärna smäller igen sin dörr mitt för liten brors nyfikna näsa). Klockan var prick åtta när jag låste ytterdörren bakom oss.
Y var känslosam idag. Undrar om han håller på att bli sjuk. Jag konfiskerade en pinne för honom, och Q råkade putta till honom, båda sakerna resulterade i förtvivlad gråt.
Men just idag hade jag gott om tid. Därför, och eftersom morgonen avlöpt väl, hade jag gott om tålamod, och var lugn och avspänd, och kunde sätta mig på golvet i dagmammans hall och ta Y i knät och låta honom snyfta färdigt. Utan en tanke på bussar som går och möten som börjar. Antagligen märkte Y att jag inte var stressad, för snyftningarna avtog snabbt. Sedan skuttade han ner på golvet, och sprang efter Q in i lekrummet.
På lätta fötter gick jag sedan därifrån.
2011-11-07
Men allvarligt!
Ursäkta den ofint ställda frågan, men vad fan är det för jävla fel på folk i Malmö? Jag blir alldeles förfärad över det jag läser här.
Jag vill påstå att mentaliteten här i Stockholm är annorlunda, men säker kan jag förstås inte vara. Jag åker kollektivt till jobbet varje dag och merparten av mina medresenärer är klädda på ett sätt som gör att man kan identifiera deras religion. Inget konstigt med det, och jag har faktiskt aldrig märkt att någon ondgör sig.
Vad tror mina läsare?
Jag vill påstå att mentaliteten här i Stockholm är annorlunda, men säker kan jag förstås inte vara. Jag åker kollektivt till jobbet varje dag och merparten av mina medresenärer är klädda på ett sätt som gör att man kan identifiera deras religion. Inget konstigt med det, och jag har faktiskt aldrig märkt att någon ondgör sig.
Vad tror mina läsare?
2011-11-06
Emma gråter, och jag med
Det är något visst med Emma Thompson när hon gråter. Jag har just sett Howard's End, och gråtit med henne när hon bryter ihop över att mannen hon ska gifta sig med visar sig ha förfört och övergett en sextonårig fattig flicka. Sedan torkar hon tårarna, samtalar länge med honom och förlåter honom.
I Förnuft och känsla är hon lika glad, duktig och kapabel. Ända tills systern Marianne blir dödligt sjuk. Då sitter Emma/Eleanor vid hennes sängkant och gråter. Lämna mig inte. Jag har uthärdat mycket, jag uthärdar allt, men inte att mista dig. Lämna mig inte.
Och till sist, min favoritscen med Emma, i Love actually, då hon upptäcker makens otrohet på ett förfärligt sätt. Julklappen hon tror ska innehålla det smycke hon har tjuvkikat på, visar sig vara en Joni Mitchell-skiva. Det bekräftar hennes misstankar att mannen prasslar med sin yngre kollega. Men ingen får märka något. Hon går undan och gråter ut sin förtvivlan och besvikelse. Sedan torkar hon tårarna och ler och svarar barnen när de ropar på henne. Först senare konfronterar hon mannen, och det tycks som att de försonas.
Det är något obeskrivligt rörande över den glada fasad som rämnar när förtvivlad gråt bara måste ut. Kontroll och duktighet som brister. Kanske känner jag igen mig.
Ikväll gråter jag lite extra över något jag ännu inte har skrivit om.
I Förnuft och känsla är hon lika glad, duktig och kapabel. Ända tills systern Marianne blir dödligt sjuk. Då sitter Emma/Eleanor vid hennes sängkant och gråter. Lämna mig inte. Jag har uthärdat mycket, jag uthärdar allt, men inte att mista dig. Lämna mig inte.
Och till sist, min favoritscen med Emma, i Love actually, då hon upptäcker makens otrohet på ett förfärligt sätt. Julklappen hon tror ska innehålla det smycke hon har tjuvkikat på, visar sig vara en Joni Mitchell-skiva. Det bekräftar hennes misstankar att mannen prasslar med sin yngre kollega. Men ingen får märka något. Hon går undan och gråter ut sin förtvivlan och besvikelse. Sedan torkar hon tårarna och ler och svarar barnen när de ropar på henne. Först senare konfronterar hon mannen, och det tycks som att de försonas.
Det är något obeskrivligt rörande över den glada fasad som rämnar när förtvivlad gråt bara måste ut. Kontroll och duktighet som brister. Kanske känner jag igen mig.
Ikväll gråter jag lite extra över något jag ännu inte har skrivit om.
2011-11-04
Ibland blir man själv förvånad
Det går dåligt för företaget jag jobbar på. Det går dock riktigt bra i mitt projekt, men på grund av omständigheter som jag inte kunnat råda över, visar den ekonomiska kalkylen än så länge på minus.
Igår skrev jag som brukligt min månadsrapport, den som sällan kommenteras men som jag skriver ändå, och tänkte att den här gången kommer det nog att bli hallå.
Mycket riktigt. Någon timme senare kom ett mejl med krav på bättre styrning, uppföljning av ditt och datt, redovisning av hummelihum, möte fredag eftermiddag.
Under förmiddagen förberedde jag mig, och gick på ganska darriga ben in i lejonets kula. För det stormar runt mig. Den senaste veckan har jag blivit betydligt klokare än jag var innan. Av en person som jag har det största förtroende för har jag fått höra de mest hårresande historier. Jag tänkte att det nog var min tur nu.
En timme senare vacklade jag ut. Lättad och häpen. För diskussionen var konstruktiv och saklig på varenda punkt. Jag gjorde bra ifrån mig, jag hade svar på alla frågor, det erkännes. Men även de obehagliga besked jag hade att lämna togs emot på ett sansat sätt.
Omtumlande. På ett bra sätt, antar jag.
Igår skrev jag som brukligt min månadsrapport, den som sällan kommenteras men som jag skriver ändå, och tänkte att den här gången kommer det nog att bli hallå.
Mycket riktigt. Någon timme senare kom ett mejl med krav på bättre styrning, uppföljning av ditt och datt, redovisning av hummelihum, möte fredag eftermiddag.
Under förmiddagen förberedde jag mig, och gick på ganska darriga ben in i lejonets kula. För det stormar runt mig. Den senaste veckan har jag blivit betydligt klokare än jag var innan. Av en person som jag har det största förtroende för har jag fått höra de mest hårresande historier. Jag tänkte att det nog var min tur nu.
En timme senare vacklade jag ut. Lättad och häpen. För diskussionen var konstruktiv och saklig på varenda punkt. Jag gjorde bra ifrån mig, jag hade svar på alla frågor, det erkännes. Men även de obehagliga besked jag hade att lämna togs emot på ett sansat sätt.
Omtumlande. På ett bra sätt, antar jag.
2011-11-03
Idag för trettio år sedan
Idag för trettio år sedan satt jag på ett tåg som stod vid perrongen i Katrineholm. Jag hade varit hos pappa i Stockholm över allhelgonahelgen (höstlov hade vi inte på den tiden) och skulle nu hem till mamma och styvfar i Göteborg. Och till en ny liten person. Dagen innan hade min lillasyster kommit till världen.
Tåget stod stilla eftersom det snöat kraftigt. Vi blev kvar i Katrineholm i flera timmar. Jag minns fortfarande utsikten genom fönstret. Till slut kom jag i alla fall fram till Göteborg, och blev för ovanlighetens skull mött av styvfar. Vi åkte direkt till BB.
Jag minns att mamma var klädd i något oformligt mönstrat, och att hon var översvallande glad att se mig. Själv var jag lite avvaktande, hon luktade inte alls som hon brukade, och var annorlunda i största allmänhet. (Förlossningen hade varit jobbig.) Jag tog fram den present jag hade förberett, en leksak att hänga över spjälsängen, med nallar och kaniner utsågade i plywood och målade i olika färger. Ära vare gud i höjden, denna har jag gjort i slöjden. Jag minns inte mammas reaktion speciellt, men efteråt har hon många gånger berättat att hon blev mycket rörd.
Bebisen, min syster, denna historias huvudperson, minns jag knappt alls. Jag minns den genomskinliga plastlådan hon låg i och den gula filten. Jag minns svart hår och rött ansikte, eller är det från alla kort jag har sett?
På natten sov jag i mammas tomma säng, något som annars var strängt förbjudet. Min styvfar som inte var någon virtuos på känslor opponerade sig inte alls. Där kände jag återigen den mammalukt jag saknat.
De kom hem efter några dagar. De första nätterna vaknade jag när hon skrek, sedan lärde jag mig att sova igenom det. Hon blev roligare och roligare för varje dag. När hon fyllde sex månader bakade jag en tårta åt henne. När jag åtta år senare flyttade till USA var det henne jag saknade allra mest. Hon skickade mig en liten teckning som föreställde henne och mig och en massa hjärtan, och som jag hade i plånboken i åratal ända tills den stals, plånboken alltså. Tårarna väller upp när jag skriver detta. (Fan, jag sitter ju på jobbet!)
En helt annan sak var att styvfars och min relation försämrades betydligt sedan hon kom till världen. Eller snarare, att hans likgiltighet eller oförmåga att uttrycka, eller svartsjuka, eller vad i helvete det nu var, gentemot mig, blev tydligare. Han älskar mig också, det vet jag. Men på ett komplicerat sätt.
Men alla älskar vi henne. Och jag är så obeskrivligt glad att hon kom till världen den där måndagen i november för trettio år sedan.
Tåget stod stilla eftersom det snöat kraftigt. Vi blev kvar i Katrineholm i flera timmar. Jag minns fortfarande utsikten genom fönstret. Till slut kom jag i alla fall fram till Göteborg, och blev för ovanlighetens skull mött av styvfar. Vi åkte direkt till BB.
Jag minns att mamma var klädd i något oformligt mönstrat, och att hon var översvallande glad att se mig. Själv var jag lite avvaktande, hon luktade inte alls som hon brukade, och var annorlunda i största allmänhet. (Förlossningen hade varit jobbig.) Jag tog fram den present jag hade förberett, en leksak att hänga över spjälsängen, med nallar och kaniner utsågade i plywood och målade i olika färger. Ära vare gud i höjden, denna har jag gjort i slöjden. Jag minns inte mammas reaktion speciellt, men efteråt har hon många gånger berättat att hon blev mycket rörd.
Bebisen, min syster, denna historias huvudperson, minns jag knappt alls. Jag minns den genomskinliga plastlådan hon låg i och den gula filten. Jag minns svart hår och rött ansikte, eller är det från alla kort jag har sett?
På natten sov jag i mammas tomma säng, något som annars var strängt förbjudet. Min styvfar som inte var någon virtuos på känslor opponerade sig inte alls. Där kände jag återigen den mammalukt jag saknat.
De kom hem efter några dagar. De första nätterna vaknade jag när hon skrek, sedan lärde jag mig att sova igenom det. Hon blev roligare och roligare för varje dag. När hon fyllde sex månader bakade jag en tårta åt henne. När jag åtta år senare flyttade till USA var det henne jag saknade allra mest. Hon skickade mig en liten teckning som föreställde henne och mig och en massa hjärtan, och som jag hade i plånboken i åratal ända tills den stals, plånboken alltså. Tårarna väller upp när jag skriver detta. (Fan, jag sitter ju på jobbet!)
En helt annan sak var att styvfars och min relation försämrades betydligt sedan hon kom till världen. Eller snarare, att hans likgiltighet eller oförmåga att uttrycka, eller svartsjuka, eller vad i helvete det nu var, gentemot mig, blev tydligare. Han älskar mig också, det vet jag. Men på ett komplicerat sätt.
Men alla älskar vi henne. Och jag är så obeskrivligt glad att hon kom till världen den där måndagen i november för trettio år sedan.
2011-11-01
Himmel! Mina juveler!
(Titeln är ett citat, förstås. Från en av mina litterära favoritpersonligheter.)
Vi hade en förtroendekris i helgahushållet förra veckan. O städade ur pojkarnas ryggsäckar, och gjorde därvid ett fynd som han utan ett ord överlämnade till mig. Två armband, det ena i guld, det andra i silver. Ganska värdefulla alltså.
Jag drog mig till minnes att jag för ett tag sedan - kanske i samband med tjuvbeskyllningarna? - av någon anledning misstänkt att Q rotat i mitt smyckeskrin. Jag minns inte varför, om det stod öppet eller om jag sett honom där. Jag frågade, och han nekade, och jag släppte ämnet.
Dock inte nu. Jag stegade upp för trappan med långa arga steg, och la armbanden framför Q där han satt på golvet framför TV:n. Han blickade upp mot mig och sa ett tyst förlåt. Jag satte mig ner och förklarade för honom att jag fått guldarmbandet när min mormor dog, att jag tänkte på henne när jag såg det, och att jag köpt silverarmbandet i present till mig själv när jag var ung och just hade träffat pappa och bodde i Spanien. Vidare att jag gärna visar honom mina smycken om han ber om det, jag förstår lockelsen, men att han faktiskt inte får rota i dem på egen hand, för de är mina. Mina finsaker.
