Idag var det luciatåg med dagmammegruppen, i gympasalen i den närbelägna skolan. Q hade önskat att få vara stjärngosse, så det fick han. Y:s önskemål var svåra att uttyda eftersom han svarade ett välartikulerat "ja" på alla frågor om vad han ville vara, så vi chansade och köpte en stjärnstrut åt honom också och la upp Q:s urvuxna stjärngosselinne en dryg decimeter. Lillebror brukar vilja göra samma sak som storebror.
Q har i flera veckor pratat om att han inte vill sjunga med luciatåget. Samma tendens märkte vi hos förra dagmamman. Särskilt blyg är han inte, annat än korta stunder. Han sjunger bra och tycker att det är roligt. Min instinktiva känsla är att han ogillar både kollektiva övningar liksom situationer som han inte kan kontrollera.
Jag har frågat honom ibland vad det beror på, men han kan inte svara, och det är ju sannerligen mycket begärt. Ibland undrar jag om vi borde hjälpa honom att komma över sin blyghet eller ovilja eller rampfeber eller vad tusan det nu är, men eftersom vi inte riktigt vet är det heller inte lätt att hjälpa*.
Gossarna fick på sig sina linnen, strutar och stjärnbeprydda pinnar, och var naturligtvis de mest bedårande stjärngossar som skådats. Mandelögon och kolsvart hår gör sig bra till vita särkar. Men när luciatåget skulle ställas upp gick det som vi misstänkt, Q vägrade lämna mitt knä. Och när Q vägrade, då vägrade även Y. Vi tittade på luciatåg med varsin pojke i famnen.
Vår sympatiska dagmamma tog sittstrejken med knusende ro. När det sjungits och fikats var det dags för lek. Pinnarna blev snabbt lasersvärd, stjärnorna alternerade som kaststjärnor och magiska sköldar. De konfiskerades emellertid, istället drog vi fram romerska ringar, plintar, mattor och bommar och lekte av hjärtans lust i över en timme. Jag har aldrig någonsin haft så roligt i en gymnastiksal, i mitt minne är de likställda med tortyrkammare. Måtte mina pojkar aldrig känna så, men det tror jag inte heller.
* För det kan väl aldrig bero på att jag själv tycker att barnluciatåg är tämligen svåruthärdliga?
Han är ju fem år, eller hur? Och det är inte livsnödvändigt för er att han blir barnstjärna?
SvaraRaderaI så fall är det nog inte jättebråttom att ta itu med frågan om varför han inte vill gå i luciatåg eller uppträda inför publik.
Vissa saker måste man som förälder strida om, om det finns motstånd. Typ borsta tänderna, lägga sig i tid för att orka dagen därpå osv.
SvaraRaderaVissa saker måste man inte strida om eller "träna bort". Klok dagmamma, kloka föräldrar som lät barnen sitta kvar i knät = respekterade Q:s vilja. En vacker dag kommer han själv kunna förklara / be om hjälp om han vill träna bort sin rampfeber. Vänta tills den dagen.
Kanske din vånda inför barnluciatåg smittat av sig. Men so what? Det innebär ju inte att det är "mer viktigt" att träna Q att klara eller gilla sådant
Vad roligt ni verkar har haft det i gympasalen! Härligt!
Maria
Tack för era ord! Naturligtvis har ni rätt. Det såg jag egentligen redan när jag läste igenom det jag skrivit. Ibland behöver orden liksom komma ut ur skallen och in igen, via skrift, för att jag ska fattar hur saker hänger ihop.
SvaraRadera