Det är något visst med Emma Thompson när hon gråter. Jag har just sett Howard's End, och gråtit med henne när hon bryter ihop över att mannen hon ska gifta sig med visar sig ha förfört och övergett en sextonårig fattig flicka. Sedan torkar hon tårarna, samtalar länge med honom och förlåter honom.
I Förnuft och känsla är hon lika glad, duktig och kapabel. Ända tills systern Marianne blir dödligt sjuk. Då sitter Emma/Eleanor vid hennes sängkant och gråter. Lämna mig inte. Jag har uthärdat mycket, jag uthärdar allt, men inte att mista dig. Lämna mig inte.
Och till sist, min favoritscen med Emma, i Love actually, då hon upptäcker makens otrohet på ett förfärligt sätt. Julklappen hon tror ska innehålla det smycke hon har tjuvkikat på, visar sig vara en Joni Mitchell-skiva. Det bekräftar hennes misstankar att mannen prasslar med sin yngre kollega. Men ingen får märka något. Hon går undan och gråter ut sin förtvivlan och besvikelse. Sedan torkar hon tårarna och ler och svarar barnen när de ropar på henne. Först senare konfronterar hon mannen, och det tycks som att de försonas.
Det är något obeskrivligt rörande över den glada fasad som rämnar när förtvivlad gråt bara måste ut. Kontroll och duktighet som brister. Kanske känner jag igen mig.
Ikväll gråter jag lite extra över något jag ännu inte har skrivit om.
Cliffhanger...
SvaraRaderaHåller med om Emma - vi ser Love Actually varje jul och jag gråter varje gång medan familjen stillsamt retar mig.
SvaraRaderaÄlskar Emma, hon är en riktig, naturlig kvinna. Tycker hon är den stora behållningen i Love Actually.
SvaraRaderaTankar
SvaraRadera- på dig och det som tynger dig
- på Howard's End som jag läslyssnar på just nu och att jag faktiskt inte sett filmen
- på hur många fina filmer med Emma Thompson som jag faktiskt inte sett
Och så tänker jag - som motvikt - på scenen i Peter's friends när hon ivrigt knackar på dörren hos den gamla skolkamraten och utbrister "Fill me - with your little babies"
Roligt att det finns fler som gillar scenen i Love Actually! Jag fattar inte riktigt själv varför jag tycker den är så oerhört gripande. Eller jo, det gör jag ju.
SvaraRaderaAnnannan, jag tänker tvärtom att jag måste läsa boken. Det måste jag nog. Filmen rekommenderas! Inte bara för Emmas skull. Även Anthony Hopkins är lysande. Han har också en mycket gripande gråtscen, då han håller handen för ansiktet för att dölja tårarna. Denna förbannade manlighet.
Tack för sympati om det som tynger mig. Visst var det en liten cliffhanger, den kunde jag inte motstå. Det finns förstås en orsak till att jag inte skriver om saken, men ofta tänker jag att jag borde. Behöver sortera mina tankar och få andras klokskap tillbaka. Men för tillfället tiger jag. Lite också för att det känns bättre nu, faktiskt.
Emmma Thompson spelar inte i Stolthet och fördom utan i Förnuft och känsla. Rätt ska vara rätt!
SvaraRaderaTack Therese! Timmen var sen, det är det enda jag kan skylla på. Visst har du rätt, och det ska det vara också.
SvaraRaderaNu har jag sett Howard's End och nästan lyssnat ut boken. Boken är så mycket rikare och intressantare än filmen.
SvaraRaderaKan vi inte dra igång diskussionen om Kvinnorummet nu? Så kan vi ta Howard's End som nästa bok.
Så här några år senare avslöjar jag att det (förstås) var min mans hantering av alkohol som fick mig att gråta den kvällen.
SvaraRaderaNu, nästan tre år senare, har han sökt hjälp.