Så långt allt väl. Q tycktes begripa det jag sa, kanske för att det var i jag-form och autentiskt och känsloladdat i bästa Jesper Juul-stil. Men sedan kom vi på kollisionskurs. Jag ville förstås veta varför han tagit armbanden, vad han tänkt göra med dem, och om han tagit något annat, och fler praktiska, logiska vuxenfrågor.
Men Q teg. Teg och snodde runt, och himlade med ögonen, och muttrade "vet inte". Ju mer jag frågade, desto mer konstrade han, och jag blev allt argare. Ju argare jag blev, desto mindre intresserad blev han av att fortsätta diskussionen. Förstås.
Det tog mig nästan hela dagen att lugna ner mig. Inte blev det bättre av att jag upptäckte att jag saknade en ring. (Ironiskt nog en ring som jag fått av mamma. Den var försvunnen i många år, då jag själv knyckt den av henne och petat ner den i soffan. Ringen återfanns när soffan kläddes om.)
Jag skämdes över min egen reaktion, och kunde inte riktigt bena ut vad som var vad. Kränkt av att Q rotar bland mina grejer? Nja. Orolig för att han kunde haft bort dem? Orolig för att han kanske tagit något mer? Orolig för att han är förtappad och förhärdad?
Nej, inte det senare i alla fall. Jag kunde till och med skratta åt min pappas förundrade kommentar: han kan väl inte ha tänkt sälja dem ändå. Nej, knappast. Jag kan inte se femårige Q stega upp på förortstorget för att försöka byta till sig godis mot armband.
Nej, det som störde mig mest var nog känslan av förlorad kontroll. Vad är sant och inte. Förlorad kontroll också över mig själv och mina känslor. Min unge lyckas träffa mig i veka livet där ingen annan kommer åt.
Nu står smyckeskrinet på en hylla i garderoben ett tag. Det känns lugnast så. Häromdagen la Q huvudet mot min arm, och sa spontant och ofrågad att han bara tagit de två armbanden ("guld och silver"), inget annat.
Jag har lånat Jesper Juuls senaste bok och är ikväll alldeles för trött för att läsa mer än ett par sidor. Men där hittar jag följande citat:
Det som avgör om förhållandet håller är om det upplevs som meningsfullt..... Att det är meningsfullt betyder inte ständig harmoni eller lycka. Att ett förhållande är meningsfullt betyder att det är berikande i den meningen att det utmanar dig att utvecklas som människa och medmänniska. Dessa utmaningar kommer för det mesta som en överraskning för oss, och vi gillar dem inget vidare när de dyker upp. Så är det i alla kärleksförhållanden, även i de kärleksfulla relationer vi har till barn och ungdomar.
Vi hade en förtroendekris i helgahushållet förra veckan. O städade ur pojkarnas ryggsäckar, och gjorde därvid ett fynd som han utan ett ord överlämnade till mig. Två armband, det ena i guld, det andra i silver. Ganska värdefulla alltså.
Jag drog mig till minnes att jag för ett tag sedan - kanske i samband med tjuvbeskyllningarna? - av någon anledning misstänkt att Q rotat i mitt smyckeskrin. Jag minns inte varför, om det stod öppet eller om jag sett honom där. Jag frågade, och han nekade, och jag släppte ämnet.
Dock inte nu. Jag stegade upp för trappan med långa arga steg, och la armbanden framför Q där han satt på golvet framför TV:n. Han blickade upp mot mig och sa ett tyst förlåt. Jag satte mig ner och förklarade för honom att jag fått guldarmbandet när min mormor dog, att jag tänkte på henne när jag såg det, och att jag köpt silverarmbandet i present till mig själv när jag var ung och just hade träffat pappa och bodde i Spanien. Vidare att jag gärna visar honom mina smycken om han ber om det, jag förstår lockelsen, men att han faktiskt inte får rota i dem på egen hand, för de är mina. Mina finsaker.
Så långt allt väl. Q tycktes begripa det jag sa, kanske för att det var i jag-form och autentiskt och känsloladdat i bästa Jesper Juul-stil. Men sedan kom vi på kollisionskurs. Jag ville förstås veta varför han tagit armbanden, vad han tänkt göra med dem, och om han tagit något annat, och fler praktiska, logiska vuxenfrågor.
Men Q teg. Teg och snodde runt, och himlade med ögonen, och muttrade "vet inte". Ju mer jag frågade, desto mer konstrade han, och jag blev allt argare. Ju argare jag blev, desto mindre intresserad blev han av att fortsätta diskussionen. Förstås.
Det tog mig nästan hela dagen att lugna ner mig. Inte blev det bättre av att jag upptäckte att jag saknade en ring. (Ironiskt nog en ring som jag fått av mamma. Den var försvunnen i många år, då jag själv knyckt den av henne och petat ner den i soffan. Ringen återfanns när soffan kläddes om.)
Jag skämdes över min egen reaktion, och kunde inte riktigt bena ut vad som var vad. Kränkt av att Q rotar bland mina grejer? Nja. Orolig för att han kunde haft bort dem? Orolig för att han kanske tagit något mer? Orolig för att han är förtappad och förhärdad?
Nej, inte det senare i alla fall. Jag kunde till och med skratta åt min pappas förundrade kommentar: han kan väl inte ha tänkt sälja dem ändå. Nej, knappast. Jag kan inte se femårige Q stega upp på förortstorget för att försöka byta till sig godis mot armband.
Nej, det som störde mig mest var nog känslan av förlorad kontroll. Vad är sant och inte. Förlorad kontroll också över mig själv och mina känslor. Min unge lyckas träffa mig i veka livet där ingen annan kommer åt.
Nu står smyckeskrinet på en hylla i garderoben ett tag. Det känns lugnast så. Häromdagen la Q huvudet mot min arm, och sa spontant och ofrågad att han bara tagit de två armbanden ("guld och silver"), inget annat.
Jag har lånat Jesper Juuls senaste bok och är ikväll alldeles för trött för att läsa mer än ett par sidor. Men där hittar jag följande citat:
Det som avgör om förhållandet håller är om det upplevs som meningsfullt..... Att det är meningsfullt betyder inte ständig harmoni eller lycka. Att ett förhållande är meningsfullt betyder att det är berikande i den meningen att det utmanar dig att utvecklas som människa och medmänniska. Dessa utmaningar kommer för det mesta som en överraskning för oss, och vi gillar dem inget vidare när de dyker upp. Så är det i alla kärleksförhållanden, även i de kärleksfulla relationer vi har till barn och ungdomar.
2011-10-31
Beröm och storm
Mitt jobb är ömsom vin, ömsom vatten.
Vin i min närmaste omgivning där allt funkar helt fenomenalt. Projektet rullar på och kräver precis lagom mycket av mig. Jag petar lite här, puffar lite där, rättar till, håller igen, driver på. En stor leverans är snart fullbordad och kunden är överlycklig. Medarbetarna är trötta men nöjda.
Min chef var med på ett av mina veckomöten nyligen. Efteråt vände sig en av de äldre medarbetarna till henne och sa: Den mest avgörande faktorn för hur det går i ett projekt är om man har en stark och professionell projektledning, så som vi har fått i Helga. Har man bara det klarar man det mesta.
Hörde du vilket fint beröm du fick, sa chefen till mig i bilen efteråt. Såg du hur alla nickade och höll med. Bättre beröm än så får man inte, så sträck på dig!
Jag sträcker på mig, och gläds. Men är samtidigt också orolig. För några led bort stormar det som fan. Skitsnack och intriger, panik och stress. Och det verkar som att jag kommer att mista en trogen allierad.
Själv sitter jag i båten, än så länge. Men suckar och konstaterar att aldrig kan man slappna av riktigt.
Vin i min närmaste omgivning där allt funkar helt fenomenalt. Projektet rullar på och kräver precis lagom mycket av mig. Jag petar lite här, puffar lite där, rättar till, håller igen, driver på. En stor leverans är snart fullbordad och kunden är överlycklig. Medarbetarna är trötta men nöjda.
Min chef var med på ett av mina veckomöten nyligen. Efteråt vände sig en av de äldre medarbetarna till henne och sa: Den mest avgörande faktorn för hur det går i ett projekt är om man har en stark och professionell projektledning, så som vi har fått i Helga. Har man bara det klarar man det mesta.
Hörde du vilket fint beröm du fick, sa chefen till mig i bilen efteråt. Såg du hur alla nickade och höll med. Bättre beröm än så får man inte, så sträck på dig!
Jag sträcker på mig, och gläds. Men är samtidigt också orolig. För några led bort stormar det som fan. Skitsnack och intriger, panik och stress. Och det verkar som att jag kommer att mista en trogen allierad.
Själv sitter jag i båten, än så länge. Men suckar och konstaterar att aldrig kan man slappna av riktigt.
2011-10-27
Äktenskaplig SMS-konversation
Telefonen ringer, det är en ung kvinna som presenterar sig med namn och söker O. Jag svarar att han inte är hemma nu och frågar vad det gäller. Hon stammar att det gäller ett erbjudande och ber att få återkomma. O är på jobbet, jag bestämmer mig för att retas med honom via SMS.
Det ringde nån brud, Mira. Tur man inte är misstänksam.
Fan, jag har ju sagt åt henne att inte ringa.
Du får ha bättre pli på älskarinnorna. Hon är säkert med barn.
Tror du? Helvete.
Hehehehe.
Vi har ungefär lika knäpp humor.
(Fast jag googlade förstås telefonnumret. Mira ringde från Egmonts förlag, som vi har en tidningsprenumeration ifrån.)
Det ringde nån brud, Mira. Tur man inte är misstänksam.
Fan, jag har ju sagt åt henne att inte ringa.
Du får ha bättre pli på älskarinnorna. Hon är säkert med barn.
Tror du? Helvete.
Hehehehe.
Vi har ungefär lika knäpp humor.
(Fast jag googlade förstås telefonnumret. Mira ringde från Egmonts förlag, som vi har en tidningsprenumeration ifrån.)
2011-10-24
Liten pottsork
Jag förvånas ofta över hur lika mina söner är, trots avsaknaden av gemensamma gener. De är energiska, envisa, fysiska, godmodiga och hetlevrade. Bägge två.
Men ibland påminns jag om att de faktiskt är olika också. Och om att hur väl man än förbereder sig så blir det sällan precis som man tänkt sig. Inför andra barnet var jag ganska cool, det här kunde jag ju. Det gick så bra första gången. Och vad får vi? En unge som aldrig sover.
För ett kontrollfreak som jag är det en läxa jag behöver lära och lära om, att man aldrig vet vad man får. Gilla läget.
Just nu är det inte svårt att göra. För lilla Y-myran, en storlek mindre än storebror i samma ålder, och långt mindre verbal, har kommit på en sak alldeles själv, alldeles utan påtryckningar, långt innan samma tanke slagit oss föräldrar. Behov ska inte uträttas i blöjan, behov ska uträttas i pottan.
Dissa pottan, dissa pottan, var helgens mantra. Inte mindre än fyra gånger dissades pottan igår. Imorse gled han ur sängen, pilade in i badrummet, drog av pyjamas och blöja och kissade i pottan. Efter frukost var det dags igen. Vid inspektion konstaterade jag att det hänt ännu större saker. Y var mäkta stolt, och sprang till pappa för att avge en glädjestrålande rapport. BAJS!
Ännu inte två och ett halvt. (Storebror var nästan tre.)
Vi drar en barmhärtig slöja över det vredesutbrott och den kamp som följde när Y-mamma och Y hade olika åsikter om huruvida man ändå måste ha blöja på sig när man går till dagmamman. Sa jag envis och viljestark?
Men ibland påminns jag om att de faktiskt är olika också. Och om att hur väl man än förbereder sig så blir det sällan precis som man tänkt sig. Inför andra barnet var jag ganska cool, det här kunde jag ju. Det gick så bra första gången. Och vad får vi? En unge som aldrig sover.
För ett kontrollfreak som jag är det en läxa jag behöver lära och lära om, att man aldrig vet vad man får. Gilla läget.
Just nu är det inte svårt att göra. För lilla Y-myran, en storlek mindre än storebror i samma ålder, och långt mindre verbal, har kommit på en sak alldeles själv, alldeles utan påtryckningar, långt innan samma tanke slagit oss föräldrar. Behov ska inte uträttas i blöjan, behov ska uträttas i pottan.
Dissa pottan, dissa pottan, var helgens mantra. Inte mindre än fyra gånger dissades pottan igår. Imorse gled han ur sängen, pilade in i badrummet, drog av pyjamas och blöja och kissade i pottan. Efter frukost var det dags igen. Vid inspektion konstaterade jag att det hänt ännu större saker. Y var mäkta stolt, och sprang till pappa för att avge en glädjestrålande rapport. BAJS!
Ännu inte två och ett halvt. (Storebror var nästan tre.)
Vi drar en barmhärtig slöja över det vredesutbrott och den kamp som följde när Y-mamma och Y hade olika åsikter om huruvida man ändå måste ha blöja på sig när man går till dagmamman. Sa jag envis och viljestark?
2011-10-21
Projektledarreflex
Jag har en bra chef. Jag beskrev senaste konsultkrånglet för henne, och frågade om det var rimligt att han förutom den höga timtaxan också debiterar restid som arbetstid. Nej, det tyckte hon inte.
Men du ska inte svara på hans mejl, sa hon. Då kommer han att fakturera de där tolv timmarna, som amen i kyrkan. Du är projektledare och effektiv och ärlig och vill ha ett avslut, därför vill du svara honom. Motstå den impulsen. Kommer han tillbaka med en faktura, då bestrider vi den. Jag backar dig till hundra procent. Men gör det inte enkelt för honom.
Hon har rätt. Jag ville mejla och meddela att jag härmed betraktade samarbetet som avslutat, men tvekade utan att riktigt veta varför. Nu fattar jag.
Skönt att sluta arbetsveckan med ett beslut och en insikt.
Men du ska inte svara på hans mejl, sa hon. Då kommer han att fakturera de där tolv timmarna, som amen i kyrkan. Du är projektledare och effektiv och ärlig och vill ha ett avslut, därför vill du svara honom. Motstå den impulsen. Kommer han tillbaka med en faktura, då bestrider vi den. Jag backar dig till hundra procent. Men gör det inte enkelt för honom.
Hon har rätt. Jag ville mejla och meddela att jag härmed betraktade samarbetet som avslutat, men tvekade utan att riktigt veta varför. Nu fattar jag.
Skönt att sluta arbetsveckan med ett beslut och en insikt.
2011-10-19
Oh brother
Kaostimmen före läggdags. O är på styrelsemöte, jag försöker skotta undan så mycket jag hinner i sovrummet och Q:s rum innan barnen ska läggas. Städhjälpen kommer imorgon så en turboröjning är av nöden.
Q sitter och leker i en flyttlåda som hamnat i matrummet på sin väg mot återvinningen. Y vill förstås sitta där också, men Q hindrar effektivt hans inklättringsförsök medelst välriktade sparkar. Y skriker i ilska, smärta och förtvivlan när sparkarna träffar.
Jag blir arg, för tjugonde gången. Den senaste timmen har jag oupphörligen varit på Q när han varit dum mot lillebror. Så jag ryter så att fönsterrutorna skallrar.
Q anlägger en försmädlig min som gör mig ännu argare. Men han slutar sparka, och då passar Y på att klättra in i lådan och sätter sig ner han också. Jag grälar, Q grimaserar. Y höjer handen och hytter med pekfingret åt mig med en boxande rörelse, och så skanderar han: Bumma-mamma, bumma-mamma, bumma-mamma.
Jag retirerar. Inte mycket annat att göra mot denna brodersallians.
Q sitter och leker i en flyttlåda som hamnat i matrummet på sin väg mot återvinningen. Y vill förstås sitta där också, men Q hindrar effektivt hans inklättringsförsök medelst välriktade sparkar. Y skriker i ilska, smärta och förtvivlan när sparkarna träffar.
Jag blir arg, för tjugonde gången. Den senaste timmen har jag oupphörligen varit på Q när han varit dum mot lillebror. Så jag ryter så att fönsterrutorna skallrar.
Q anlägger en försmädlig min som gör mig ännu argare. Men han slutar sparka, och då passar Y på att klättra in i lådan och sätter sig ner han också. Jag grälar, Q grimaserar. Y höjer handen och hytter med pekfingret åt mig med en boxande rörelse, och så skanderar han: Bumma-mamma, bumma-mamma, bumma-mamma.
Jag retirerar. Inte mycket annat att göra mot denna brodersallians.
Helga klumpeduns
Suck. Ännu en krångelkonsult förpestar mitt liv.
Jag tycker att jag har viss diplomatisk förmåga, och jag är inte helt oäven på att formulera mig. Med mina närmaste medarbetare har jag inga samarbetsproblem alls, tvärtom. De gillar mig och jag dem.
Men med konsulter tycks det vara en annan sak. Krångelnissen från i somras gick i taket när jag ifrågasatte hans besvärliga attityd samt att hans arbete tagit dubbelt så lång tid som utlovat. Och nu har jag visst fått ännu en ovän.
Nuvarande krångelkille blev arg när jag bad honom speca de tolv timmar (à 1500 kr) han sagt sig ha lagt ner på vårt samarbete hittills. Dels var jag lite förvånad över att två möten på vardera en timme, visserligen med restid och förberedelser, kunde bli så mycket, dels måste jag kunna motivera alla projektets kostnader för ledningen.
Han snedtände, milt sagt. Inatt (!) skrev han ett mejl som i princip gick ut på att begrep jag inte själv hur detta kunde bli tolv timmar så kunde jag varsegod själv försöka läsa in mig på hans specialområde och se hur lång tid det skulle ta. Samt att han minsann har andra kunder han hellre ägnar sig åt.
Där fick jag för diplomatisk förmåga. (Den kan jag ju använda till att fundera ut om det överhuvudtaget går att fortsätta med någon form av samarbete efter en sådan tirad.)
Visst fattar jag att ingen gillar att bli ifrågasatt. Men å andra sidan tycks det mig som att viss vana vid detta borde ingå i konsultrollen.
Vidare funderar jag på om en del av problemet ligger i min attityd. Jag försöker vara saklig, professionell och som sagt diplomatisk. Det är en strategi som funkar på många, men kanske inte på alla? Möjligen triggar den de här ganska buffliga männen till att bli än buffligare.
Och så är det detta med mejl. Med krångelkonsult ett försiggick krånglet per telefon, men i fall två har vi mejlat och det har sina risker. Å andra sidan överväger fördelarna med mejl tycker jag. Det är tidseffektivt och praktiskt. Ett mejl finns kvar, man vet vad man har sagt och bestämt.
Jag kanske överskattar min förmåga att skriva, men det är jag i så fall sannerligen inte ensam om. Fan vad det skrivs dåligt här i världen.
Mer än något annat retar det mig att jag ändå tar åt mig av bufflet. Nog nu. Nu skiter jag i honom.
Jag tycker att jag har viss diplomatisk förmåga, och jag är inte helt oäven på att formulera mig. Med mina närmaste medarbetare har jag inga samarbetsproblem alls, tvärtom. De gillar mig och jag dem.
Men med konsulter tycks det vara en annan sak. Krångelnissen från i somras gick i taket när jag ifrågasatte hans besvärliga attityd samt att hans arbete tagit dubbelt så lång tid som utlovat. Och nu har jag visst fått ännu en ovän.
Nuvarande krångelkille blev arg när jag bad honom speca de tolv timmar (à 1500 kr) han sagt sig ha lagt ner på vårt samarbete hittills. Dels var jag lite förvånad över att två möten på vardera en timme, visserligen med restid och förberedelser, kunde bli så mycket, dels måste jag kunna motivera alla projektets kostnader för ledningen.
Han snedtände, milt sagt. Inatt (!) skrev han ett mejl som i princip gick ut på att begrep jag inte själv hur detta kunde bli tolv timmar så kunde jag varsegod själv försöka läsa in mig på hans specialområde och se hur lång tid det skulle ta. Samt att han minsann har andra kunder han hellre ägnar sig åt.
Där fick jag för diplomatisk förmåga. (Den kan jag ju använda till att fundera ut om det överhuvudtaget går att fortsätta med någon form av samarbete efter en sådan tirad.)
Visst fattar jag att ingen gillar att bli ifrågasatt. Men å andra sidan tycks det mig som att viss vana vid detta borde ingå i konsultrollen.
Vidare funderar jag på om en del av problemet ligger i min attityd. Jag försöker vara saklig, professionell och som sagt diplomatisk. Det är en strategi som funkar på många, men kanske inte på alla? Möjligen triggar den de här ganska buffliga männen till att bli än buffligare.
Och så är det detta med mejl. Med krångelkonsult ett försiggick krånglet per telefon, men i fall två har vi mejlat och det har sina risker. Å andra sidan överväger fördelarna med mejl tycker jag. Det är tidseffektivt och praktiskt. Ett mejl finns kvar, man vet vad man har sagt och bestämt.
Jag kanske överskattar min förmåga att skriva, men det är jag i så fall sannerligen inte ensam om. Fan vad det skrivs dåligt här i världen.
Mer än något annat retar det mig att jag ändå tar åt mig av bufflet. Nog nu. Nu skiter jag i honom.
2011-10-16
Skam
Detta är fullkomligt upprörande. Att världssamfundet i decennier struntat i att göra något åt situationen i Nordkorea är faktiskt skamligt. Både O och jag svalde tårarna när bilder på svältande nordkoreanska barn visades på nyheterna igår.
(Och ja, självklart svider det extra mycket i hjärtat när dessa barn liknar våra egna.)
(Och ja, självklart svider det extra mycket i hjärtat när dessa barn liknar våra egna.)
Skam
Detta är fullkomligt upprörande. Att världssamfundet i decennier struntat i att göra något åt situationen i Nordkorea är faktiskt skamligt. Både O och jag svalde tårarna när bilder på svältande nordkoreanska barn visades på nyheterna igår.
(Och ja, självklart svider det extra mycket i hjärtat när dessa barn liknar våra egna.)
(Och ja, självklart svider det extra mycket i hjärtat när dessa barn liknar våra egna.)
2011-10-14
Älskar
Jag är så otroligt kär i mina ungar. Hur mycket tur kan man ha i livet? Tänk att just jag skulle få just dem!
De senaste dagarna har jag haft en Morrisseylåt på hjärnan som jag måst nynna på: Please please please let me get what I want. Men när slutklämmen kommer - Lord knows it would be the first time - kan jag bara inte sjunga med längre. Det går inte.
Nu sover de. Jag ska läsa Asterix och dricka rödvin.
De senaste dagarna har jag haft en Morrisseylåt på hjärnan som jag måst nynna på: Please please please let me get what I want. Men när slutklämmen kommer - Lord knows it would be the first time - kan jag bara inte sjunga med längre. Det går inte.
Nu sover de. Jag ska läsa Asterix och dricka rödvin.
posted from Bloggeroid
Älskar
Jag är så otroligt kär i mina ungar. Hur mycket tur kan man ha i livet? Tänk att just jag skulle få just dem!
De senaste dagarna har jag haft en Morrisseylåt på hjärnan som jag måst nynna på: Please please please let me get what I want. Men när slutklämmen kommer - Lord knows it would be the first time - kan jag bara inte sjunga med längre. Det går inte.
Nu sover de. Jag ska läsa Asterix och dricka rödvin.
De senaste dagarna har jag haft en Morrisseylåt på hjärnan som jag måst nynna på: Please please please let me get what I want. Men när slutklämmen kommer - Lord knows it would be the first time - kan jag bara inte sjunga med längre. Det går inte.
Nu sover de. Jag ska läsa Asterix och dricka rödvin.
posted from Bloggeroid
2011-10-13
Natten som gick
19:30 Jag nattar Y med välling, bok och tandborstning. Han somnar genast.
20:00 Jag går in till Q och avlöser O i läsandet av Pettson får julbesök. O åker till båtklubben där han ska tillbringa natten. Två vaktpass om året åligger oss, och det är alltid O som utför dem.
22:00 hade jag tänkt ligga i min säng, men så blir det inte. Oklart varför. Spotify, Wordfeud, bloggläsning. Fan att det ska vara så svårt att slita sig och komma i säng.
23:00 släcker jag i alla fall lampan. Y snusar och sover bredvid mig, Q sover i sin säng.
01:30 väcks jag av ett avgrundsvrål: PAPPA! Y har vaknat, eller nej förresten, han är nog inte vaken alls. Det är problemet. I sitt halvsovande tillstånd vet han bara två saker: vill ha pappa. Pappa inte här. I tjugo minuter skriks det på pappa, varvat med dumma mamma! och välriktade sparkar. Jag ringer O för moraliskt stöd, han suckar när han hör skriken. Men efter en stund ändrar de karaktär. Y har insett att han är ensam i sovrummet, och börjar då ynkligt ropa på mig. Jag erbjuder välling och att ligga på min arm, vilket nådigt accepteras. Halleluja, han somnar om. Jag med.
Några timmar senare, oklart när, tassar det i hallen. Q kryper upp bredvid mig. Ytterligare någon tid senare är det trångt och varmt i dubbelsängen. Gossarna har säkert en halvmeters marginal till sängkanten, i mitten ligger jag. Krånglar mig loss och lägger mig i Q:s säng.
04:30 nytt tassande. Q, tänker jag sömnigt. Men det är Y, lille Y. Nattens andra vällingflaska* har han hämtat från nattduksbordet och har med sig, redig som han är. Han kryper upp hos mig och dricker ur den och så somnar vi om, i Q:s säng.
05:00, skulle jag tro, tassar det i trappan av något större steg. O har kommit hem och går ner till gästrummet för att lägga sig i hopp om att sova ostört åtminstone några timmar.
06:30 vaknar pojkarna samtidigt, lika pratsamma båda två. Jag tar med mig Y in till stora sängen där Q ligger och ropar på oss. Lyckas faktiskt dåsa en stund mellan de två snacksaliga.
07:00 är det obönhörligen dags att gå upp.
Hur märkligt det än kan låta känner jag mig ganska utvilad idag. Ett slående bevis på den mänskliga anpassningsförmågan.
* Ja, han trycker i sig två flaskor välling per natt. Helt förkastligt, jag vet. Men han äter bra på dagen och just nu argumenterar vi inte med gallskrik på småtimmarna. Kall färdigblandad välling funkar så att vi får sova.
20:00 Jag går in till Q och avlöser O i läsandet av Pettson får julbesök. O åker till båtklubben där han ska tillbringa natten. Två vaktpass om året åligger oss, och det är alltid O som utför dem.
22:00 hade jag tänkt ligga i min säng, men så blir det inte. Oklart varför. Spotify, Wordfeud, bloggläsning. Fan att det ska vara så svårt att slita sig och komma i säng.
23:00 släcker jag i alla fall lampan. Y snusar och sover bredvid mig, Q sover i sin säng.
01:30 väcks jag av ett avgrundsvrål: PAPPA! Y har vaknat, eller nej förresten, han är nog inte vaken alls. Det är problemet. I sitt halvsovande tillstånd vet han bara två saker: vill ha pappa. Pappa inte här. I tjugo minuter skriks det på pappa, varvat med dumma mamma! och välriktade sparkar. Jag ringer O för moraliskt stöd, han suckar när han hör skriken. Men efter en stund ändrar de karaktär. Y har insett att han är ensam i sovrummet, och börjar då ynkligt ropa på mig. Jag erbjuder välling och att ligga på min arm, vilket nådigt accepteras. Halleluja, han somnar om. Jag med.
Några timmar senare, oklart när, tassar det i hallen. Q kryper upp bredvid mig. Ytterligare någon tid senare är det trångt och varmt i dubbelsängen. Gossarna har säkert en halvmeters marginal till sängkanten, i mitten ligger jag. Krånglar mig loss och lägger mig i Q:s säng.
04:30 nytt tassande. Q, tänker jag sömnigt. Men det är Y, lille Y. Nattens andra vällingflaska* har han hämtat från nattduksbordet och har med sig, redig som han är. Han kryper upp hos mig och dricker ur den och så somnar vi om, i Q:s säng.
05:00, skulle jag tro, tassar det i trappan av något större steg. O har kommit hem och går ner till gästrummet för att lägga sig i hopp om att sova ostört åtminstone några timmar.
06:30 vaknar pojkarna samtidigt, lika pratsamma båda två. Jag tar med mig Y in till stora sängen där Q ligger och ropar på oss. Lyckas faktiskt dåsa en stund mellan de två snacksaliga.
07:00 är det obönhörligen dags att gå upp.
Hur märkligt det än kan låta känner jag mig ganska utvilad idag. Ett slående bevis på den mänskliga anpassningsförmågan.
* Ja, han trycker i sig två flaskor välling per natt. Helt förkastligt, jag vet. Men han äter bra på dagen och just nu argumenterar vi inte med gallskrik på småtimmarna. Kall färdigblandad välling funkar så att vi får sova.
Natten som gick
19:30 Jag nattar Y med välling, bok och tandborstning. Han somnar genast.
20:00 Jag går in till Q och avlöser O i läsandet av Pettson får julbesök. O åker till båtklubben där han ska tillbringa natten. Två vaktpass om året åligger oss, och det är alltid O som utför dem.
22:00 hade jag tänkt ligga i min säng, men så blir det inte. Oklart varför. Spotify, Wordfeud, bloggläsning. Fan att det ska vara så svårt att slita sig och komma i säng.
23:00 släcker jag i alla fall lampan. Y snusar och sover bredvid mig, Q sover i sin säng.
01:30 väcks jag av ett avgrundsvrål: PAPPA! Y har vaknat, eller nej förresten, han är nog inte vaken alls. Det är problemet. I sitt halvsovande tillstånd vet han bara två saker: vill ha pappa. Pappa inte här. I tjugo minuter skriks det på pappa, varvat med dumma mamma! och välriktade sparkar. Jag ringer O för moraliskt stöd, han suckar när han hör skriken. Men efter en stund ändrar de karaktär. Y har insett att han är ensam i sovrummet, och börjar då ynkligt ropa på mig. Jag erbjuder välling och att ligga på min arm, vilket nådigt accepteras. Halleluja, han somnar om. Jag med.
Några timmar senare, oklart när, tassar det i hallen. Q kryper upp bredvid mig. Ytterligare någon tid senare är det trångt och varmt i dubbelsängen. Gossarna har säkert en halvmeters marginal till sängkanten, i mitten ligger jag. Krånglar mig loss och lägger mig i Q:s säng.
04:30 nytt tassande. Q, tänker jag sömnigt. Men det är Y, lille Y. Nattens andra vällingflaska* har han hämtat från nattduksbordet och har med sig, redig som han är. Han kryper upp hos mig och dricker ur den och så somnar vi om, i Q:s säng.
05:00, skulle jag tro, tassar det i trappan av något större steg. O har kommit hem och går ner till gästrummet för att lägga sig i hopp om att sova ostört åtminstone några timmar.
06:30 vaknar pojkarna samtidigt, lika pratsamma båda två. Jag tar med mig Y in till stora sängen där Q ligger och ropar på oss. Lyckas faktiskt dåsa en stund mellan de två snacksaliga.
07:00 är det obönhörligen dags att gå upp.
Hur märkligt det än kan låta känner jag mig ganska utvilad idag. Ett slående bevis på den mänskliga anpassningsförmågan.
* Ja, han trycker i sig två flaskor välling per natt. Helt förkastligt, jag vet. Men han äter bra på dagen och just nu argumenterar vi inte med gallskrik på småtimmarna. Kall färdigblandad välling funkar så att vi får sova.
20:00 Jag går in till Q och avlöser O i läsandet av Pettson får julbesök. O åker till båtklubben där han ska tillbringa natten. Två vaktpass om året åligger oss, och det är alltid O som utför dem.
22:00 hade jag tänkt ligga i min säng, men så blir det inte. Oklart varför. Spotify, Wordfeud, bloggläsning. Fan att det ska vara så svårt att slita sig och komma i säng.
23:00 släcker jag i alla fall lampan. Y snusar och sover bredvid mig, Q sover i sin säng.
01:30 väcks jag av ett avgrundsvrål: PAPPA! Y har vaknat, eller nej förresten, han är nog inte vaken alls. Det är problemet. I sitt halvsovande tillstånd vet han bara två saker: vill ha pappa. Pappa inte här. I tjugo minuter skriks det på pappa, varvat med dumma mamma! och välriktade sparkar. Jag ringer O för moraliskt stöd, han suckar när han hör skriken. Men efter en stund ändrar de karaktär. Y har insett att han är ensam i sovrummet, och börjar då ynkligt ropa på mig. Jag erbjuder välling och att ligga på min arm, vilket nådigt accepteras. Halleluja, han somnar om. Jag med.
Några timmar senare, oklart när, tassar det i hallen. Q kryper upp bredvid mig. Ytterligare någon tid senare är det trångt och varmt i dubbelsängen. Gossarna har säkert en halvmeters marginal till sängkanten, i mitten ligger jag. Krånglar mig loss och lägger mig i Q:s säng.
04:30 nytt tassande. Q, tänker jag sömnigt. Men det är Y, lille Y. Nattens andra vällingflaska* har han hämtat från nattduksbordet och har med sig, redig som han är. Han kryper upp hos mig och dricker ur den och så somnar vi om, i Q:s säng.
05:00, skulle jag tro, tassar det i trappan av något större steg. O har kommit hem och går ner till gästrummet för att lägga sig i hopp om att sova ostört åtminstone några timmar.
06:30 vaknar pojkarna samtidigt, lika pratsamma båda två. Jag tar med mig Y in till stora sängen där Q ligger och ropar på oss. Lyckas faktiskt dåsa en stund mellan de två snacksaliga.
07:00 är det obönhörligen dags att gå upp.
Hur märkligt det än kan låta känner jag mig ganska utvilad idag. Ett slående bevis på den mänskliga anpassningsförmågan.
* Ja, han trycker i sig två flaskor välling per natt. Helt förkastligt, jag vet. Men han äter bra på dagen och just nu argumenterar vi inte med gallskrik på småtimmarna. Kall färdigblandad välling funkar så att vi får sova.
Ta mig tusan, det funkar
De senaste dagarna har jag verkligen ansträngt mig för att att tänka att Q gör så gott han kan. Att han samarbetar även om det inte alltid är tydligt för mig. Att om det blir knas i en speciell situation så beror det på att han inte klarar av att hantera situationen. Att det han då behöver är hjälp att ta sig ur den, inte skäll.
Gamla tankegångar, sådana som jag nickat förnumstigt åt när jag läst om dem. Men de är så svåra att ens komma ihåg, än mindre applicera när jag står där med en vrålande, sparkande femåring vid fötterna. Då kopplas reptilhjärnan in och jag går på instinkt. Det här blogginlägget hjälpte mig att minnas, och att styra mitt beteende.
Och banne mig. Om det var detta eller att månen var full och lufttrycket rätt, eller något annat outgrundligt, men de senaste dagarna har vi haft det så bra tillsammans. Lugn och harmoni har präglat helgahushållet.
Gamla tankegångar, sådana som jag nickat förnumstigt åt när jag läst om dem. Men de är så svåra att ens komma ihåg, än mindre applicera när jag står där med en vrålande, sparkande femåring vid fötterna. Då kopplas reptilhjärnan in och jag går på instinkt. Det här blogginlägget hjälpte mig att minnas, och att styra mitt beteende.
Och banne mig. Om det var detta eller att månen var full och lufttrycket rätt, eller något annat outgrundligt, men de senaste dagarna har vi haft det så bra tillsammans. Lugn och harmoni har präglat helgahushållet.
Ta mig tusan, det funkar
De senaste dagarna har jag verkligen ansträngt mig för att att tänka att Q gör så gott han kan. Att han samarbetar även om det inte alltid är tydligt för mig. Att om det blir knas i en speciell situation så beror det på att han inte klarar av att hantera situationen. Att det han då behöver är hjälp att ta sig ur den, inte skäll.
Gamla tankegångar, sådana som jag nickat förnumstigt åt när jag läst om dem. Men de är så svåra att ens komma ihåg, än mindre applicera när jag står där med en vrålande, sparkande femåring vid fötterna. Då kopplas reptilhjärnan in och jag går på instinkt. Det här blogginlägget hjälpte mig att minnas, och att styra mitt beteende.
Och banne mig. Om det var detta eller att månen var full och lufttrycket rätt, eller något annat outgrundligt, men de senaste dagarna har vi haft det så bra tillsammans. Lugn och harmoni har präglat helgahushållet.
Gamla tankegångar, sådana som jag nickat förnumstigt åt när jag läst om dem. Men de är så svåra att ens komma ihåg, än mindre applicera när jag står där med en vrålande, sparkande femåring vid fötterna. Då kopplas reptilhjärnan in och jag går på instinkt. Det här blogginlägget hjälpte mig att minnas, och att styra mitt beteende.
Och banne mig. Om det var detta eller att månen var full och lufttrycket rätt, eller något annat outgrundligt, men de senaste dagarna har vi haft det så bra tillsammans. Lugn och harmoni har präglat helgahushållet.
2011-10-10
Bang!
Jag har börjat läsa Beata Arnborgs bok om Barbro Alving och är alldeles betagen. Beskrivningen av en ung målmedveten kvinna som vågar och vill i en tid då kvinnor inte förväntades vare sig det ena eller det andra. Eller är det fel? I vissa avseenden var det kanske bättre förr? Idag tror vi att vi är jämställda och blir överraskade när vi stöter på motstånd. Kanske var det lättare förr, när man visste exakt hur motståndet såg ut?
Nå, detta är högst ofärdiga tankegångar från min sida. Åter till Bang. Jag ler med visst igenkännande åt tonen, stilen i hennes brev och dagböcker. Sådär skrev man förr. Sådär skrev jag också förr, tror jag. Det är roligt, kvickt, raljerande, självmedvetet och något prövande i längden. Svårt och svart betvingas med fyndiga formuleringar:
Har man glasögon från tre år och väger 80 kg när man är 17 år då kan man bara bli humorist!
Ändå verkar hon livet igenom ha varit mycket älskad, av både män och kvinnor. Och inte minst: hon hade en kärleksfull pappa.
Jag börjar tro på det alltmer. En stark faktor för kvinnlig framgång är pappas kärlek. Jag läste en gång att vissa kvinnor går genom livet med en osynlig prinsesskrona på huvudet, en övertygelse om att de duger, räcker, är värda att älskas. Självkänsla om man så vill. Man kan vara ganska säker på vem som har satt dit den där prinsesskronan en gång i tiden.
Pappa.
Nå, detta är högst ofärdiga tankegångar från min sida. Åter till Bang. Jag ler med visst igenkännande åt tonen, stilen i hennes brev och dagböcker. Sådär skrev man förr. Sådär skrev jag också förr, tror jag. Det är roligt, kvickt, raljerande, självmedvetet och något prövande i längden. Svårt och svart betvingas med fyndiga formuleringar:
Har man glasögon från tre år och väger 80 kg när man är 17 år då kan man bara bli humorist!
Ändå verkar hon livet igenom ha varit mycket älskad, av både män och kvinnor. Och inte minst: hon hade en kärleksfull pappa.
Jag börjar tro på det alltmer. En stark faktor för kvinnlig framgång är pappas kärlek. Jag läste en gång att vissa kvinnor går genom livet med en osynlig prinsesskrona på huvudet, en övertygelse om att de duger, räcker, är värda att älskas. Självkänsla om man så vill. Man kan vara ganska säker på vem som har satt dit den där prinsesskronan en gång i tiden.
Pappa.
Bang!
Jag har börjat läsa Beata Arnborgs bok om Barbro Alving och är alldeles betagen. Beskrivningen av en ung målmedveten kvinna som vågar och vill i en tid då kvinnor inte förväntades vare sig det ena eller det andra. Eller är det fel? I vissa avseenden var det kanske bättre förr? Idag tror vi att vi är jämställda och blir överraskade när vi stöter på motstånd. Kanske var det lättare förr, när man visste exakt hur motståndet såg ut?
Nå, detta är högst ofärdiga tankegångar från min sida. Åter till Bang. Jag ler med visst igenkännande åt tonen, stilen i hennes brev och dagböcker. Sådär skrev man förr. Sådär skrev jag också förr, tror jag. Det är roligt, kvickt, raljerande, självmedvetet och något prövande i längden. Svårt och svart betvingas med fyndiga formuleringar:
Har man glasögon från tre år och väger 80 kg när man är 17 år då kan man bara bli humorist!
Ändå verkar hon livet igenom ha varit mycket älskad, av både män och kvinnor. Och inte minst: hon hade en kärleksfull pappa.
Jag börjar tro på det alltmer. En stark faktor för kvinnlig framgång är pappas kärlek. Jag läste en gång att vissa kvinnor går genom livet med en osynlig prinsesskrona på huvudet, en övertygelse om att de duger, räcker, är värda att älskas. Självkänsla om man så vill. Man kan vara ganska säker på vem som har satt dit den där prinsesskronan en gång i tiden.
Pappa.
Nå, detta är högst ofärdiga tankegångar från min sida. Åter till Bang. Jag ler med visst igenkännande åt tonen, stilen i hennes brev och dagböcker. Sådär skrev man förr. Sådär skrev jag också förr, tror jag. Det är roligt, kvickt, raljerande, självmedvetet och något prövande i längden. Svårt och svart betvingas med fyndiga formuleringar:
Har man glasögon från tre år och väger 80 kg när man är 17 år då kan man bara bli humorist!
Ändå verkar hon livet igenom ha varit mycket älskad, av både män och kvinnor. Och inte minst: hon hade en kärleksfull pappa.
Jag börjar tro på det alltmer. En stark faktor för kvinnlig framgång är pappas kärlek. Jag läste en gång att vissa kvinnor går genom livet med en osynlig prinsesskrona på huvudet, en övertygelse om att de duger, räcker, är värda att älskas. Självkänsla om man så vill. Man kan vara ganska säker på vem som har satt dit den där prinsesskronan en gång i tiden.
Pappa.
2011-10-07
Irriterande rubrik
Adoptivbarnet som förändrade världen
Nu blir jag sådär taggig och ordmärkande igen.
Nej, det är klart att man inte ska analysera sönder kvällstidningsrubriker, de är per definition urkorkade. Men ändå.
Orkar förresten inte analysera, blir bara arg. Nu ska jag åka hem och hämta - inte mina adoptivbarn. Utan mina barn. Mina vackra, fina, älskade, starka, pestiga, ljuvliga, smarta, livliga, stundom vansinnesframkallande barn som är det utan tvekan största och bästa som har hänt mig. Och de råkar vara adopterade.
Nu blir jag sådär taggig och ordmärkande igen.
Nej, det är klart att man inte ska analysera sönder kvällstidningsrubriker, de är per definition urkorkade. Men ändå.
Orkar förresten inte analysera, blir bara arg. Nu ska jag åka hem och hämta - inte mina adoptivbarn. Utan mina barn. Mina vackra, fina, älskade, starka, pestiga, ljuvliga, smarta, livliga, stundom vansinnesframkallande barn som är det utan tvekan största och bästa som har hänt mig. Och de råkar vara adopterade.
Irriterande rubrik
Adoptivbarnet som förändrade världen
Nu blir jag sådär taggig och ordmärkande igen.
Nej, det är klart att man inte ska analysera sönder kvällstidningsrubriker, de är per definition urkorkade. Men ändå.
Orkar förresten inte analysera, blir bara arg. Nu ska jag åka hem och hämta - inte mina adoptivbarn. Utan mina barn. Mina vackra, fina, älskade, starka, pestiga, ljuvliga, smarta, livliga, stundom vansinnesframkallande barn som är det utan tvekan största och bästa som har hänt mig. Och de råkar vara adopterade.
Nu blir jag sådär taggig och ordmärkande igen.
Nej, det är klart att man inte ska analysera sönder kvällstidningsrubriker, de är per definition urkorkade. Men ändå.
Orkar förresten inte analysera, blir bara arg. Nu ska jag åka hem och hämta - inte mina adoptivbarn. Utan mina barn. Mina vackra, fina, älskade, starka, pestiga, ljuvliga, smarta, livliga, stundom vansinnesframkallande barn som är det utan tvekan största och bästa som har hänt mig. Och de råkar vara adopterade.
Koll på läget
Morgonbestyr, jag är halvklädd.
- Mamma, varför gungar dina lår när du går?
- Därför att kvinnor ofta har mera fett på kroppen än män och barn. Underhudsfett.
- Ja just det. Så att de ska kunna föda barn!
- Precis. Fast jag har ju inte gjort det.
- Nä, för din livmoder är för liten!
Säger Q och snor vidare in i sitt rum, vidare, framåt mot nästa ämne. Kvar står jag och ser mig förbluffad i spegeln. Nog för att jag vet att jag förklarat sakernas tillstånd, men att han hade begripit exakt?
- Mamma, varför gungar dina lår när du går?
- Därför att kvinnor ofta har mera fett på kroppen än män och barn. Underhudsfett.
- Ja just det. Så att de ska kunna föda barn!
- Precis. Fast jag har ju inte gjort det.
- Nä, för din livmoder är för liten!
Säger Q och snor vidare in i sitt rum, vidare, framåt mot nästa ämne. Kvar står jag och ser mig förbluffad i spegeln. Nog för att jag vet att jag förklarat sakernas tillstånd, men att han hade begripit exakt?
posted from Bloggeroid
Koll på läget
Morgonbestyr, jag är halvklädd.
- Mamma, varför gungar dina lår när du går?
- Därför att kvinnor ofta har mera fett på kroppen än män och barn. Underhudsfett.
- Ja just det. Så att de ska kunna föda barn!
- Precis. Fast jag har ju inte gjort det.
- Nä, för din livmoder är för liten!
Säger Q och snor vidare in i sitt rum, vidare, framåt mot nästa ämne. Kvar står jag och ser mig förbluffad i spegeln. Nog för att jag vet att jag förklarat sakernas tillstånd, men att han hade begripit exakt?
- Mamma, varför gungar dina lår när du går?
- Därför att kvinnor ofta har mera fett på kroppen än män och barn. Underhudsfett.
- Ja just det. Så att de ska kunna föda barn!
- Precis. Fast jag har ju inte gjort det.
- Nä, för din livmoder är för liten!
Säger Q och snor vidare in i sitt rum, vidare, framåt mot nästa ämne. Kvar står jag och ser mig förbluffad i spegeln. Nog för att jag vet att jag förklarat sakernas tillstånd, men att han hade begripit exakt?
posted from Bloggeroid
2011-10-05
Eftertanke om trots
Jag har återfått fotfästet efter förra veckans panikreaktion angående Q:s beteende. I efterhand kan jag skratta åt det, varför tog jag åt mig så av det mamma kläckte ur sig? Och hur kunde hon, vars omdöme jag annars litat på när det gäller Q, plötsligt tappa detsamma?
En del av svaret hittar jag i den bok jag läser just nu: Att möta sitt barn - och sig själv. Det är en klok och resonerande bok utan konkreta råd eller pekpinnar. Dess budskap går ut på att man hellre ska försöka lyssna på och förstå sitt barn och det barnet uttrycker i ord eller handling, än att medelst diverse metoder försöka locka fram "rätt" beteende. Boken diskuterar också mycket det som uttrycks i titeln, att man i umgänget med sina barn också möter sig själv, den man är och den man var som barn.
Detta märkte jag för första gången när Q var liten. Jag använde samma smeknamn på honom som jag själv hört när jag var liten, ord jag inte hört på trettio år. (Min kusin gör likadant. Hon kallar sin son Putte, vilket förbryllade mig lite. När mamma kom på besök uppenbarade sig förklaringen. Putte var morfars smeknamn på min morbror, min kusins pappa, död sedan femton år.)
Men ibland gör det ont att möta sig själv och den man var, och hur man hade det. När jag var fem år som Q hade min pappa just flyttat ut, förtvivlad och besviken. Mamma var inte mindre förtvivlad, och dessutom (om jag känner henne rätt) plågad av skuldkänslor.
Hur mamma hade det som femåring vet jag inte så noga. Men jag undrar om det var så bra. Hon låg på sjukhus långa tider som litet barn. Hon hade en lillebror och en storebror, tre barn i en familj med en tidvis deprimerad mamma, min mormor.
Mammas egen mormor var varm och trygg och kärleksfull. Mamma älskar själv att vara mormor, hon har en mycket tydlig bild av hur hon vill vara i sitt mormoreri. Ägna sig åt dottersonen en hel dag, gå på bio, ha trevligt tillsammans. Vad som händer när Q ifrågasätter och saboterar det uttänkta scenariot är inte svårt att räkna ut.
När jag skriver det här blir jag full i skratt. Precis samma sak hände mellan mamma och mig när jag var deprimerad under barnlöshetsåren. Hon reagerade oerhört starkt på min sorg, eller snarare - det hon reagerade på var sin egen oförmåga att lösa mina problem. Det var inget jag begärde av henne, jag ville att hon skulle lyssna och trösta, och avvisade argt hennes förslag på att exempelvis skriva ut antidepressivum till mig. (Mer om detta har jag skrivit här.)
Det är bara att konstatera att min starka och kompetenta son slår mig med hästlängder ännu en gång. Fem år gammal gör han det som tog mig över trettio år att våga göra.
Insikten fyller mig med glädje och stolthet.
En del av svaret hittar jag i den bok jag läser just nu: Att möta sitt barn - och sig själv. Det är en klok och resonerande bok utan konkreta råd eller pekpinnar. Dess budskap går ut på att man hellre ska försöka lyssna på och förstå sitt barn och det barnet uttrycker i ord eller handling, än att medelst diverse metoder försöka locka fram "rätt" beteende. Boken diskuterar också mycket det som uttrycks i titeln, att man i umgänget med sina barn också möter sig själv, den man är och den man var som barn.
Detta märkte jag för första gången när Q var liten. Jag använde samma smeknamn på honom som jag själv hört när jag var liten, ord jag inte hört på trettio år. (Min kusin gör likadant. Hon kallar sin son Putte, vilket förbryllade mig lite. När mamma kom på besök uppenbarade sig förklaringen. Putte var morfars smeknamn på min morbror, min kusins pappa, död sedan femton år.)
Men ibland gör det ont att möta sig själv och den man var, och hur man hade det. När jag var fem år som Q hade min pappa just flyttat ut, förtvivlad och besviken. Mamma var inte mindre förtvivlad, och dessutom (om jag känner henne rätt) plågad av skuldkänslor.
Hur mamma hade det som femåring vet jag inte så noga. Men jag undrar om det var så bra. Hon låg på sjukhus långa tider som litet barn. Hon hade en lillebror och en storebror, tre barn i en familj med en tidvis deprimerad mamma, min mormor.
Mammas egen mormor var varm och trygg och kärleksfull. Mamma älskar själv att vara mormor, hon har en mycket tydlig bild av hur hon vill vara i sitt mormoreri. Ägna sig åt dottersonen en hel dag, gå på bio, ha trevligt tillsammans. Vad som händer när Q ifrågasätter och saboterar det uttänkta scenariot är inte svårt att räkna ut.
När jag skriver det här blir jag full i skratt. Precis samma sak hände mellan mamma och mig när jag var deprimerad under barnlöshetsåren. Hon reagerade oerhört starkt på min sorg, eller snarare - det hon reagerade på var sin egen oförmåga att lösa mina problem. Det var inget jag begärde av henne, jag ville att hon skulle lyssna och trösta, och avvisade argt hennes förslag på att exempelvis skriva ut antidepressivum till mig. (Mer om detta har jag skrivit här.)
Det är bara att konstatera att min starka och kompetenta son slår mig med hästlängder ännu en gång. Fem år gammal gör han det som tog mig över trettio år att våga göra.
Insikten fyller mig med glädje och stolthet.
Eftertanke om trots
Jag har återfått fotfästet efter förra veckans panikreaktion angående Q:s beteende. I efterhand kan jag skratta åt det, varför tog jag åt mig så av det mamma kläckte ur sig? Och hur kunde hon, vars omdöme jag annars litat på när det gäller Q, plötsligt tappa detsamma?
En del av svaret hittar jag i den bok jag läser just nu: Att möta sitt barn - och sig själv. Det är en klok och resonerande bok utan konkreta råd eller pekpinnar. Dess budskap går ut på att man hellre ska försöka lyssna på och förstå sitt barn och det barnet uttrycker i ord eller handling, än att medelst diverse metoder försöka locka fram "rätt" beteende. Boken diskuterar också mycket det som uttrycks i titeln, att man i umgänget med sina barn också möter sig själv, den man är och den man var som barn.
Detta märkte jag för första gången när Q var liten. Jag använde samma smeknamn på honom som jag själv hört när jag var liten, ord jag inte hört på trettio år. (Min kusin gör likadant. Hon kallar sin son Putte, vilket förbryllade mig lite. När mamma kom på besök uppenbarade sig förklaringen. Putte var morfars smeknamn på min morbror, min kusins pappa, död sedan femton år.)
Men ibland gör det ont att möta sig själv och den man var, och hur man hade det. När jag var fem år som Q hade min pappa just flyttat ut, förtvivlad och besviken. Mamma var inte mindre förtvivlad, och dessutom (om jag känner henne rätt) plågad av skuldkänslor.
Hur mamma hade det som femåring vet jag inte så noga. Men jag undrar om det var så bra. Hon låg på sjukhus långa tider som litet barn. Hon hade en lillebror och en storebror, tre barn i en familj med en tidvis deprimerad mamma, min mormor.
Mammas egen mormor var varm och trygg och kärleksfull. Mamma älskar själv att vara mormor, hon har en mycket tydlig bild av hur hon vill vara i sitt mormoreri. Ägna sig åt dottersonen en hel dag, gå på bio, ha trevligt tillsammans. Vad som händer när Q ifrågasätter och saboterar det uttänkta scenariot är inte svårt att räkna ut.
När jag skriver det här blir jag full i skratt. Precis samma sak hände mellan mamma och mig när jag var deprimerad under barnlöshetsåren. Hon reagerade oerhört starkt på min sorg, eller snarare - det hon reagerade på var sin egen oförmåga att lösa mina problem. Det var inget jag begärde av henne, jag ville att hon skulle lyssna och trösta, och avvisade argt hennes förslag på att exempelvis skriva ut antidepressivum till mig. (Mer om detta har jag skrivit här.)
Det är bara att konstatera att min starka och kompetenta son slår mig med hästlängder ännu en gång. Fem år gammal gör han det som tog mig över trettio år att våga göra.
Insikten fyller mig med glädje och stolthet.
En del av svaret hittar jag i den bok jag läser just nu: Att möta sitt barn - och sig själv. Det är en klok och resonerande bok utan konkreta råd eller pekpinnar. Dess budskap går ut på att man hellre ska försöka lyssna på och förstå sitt barn och det barnet uttrycker i ord eller handling, än att medelst diverse metoder försöka locka fram "rätt" beteende. Boken diskuterar också mycket det som uttrycks i titeln, att man i umgänget med sina barn också möter sig själv, den man är och den man var som barn.
Detta märkte jag för första gången när Q var liten. Jag använde samma smeknamn på honom som jag själv hört när jag var liten, ord jag inte hört på trettio år. (Min kusin gör likadant. Hon kallar sin son Putte, vilket förbryllade mig lite. När mamma kom på besök uppenbarade sig förklaringen. Putte var morfars smeknamn på min morbror, min kusins pappa, död sedan femton år.)
Men ibland gör det ont att möta sig själv och den man var, och hur man hade det. När jag var fem år som Q hade min pappa just flyttat ut, förtvivlad och besviken. Mamma var inte mindre förtvivlad, och dessutom (om jag känner henne rätt) plågad av skuldkänslor.
Hur mamma hade det som femåring vet jag inte så noga. Men jag undrar om det var så bra. Hon låg på sjukhus långa tider som litet barn. Hon hade en lillebror och en storebror, tre barn i en familj med en tidvis deprimerad mamma, min mormor.
Mammas egen mormor var varm och trygg och kärleksfull. Mamma älskar själv att vara mormor, hon har en mycket tydlig bild av hur hon vill vara i sitt mormoreri. Ägna sig åt dottersonen en hel dag, gå på bio, ha trevligt tillsammans. Vad som händer när Q ifrågasätter och saboterar det uttänkta scenariot är inte svårt att räkna ut.
När jag skriver det här blir jag full i skratt. Precis samma sak hände mellan mamma och mig när jag var deprimerad under barnlöshetsåren. Hon reagerade oerhört starkt på min sorg, eller snarare - det hon reagerade på var sin egen oförmåga att lösa mina problem. Det var inget jag begärde av henne, jag ville att hon skulle lyssna och trösta, och avvisade argt hennes förslag på att exempelvis skriva ut antidepressivum till mig. (Mer om detta har jag skrivit här.)
Det är bara att konstatera att min starka och kompetenta son slår mig med hästlängder ännu en gång. Fem år gammal gör han det som tog mig över trettio år att våga göra.
Insikten fyller mig med glädje och stolthet.
2011-09-29
Tjuv och tjuv det ska du heta
Det är mycket med Q nu. Igår saknade vi en av hushållets mobiltelefoner, som det går att spela på. (Min jobbtelefon går förresten inte att spela pingvinspel eller Angry Birds på. Mycket märkligt. Bara Wordfeud och sånt tråkigt.) Den låg under Q:s huvudkudde med urladdat batteri.
O blev irriterad, och frågade mig var Q förresten fått nya favoritleksaken beyblades ifrån. Jag svarade att han sagt sig ha fått dem av en kompis hos dagmamman, och insåg plötsligt att det ju inte behövde ligga till så.
Vid middagen verkade Q moloken, och när vi frågade hur det varit hos dagmamman, svarade han att kompisen kallat honom för tjuv. Närmare frågor besvarades inte. Vi bestämde oss för att avvakta till nattningen, Q och jag brukar ligga och prata en stund och då kommer ofta både det ena och det andra fram.
Men just denna kväll var Q trött och somnade redan innan jag läst klart, så jag blev inget klokare. Pratade både med mamma och med O om saken. "Han är en tjuv", sa O barskt. "Barn som stjäl gör det för att de har ångest", sa mamma, "själv stal jag som en korp."
Jamen tack som fan, vad mycket lugnare jag känner mig. Herregud, omgiven av galningar.
Men imorse var Q och jag först uppe, och jag tog honom i knät och stängde av TV:n och förklarade att jag ville prata om en sak. Varför sa kompisen att du är en tjuv? Vet inte. Fick du beybladesen av honom? Ja. Kanske. Förresten var de inte hans, utan dagmammans. Okej Q, då gör vi såhär. Vi tar med dem till dagmamman, och lämnar tillbaka dem till kompisen. Det ville inte Q, men han gav med sig. Han lyssnade med till en början motvilligt på min historia om hur jag knyckte gamla mormors vackra mosaikörhängen när jag var fem år. Fast kanske inte så som jag hoppats: "Hur snodde du dem?", undrade han intresserat.
Hos dagmamman blir allt enkelt. Vi tar ett litet prat, säger hon. Det här behöver vi inte göra stor sak av, de allra flesta barn har någon gång tagit något som de tycker är fint. Och när jag hämtar på eftermiddagen har de pratat och rett ut saken. Leksakerna tillhörde faktiskt inte kompisen, utan ingick i dagmammans leksaksbatteri.
Q verkar lika lättad som jag. Såklart. Från hans synpunkt måste epitetet tjuv ha varit djupt orättvist.
Vi får en trevlig kväll tillsammans.
O blev irriterad, och frågade mig var Q förresten fått nya favoritleksaken beyblades ifrån. Jag svarade att han sagt sig ha fått dem av en kompis hos dagmamman, och insåg plötsligt att det ju inte behövde ligga till så.
Vid middagen verkade Q moloken, och när vi frågade hur det varit hos dagmamman, svarade han att kompisen kallat honom för tjuv. Närmare frågor besvarades inte. Vi bestämde oss för att avvakta till nattningen, Q och jag brukar ligga och prata en stund och då kommer ofta både det ena och det andra fram.
Men just denna kväll var Q trött och somnade redan innan jag läst klart, så jag blev inget klokare. Pratade både med mamma och med O om saken. "Han är en tjuv", sa O barskt. "Barn som stjäl gör det för att de har ångest", sa mamma, "själv stal jag som en korp."
Jamen tack som fan, vad mycket lugnare jag känner mig. Herregud, omgiven av galningar.
Men imorse var Q och jag först uppe, och jag tog honom i knät och stängde av TV:n och förklarade att jag ville prata om en sak. Varför sa kompisen att du är en tjuv? Vet inte. Fick du beybladesen av honom? Ja. Kanske. Förresten var de inte hans, utan dagmammans. Okej Q, då gör vi såhär. Vi tar med dem till dagmamman, och lämnar tillbaka dem till kompisen. Det ville inte Q, men han gav med sig. Han lyssnade med till en början motvilligt på min historia om hur jag knyckte gamla mormors vackra mosaikörhängen när jag var fem år. Fast kanske inte så som jag hoppats: "Hur snodde du dem?", undrade han intresserat.
Hos dagmamman blir allt enkelt. Vi tar ett litet prat, säger hon. Det här behöver vi inte göra stor sak av, de allra flesta barn har någon gång tagit något som de tycker är fint. Och när jag hämtar på eftermiddagen har de pratat och rett ut saken. Leksakerna tillhörde faktiskt inte kompisen, utan ingick i dagmammans leksaksbatteri.
Q verkar lika lättad som jag. Såklart. Från hans synpunkt måste epitetet tjuv ha varit djupt orättvist.
Vi får en trevlig kväll tillsammans.
Tjuv och tjuv det ska du heta
Det är mycket med Q nu. Igår saknade vi en av hushållets mobiltelefoner, som det går att spela på. (Min jobbtelefon går förresten inte att spela pingvinspel eller Angry Birds på. Mycket märkligt. Bara Wordfeud och sånt tråkigt.) Den låg under Q:s huvudkudde med urladdat batteri.
O blev irriterad, och frågade mig var Q förresten fått nya favoritleksaken beyblades ifrån. Jag svarade att han sagt sig ha fått dem av en kompis hos dagmamman, och insåg plötsligt att det ju inte behövde ligga till så.
Vid middagen verkade Q moloken, och när vi frågade hur det varit hos dagmamman, svarade han att kompisen kallat honom för tjuv. Närmare frågor besvarades inte. Vi bestämde oss för att avvakta till nattningen, Q och jag brukar ligga och prata en stund och då kommer ofta både det ena och det andra fram.
Men just denna kväll var Q trött och somnade redan innan jag läst klart, så jag blev inget klokare. Pratade både med mamma och med O om saken. "Han är en tjuv", sa O barskt. "Barn som stjäl gör det för att de har ångest", sa mamma, "själv stal jag som en korp."
Jamen tack som fan, vad mycket lugnare jag känner mig. Herregud, omgiven av galningar.
Men imorse var Q och jag först uppe, och jag tog honom i knät och stängde av TV:n och förklarade att jag ville prata om en sak. Varför sa kompisen att du är en tjuv? Vet inte. Fick du beybladesen av honom? Ja. Kanske. Förresten var de inte hans, utan dagmammans. Okej Q, då gör vi såhär. Vi tar med dem till dagmamman, och lämnar tillbaka dem till kompisen. Det ville inte Q, men han gav med sig. Han lyssnade med till en början motvilligt på min historia om hur jag knyckte gamla mormors vackra mosaikörhängen när jag var fem år. Fast kanske inte så som jag hoppats: "Hur snodde du dem?", undrade han intresserat.
Hos dagmamman blir allt enkelt. Vi tar ett litet prat, säger hon. Det här behöver vi inte göra stor sak av, de allra flesta barn har någon gång tagit något som de tycker är fint. Och när jag hämtar på eftermiddagen har de pratat och rett ut saken. Leksakerna tillhörde faktiskt inte kompisen, utan ingick i dagmammans leksaksbatteri.
Q verkar lika lättad som jag. Såklart. Från hans synpunkt måste epitetet tjuv ha varit djupt orättvist.
Vi får en trevlig kväll tillsammans.
O blev irriterad, och frågade mig var Q förresten fått nya favoritleksaken beyblades ifrån. Jag svarade att han sagt sig ha fått dem av en kompis hos dagmamman, och insåg plötsligt att det ju inte behövde ligga till så.
Vid middagen verkade Q moloken, och när vi frågade hur det varit hos dagmamman, svarade han att kompisen kallat honom för tjuv. Närmare frågor besvarades inte. Vi bestämde oss för att avvakta till nattningen, Q och jag brukar ligga och prata en stund och då kommer ofta både det ena och det andra fram.
Men just denna kväll var Q trött och somnade redan innan jag läst klart, så jag blev inget klokare. Pratade både med mamma och med O om saken. "Han är en tjuv", sa O barskt. "Barn som stjäl gör det för att de har ångest", sa mamma, "själv stal jag som en korp."
Jamen tack som fan, vad mycket lugnare jag känner mig. Herregud, omgiven av galningar.
Men imorse var Q och jag först uppe, och jag tog honom i knät och stängde av TV:n och förklarade att jag ville prata om en sak. Varför sa kompisen att du är en tjuv? Vet inte. Fick du beybladesen av honom? Ja. Kanske. Förresten var de inte hans, utan dagmammans. Okej Q, då gör vi såhär. Vi tar med dem till dagmamman, och lämnar tillbaka dem till kompisen. Det ville inte Q, men han gav med sig. Han lyssnade med till en början motvilligt på min historia om hur jag knyckte gamla mormors vackra mosaikörhängen när jag var fem år. Fast kanske inte så som jag hoppats: "Hur snodde du dem?", undrade han intresserat.
Hos dagmamman blir allt enkelt. Vi tar ett litet prat, säger hon. Det här behöver vi inte göra stor sak av, de allra flesta barn har någon gång tagit något som de tycker är fint. Och när jag hämtar på eftermiddagen har de pratat och rett ut saken. Leksakerna tillhörde faktiskt inte kompisen, utan ingick i dagmammans leksaksbatteri.
Q verkar lika lättad som jag. Såklart. Från hans synpunkt måste epitetet tjuv ha varit djupt orättvist.
Vi får en trevlig kväll tillsammans.
2011-09-28
Självkänsla?
Mina funderingar från förra inlägget fick sig en extra skjuts igår kväll, men på ett djupt personligt plan. Mamma har varit på besök, och hade tillbringat dagen med Q. Lillebror Y fick vara hos dagmamman, men mormor och Q skulle ha en dag tillsammans och gå på bio.
Själv var jag på resa över dagen, och åkte direkt från tåget till träningen. På vägen ringde jag mamma för att höra hur dagen avlöpt. Genast hörde jag på hennes tonfall att något inte var bra.
Han vill verkligen provocera, sa hon. Han sitter inte still en sekund (jo, på bion! Men inte på tunnelbanan, eller någon annanstans.). Han ignorerar tillsägelser. Låter bli att svara, inte bara när hon förmanar utan även vid social konversation. Han försöker springa ifrån henne på stan.
Det är som att han drivs av något han inte själv förstår, sa hon. Och det är en känsla jag har haft också.
Först blev jag orimligt ledsen. På Q och för Q. Lite ledsen på mamma också, det kändes på något vis som att hon svek mig och Q. Om den känslan är adekvat eller om det är något knasigt eko från min egen barndom, vet jag inte riktigt.
Jo, något adekvat är den. Mamma är en underbar mormor, men hon är också mycket dominant till sin personlighet. Hon gillar helt enkelt att styra och ställa, och gillar inte alls att underordna sig. Fast det är hon inte själv så medveten om. Vidare är hon van vid ganska fogliga barn. Sådana som jag. Men Q är inte alls sådan som jag var.
Känslan dämpades i alla fall senare på kvällen, efter träning och middag, då mamma och jag satte oss ner och pratade en stund.
Någon riktig reda i det hela lyckades vi förstås inte bringa. Q har börjat provocera mamma på samma sätt som han retas med O och mig. Smart som han är hittar han snabbt det mest effektiva sättet att göra det på. Mamma är lomhörd, och blir därmed extra stressad och arg när Q inte svarar eftersom hon först tror att det är hon som inte har hört honom.
Att Q inkluderar sin mormor i den närmaste kretsen, de man jävlas med, är förstås en sorts kärleksförklaring eller uttryck för närhet. Det förstår både hon och jag.
Men så sa mamma en sak som gjorde mig djupt fundersam. Vi borde stärka Q:s självkänsla, tycker hon. Han provocerar fram situationer som leder till bråk och misslyckanden. Det har blivit en ond cirkel.
Och jag blir så jävla orolig med en gång. Fan, vad har vi gjort för fel? Fan, är det den där dumma kommentaren om att det syns på honom att han är adopterad, som spökar? Eller något annat? Hur mår han egentligen? Hur kan man veta hur ens barn mår? Fan, borde jag ens lyssna på mamma, har hon någon aning?
Fan.
Själv var jag på resa över dagen, och åkte direkt från tåget till träningen. På vägen ringde jag mamma för att höra hur dagen avlöpt. Genast hörde jag på hennes tonfall att något inte var bra.
Han vill verkligen provocera, sa hon. Han sitter inte still en sekund (jo, på bion! Men inte på tunnelbanan, eller någon annanstans.). Han ignorerar tillsägelser. Låter bli att svara, inte bara när hon förmanar utan även vid social konversation. Han försöker springa ifrån henne på stan.
Det är som att han drivs av något han inte själv förstår, sa hon. Och det är en känsla jag har haft också.
Först blev jag orimligt ledsen. På Q och för Q. Lite ledsen på mamma också, det kändes på något vis som att hon svek mig och Q. Om den känslan är adekvat eller om det är något knasigt eko från min egen barndom, vet jag inte riktigt.
Jo, något adekvat är den. Mamma är en underbar mormor, men hon är också mycket dominant till sin personlighet. Hon gillar helt enkelt att styra och ställa, och gillar inte alls att underordna sig. Fast det är hon inte själv så medveten om. Vidare är hon van vid ganska fogliga barn. Sådana som jag. Men Q är inte alls sådan som jag var.
Känslan dämpades i alla fall senare på kvällen, efter träning och middag, då mamma och jag satte oss ner och pratade en stund.
Någon riktig reda i det hela lyckades vi förstås inte bringa. Q har börjat provocera mamma på samma sätt som han retas med O och mig. Smart som han är hittar han snabbt det mest effektiva sättet att göra det på. Mamma är lomhörd, och blir därmed extra stressad och arg när Q inte svarar eftersom hon först tror att det är hon som inte har hört honom.
Att Q inkluderar sin mormor i den närmaste kretsen, de man jävlas med, är förstås en sorts kärleksförklaring eller uttryck för närhet. Det förstår både hon och jag.
Men så sa mamma en sak som gjorde mig djupt fundersam. Vi borde stärka Q:s självkänsla, tycker hon. Han provocerar fram situationer som leder till bråk och misslyckanden. Det har blivit en ond cirkel.
Och jag blir så jävla orolig med en gång. Fan, vad har vi gjort för fel? Fan, är det den där dumma kommentaren om att det syns på honom att han är adopterad, som spökar? Eller något annat? Hur mår han egentligen? Hur kan man veta hur ens barn mår? Fan, borde jag ens lyssna på mamma, har hon någon aning?
Fan.
Självkänsla?
Mina funderingar från förra inlägget fick sig en extra skjuts igår kväll, men på ett djupt personligt plan. Mamma har varit på besök, och hade tillbringat dagen med Q. Lillebror Y fick vara hos dagmamman, men mormor och Q skulle ha en dag tillsammans och gå på bio.
Själv var jag på resa över dagen, och åkte direkt från tåget till träningen. På vägen ringde jag mamma för att höra hur dagen avlöpt. Genast hörde jag på hennes tonfall att något inte var bra.
Han vill verkligen provocera, sa hon. Han sitter inte still en sekund (jo, på bion! Men inte på tunnelbanan, eller någon annanstans.). Han ignorerar tillsägelser. Låter bli att svara, inte bara när hon förmanar utan även vid social konversation. Han försöker springa ifrån henne på stan.
Det är som att han drivs av något han inte själv förstår, sa hon. Och det är en känsla jag har haft också.
Först blev jag orimligt ledsen. På Q och för Q. Lite ledsen på mamma också, det kändes på något vis som att hon svek mig och Q. Om den känslan är adekvat eller om det är något knasigt eko från min egen barndom, vet jag inte riktigt.
Jo, något adekvat är den. Mamma är en underbar mormor, men hon är också mycket dominant till sin personlighet. Hon gillar helt enkelt att styra och ställa, och gillar inte alls att underordna sig. Fast det är hon inte själv så medveten om. Vidare är hon van vid ganska fogliga barn. Sådana som jag. Men Q är inte alls sådan som jag var.
Känslan dämpades i alla fall senare på kvällen, efter träning och middag, då mamma och jag satte oss ner och pratade en stund.
Någon riktig reda i det hela lyckades vi förstås inte bringa. Q har börjat provocera mamma på samma sätt som han retas med O och mig. Smart som han är hittar han snabbt det mest effektiva sättet att göra det på. Mamma är lomhörd, och blir därmed extra stressad och arg när Q inte svarar eftersom hon först tror att det är hon som inte har hört honom.
Att Q inkluderar sin mormor i den närmaste kretsen, de man jävlas med, är förstås en sorts kärleksförklaring eller uttryck för närhet. Det förstår både hon och jag.
Men så sa mamma en sak som gjorde mig djupt fundersam. Vi borde stärka Q:s självkänsla, tycker hon. Han provocerar fram situationer som leder till bråk och misslyckanden. Det har blivit en ond cirkel.
Och jag blir så jävla orolig med en gång. Fan, vad har vi gjort för fel? Fan, är det den där dumma kommentaren om att det syns på honom att han är adopterad, som spökar? Eller något annat? Hur mår han egentligen? Hur kan man veta hur ens barn mår? Fan, borde jag ens lyssna på mamma, har hon någon aning?
Fan.
Själv var jag på resa över dagen, och åkte direkt från tåget till träningen. På vägen ringde jag mamma för att höra hur dagen avlöpt. Genast hörde jag på hennes tonfall att något inte var bra.
Han vill verkligen provocera, sa hon. Han sitter inte still en sekund (jo, på bion! Men inte på tunnelbanan, eller någon annanstans.). Han ignorerar tillsägelser. Låter bli att svara, inte bara när hon förmanar utan även vid social konversation. Han försöker springa ifrån henne på stan.
Det är som att han drivs av något han inte själv förstår, sa hon. Och det är en känsla jag har haft också.
Först blev jag orimligt ledsen. På Q och för Q. Lite ledsen på mamma också, det kändes på något vis som att hon svek mig och Q. Om den känslan är adekvat eller om det är något knasigt eko från min egen barndom, vet jag inte riktigt.
Jo, något adekvat är den. Mamma är en underbar mormor, men hon är också mycket dominant till sin personlighet. Hon gillar helt enkelt att styra och ställa, och gillar inte alls att underordna sig. Fast det är hon inte själv så medveten om. Vidare är hon van vid ganska fogliga barn. Sådana som jag. Men Q är inte alls sådan som jag var.
Känslan dämpades i alla fall senare på kvällen, efter träning och middag, då mamma och jag satte oss ner och pratade en stund.
Någon riktig reda i det hela lyckades vi förstås inte bringa. Q har börjat provocera mamma på samma sätt som han retas med O och mig. Smart som han är hittar han snabbt det mest effektiva sättet att göra det på. Mamma är lomhörd, och blir därmed extra stressad och arg när Q inte svarar eftersom hon först tror att det är hon som inte har hört honom.
Att Q inkluderar sin mormor i den närmaste kretsen, de man jävlas med, är förstås en sorts kärleksförklaring eller uttryck för närhet. Det förstår både hon och jag.
Men så sa mamma en sak som gjorde mig djupt fundersam. Vi borde stärka Q:s självkänsla, tycker hon. Han provocerar fram situationer som leder till bråk och misslyckanden. Det har blivit en ond cirkel.
Och jag blir så jävla orolig med en gång. Fan, vad har vi gjort för fel? Fan, är det den där dumma kommentaren om att det syns på honom att han är adopterad, som spökar? Eller något annat? Hur mår han egentligen? Hur kan man veta hur ens barn mår? Fan, borde jag ens lyssna på mamma, har hon någon aning?
Fan.
Överkänslig adoptivförälder med taggarna utåt?
Avslutningen på en för övrigt intressant debatt hos Maja har fått mig att fundera en hel del. Signaturen Marie skriver så här:
Adoption är, trots allt, en relativt ovanlig företeelse i Sverige. ---- Man kan gissningsvis ta sig igenom förskola, skola och rentav leva ett helt liv utan att direkt komma i kontakt med någon som adopterat eller adopterats. Det känns ibland som att kunskapskravsribban för oss som saknar erfarenhet av adoptioner läggs orimligt högt. River man den finns det ingen tolerans, allt hamnar direkt i ett känsligt läge. Är det så bra?
Det här är svårt, tycker jag. För det är ett faktum att mina barns utseende gör att deras omgivning kommer att dra slutsatser om dem under hela deras liv. Så länge de är barn och i sällskap med mig eller O, kommer folk förmodligen att göra den helt korrekta observationen att de är adopterade. Så långt allt väl. Hittills har vi aldrig mött annat än positiva reaktioner på detta. (Jag rannsakar mitt minne, är det verkligen sant? Men jo, jag tror faktiskt det. De som inte gillar företeelsen adoption är tydligen diskreta, eller så är jag ouppmärksam.)
Jag är smärtsamt medveten om att jag inte alltid kommer att stå vid mina barns sida och kunna fånga upp omgivningens reaktioner, eller för den delen utgöra en förklaring med min blotta närvaro. Aha, asiatiskt barn, svensk mamma, alltså adoption. När de är tonåringar, unga vuxna, medelålders, gamla, kommer deras koreanska utseende att sticka ut (förhoppningvis allt mindre i takt med att Sverige blir alltmer mångkulturellt). Men de kommer förmodligen, gång på gång, få frågan: var kommer du ifrån? En fråga jag aldrig får. En fråga som föranleds av deras utseende. Kommer de att känna så här? Blotta tanken sliter min själ i stycken.
Och då fälls taggar och tigerklor ut. Nej, jag vill inte, jag vägrar leva i en värld där det är okej att diskutera huruvida man kan älska ett adopterat barn lika mycket som ett biologiskt, och där ifrågasättandet av denna diskussion möts av storögd förvåning och anklagelser om inskränkthet. För det måste ju vara okej att diskutera?
Visst fan måste det vara det. Och kanske gör jag mina barn en björntjänst med min attityd. Men jag blir faktiskt förbannad och sårad, både å mina och deras vägnar, när det pratas om egna barn. När bekanta som mycket väl vet att jag har adopterat, pratar om någon som har både adopterade och egna barn. Hur tänker man då? (Svar: förmodligen inte alls.)
Hittills har jag tigit. För den sociala fernissan skulle spricka och trilla av i bitar om jag hade sagt det jag tänkte. Men jag kanske skulle börja göra det?
Sedan jag började fundera på det här har jag insett att frågan omfattar mer än adoption. Häromdagen pratade jag med en kollega, som har ett funktionshindrat barn, och ett barn som inte är det. Han har noterat att människor refererar till det ena barnet som "dom" och det andra som "vi". Uteslutande respektive inkluderande. Min chef anförtror mig att det finns starka åsikter inom företagets ledning angående omöjligheten att anställa ingenjörer med icke-svensk bakgrund. "De skulle inte passa in här." Jag häpnar.
Nej så fan om taggar och klor kan fällas in. Bara temporärt i så fall, för vässning. Jag tänker nog fortsätta vara ömhudad, överkänslig och jobbig. Kanske ännu mera så.
Adoption är, trots allt, en relativt ovanlig företeelse i Sverige. ---- Man kan gissningsvis ta sig igenom förskola, skola och rentav leva ett helt liv utan att direkt komma i kontakt med någon som adopterat eller adopterats. Det känns ibland som att kunskapskravsribban för oss som saknar erfarenhet av adoptioner läggs orimligt högt. River man den finns det ingen tolerans, allt hamnar direkt i ett känsligt läge. Är det så bra?
Det här är svårt, tycker jag. För det är ett faktum att mina barns utseende gör att deras omgivning kommer att dra slutsatser om dem under hela deras liv. Så länge de är barn och i sällskap med mig eller O, kommer folk förmodligen att göra den helt korrekta observationen att de är adopterade. Så långt allt väl. Hittills har vi aldrig mött annat än positiva reaktioner på detta. (Jag rannsakar mitt minne, är det verkligen sant? Men jo, jag tror faktiskt det. De som inte gillar företeelsen adoption är tydligen diskreta, eller så är jag ouppmärksam.)
Jag är smärtsamt medveten om att jag inte alltid kommer att stå vid mina barns sida och kunna fånga upp omgivningens reaktioner, eller för den delen utgöra en förklaring med min blotta närvaro. Aha, asiatiskt barn, svensk mamma, alltså adoption. När de är tonåringar, unga vuxna, medelålders, gamla, kommer deras koreanska utseende att sticka ut (förhoppningvis allt mindre i takt med att Sverige blir alltmer mångkulturellt). Men de kommer förmodligen, gång på gång, få frågan: var kommer du ifrån? En fråga jag aldrig får. En fråga som föranleds av deras utseende. Kommer de att känna så här? Blotta tanken sliter min själ i stycken.
Och då fälls taggar och tigerklor ut. Nej, jag vill inte, jag vägrar leva i en värld där det är okej att diskutera huruvida man kan älska ett adopterat barn lika mycket som ett biologiskt, och där ifrågasättandet av denna diskussion möts av storögd förvåning och anklagelser om inskränkthet. För det måste ju vara okej att diskutera?
Visst fan måste det vara det. Och kanske gör jag mina barn en björntjänst med min attityd. Men jag blir faktiskt förbannad och sårad, både å mina och deras vägnar, när det pratas om egna barn. När bekanta som mycket väl vet att jag har adopterat, pratar om någon som har både adopterade och egna barn. Hur tänker man då? (Svar: förmodligen inte alls.)
Hittills har jag tigit. För den sociala fernissan skulle spricka och trilla av i bitar om jag hade sagt det jag tänkte. Men jag kanske skulle börja göra det?
Sedan jag började fundera på det här har jag insett att frågan omfattar mer än adoption. Häromdagen pratade jag med en kollega, som har ett funktionshindrat barn, och ett barn som inte är det. Han har noterat att människor refererar till det ena barnet som "dom" och det andra som "vi". Uteslutande respektive inkluderande. Min chef anförtror mig att det finns starka åsikter inom företagets ledning angående omöjligheten att anställa ingenjörer med icke-svensk bakgrund. "De skulle inte passa in här." Jag häpnar.
Nej så fan om taggar och klor kan fällas in. Bara temporärt i så fall, för vässning. Jag tänker nog fortsätta vara ömhudad, överkänslig och jobbig. Kanske ännu mera så.
Överkänslig adoptivförälder med taggarna utåt?
Avslutningen på en för övrigt intressant debatt hos Maja har fått mig att fundera en hel del. Signaturen Marie skriver så här:
Adoption är, trots allt, en relativt ovanlig företeelse i Sverige. ---- Man kan gissningsvis ta sig igenom förskola, skola och rentav leva ett helt liv utan att direkt komma i kontakt med någon som adopterat eller adopterats. Det känns ibland som att kunskapskravsribban för oss som saknar erfarenhet av adoptioner läggs orimligt högt. River man den finns det ingen tolerans, allt hamnar direkt i ett känsligt läge. Är det så bra?
Det här är svårt, tycker jag. För det är ett faktum att mina barns utseende gör att deras omgivning kommer att dra slutsatser om dem under hela deras liv. Så länge de är barn och i sällskap med mig eller O, kommer folk förmodligen att göra den helt korrekta observationen att de är adopterade. Så långt allt väl. Hittills har vi aldrig mött annat än positiva reaktioner på detta. (Jag rannsakar mitt minne, är det verkligen sant? Men jo, jag tror faktiskt det. De som inte gillar företeelsen adoption är tydligen diskreta, eller så är jag ouppmärksam.)
Jag är smärtsamt medveten om att jag inte alltid kommer att stå vid mina barns sida och kunna fånga upp omgivningens reaktioner, eller för den delen utgöra en förklaring med min blotta närvaro. Aha, asiatiskt barn, svensk mamma, alltså adoption. När de är tonåringar, unga vuxna, medelålders, gamla, kommer deras koreanska utseende att sticka ut (förhoppningvis allt mindre i takt med att Sverige blir alltmer mångkulturellt). Men de kommer förmodligen, gång på gång, få frågan: var kommer du ifrån? En fråga jag aldrig får. En fråga som föranleds av deras utseende. Kommer de att känna så här? Blotta tanken sliter min själ i stycken.
Och då fälls taggar och tigerklor ut. Nej, jag vill inte, jag vägrar leva i en värld där det är okej att diskutera huruvida man kan älska ett adopterat barn lika mycket som ett biologiskt, och där ifrågasättandet av denna diskussion möts av storögd förvåning och anklagelser om inskränkthet. För det måste ju vara okej att diskutera?
Visst fan måste det vara det. Och kanske gör jag mina barn en björntjänst med min attityd. Men jag blir faktiskt förbannad och sårad, både å mina och deras vägnar, när det pratas om egna barn. När bekanta som mycket väl vet att jag har adopterat, pratar om någon som har både adopterade och egna barn. Hur tänker man då? (Svar: förmodligen inte alls.)
Hittills har jag tigit. För den sociala fernissan skulle spricka och trilla av i bitar om jag hade sagt det jag tänkte. Men jag kanske skulle börja göra det?
Sedan jag började fundera på det här har jag insett att frågan omfattar mer än adoption. Häromdagen pratade jag med en kollega, som har ett funktionshindrat barn, och ett barn som inte är det. Han har noterat att människor refererar till det ena barnet som "dom" och det andra som "vi". Uteslutande respektive inkluderande. Min chef anförtror mig att det finns starka åsikter inom företagets ledning angående omöjligheten att anställa ingenjörer med icke-svensk bakgrund. "De skulle inte passa in här." Jag häpnar.
Nej så fan om taggar och klor kan fällas in. Bara temporärt i så fall, för vässning. Jag tänker nog fortsätta vara ömhudad, överkänslig och jobbig. Kanske ännu mera så.
Adoption är, trots allt, en relativt ovanlig företeelse i Sverige. ---- Man kan gissningsvis ta sig igenom förskola, skola och rentav leva ett helt liv utan att direkt komma i kontakt med någon som adopterat eller adopterats. Det känns ibland som att kunskapskravsribban för oss som saknar erfarenhet av adoptioner läggs orimligt högt. River man den finns det ingen tolerans, allt hamnar direkt i ett känsligt läge. Är det så bra?
Det här är svårt, tycker jag. För det är ett faktum att mina barns utseende gör att deras omgivning kommer att dra slutsatser om dem under hela deras liv. Så länge de är barn och i sällskap med mig eller O, kommer folk förmodligen att göra den helt korrekta observationen att de är adopterade. Så långt allt väl. Hittills har vi aldrig mött annat än positiva reaktioner på detta. (Jag rannsakar mitt minne, är det verkligen sant? Men jo, jag tror faktiskt det. De som inte gillar företeelsen adoption är tydligen diskreta, eller så är jag ouppmärksam.)
Jag är smärtsamt medveten om att jag inte alltid kommer att stå vid mina barns sida och kunna fånga upp omgivningens reaktioner, eller för den delen utgöra en förklaring med min blotta närvaro. Aha, asiatiskt barn, svensk mamma, alltså adoption. När de är tonåringar, unga vuxna, medelålders, gamla, kommer deras koreanska utseende att sticka ut (förhoppningvis allt mindre i takt med att Sverige blir alltmer mångkulturellt). Men de kommer förmodligen, gång på gång, få frågan: var kommer du ifrån? En fråga jag aldrig får. En fråga som föranleds av deras utseende. Kommer de att känna så här? Blotta tanken sliter min själ i stycken.
Och då fälls taggar och tigerklor ut. Nej, jag vill inte, jag vägrar leva i en värld där det är okej att diskutera huruvida man kan älska ett adopterat barn lika mycket som ett biologiskt, och där ifrågasättandet av denna diskussion möts av storögd förvåning och anklagelser om inskränkthet. För det måste ju vara okej att diskutera?
Visst fan måste det vara det. Och kanske gör jag mina barn en björntjänst med min attityd. Men jag blir faktiskt förbannad och sårad, både å mina och deras vägnar, när det pratas om egna barn. När bekanta som mycket väl vet att jag har adopterat, pratar om någon som har både adopterade och egna barn. Hur tänker man då? (Svar: förmodligen inte alls.)
Hittills har jag tigit. För den sociala fernissan skulle spricka och trilla av i bitar om jag hade sagt det jag tänkte. Men jag kanske skulle börja göra det?
Sedan jag började fundera på det här har jag insett att frågan omfattar mer än adoption. Häromdagen pratade jag med en kollega, som har ett funktionshindrat barn, och ett barn som inte är det. Han har noterat att människor refererar till det ena barnet som "dom" och det andra som "vi". Uteslutande respektive inkluderande. Min chef anförtror mig att det finns starka åsikter inom företagets ledning angående omöjligheten att anställa ingenjörer med icke-svensk bakgrund. "De skulle inte passa in här." Jag häpnar.
Nej så fan om taggar och klor kan fällas in. Bara temporärt i så fall, för vässning. Jag tänker nog fortsätta vara ömhudad, överkänslig och jobbig. Kanske ännu mera så.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)