Direkt efter gårdagens luciatåg åkte vi med gossarna till min faster och farbror i deras fashionabla förort, där vi brukar agera kattfamilj bland hermelinerna på årligt adventsmingel.
Q mindes de välfyllda godisskålarna, så han var pigg på utflykten. Jag mindes hans framfart, kryssande mellan flygeln, soffbordet och de antika byråarna, alla smakfullt belamrade med Waldemarsuddekrukor och diverse pjäser från Svenskt Tenn, och var glad över att han fått leka av sig innan.
Hur som helst, vid ankomsten drabbades Q av ännu en akut blyghetsattack och gömde sig bakom mig. När farbror och faster (som han känner) hälsade på honom försökte han gömma huvudet under min kjol, och vägrade sedan att gå in i vardagsrummet.
Jag tog honom i knät och resonerade med honom, och efter en stund släppte det värsta. Men den mesta tiden tillbringade han på golvet, under den bordsände där godisskålarna stod.
I bilen efteråt fick han faktiskt en liten uppsträckning. Jag grälade inte precis på honom, men förklarade att folk tycker det är konstigt och lite tråkigt när han gömmer ansiktet och inte svarar på tilltal. Att han verkar otrevlig fast han inte menar det. (Och att det är strängt förbjudet att försöka krypa in under min kjol vet han mycket väl, det har vi pratat om tidigare.) "Jag blev blyg!" försvarade han sig med, och visst, det måste man få vara. Men inte otrevlig. Vi vuxna är minsann blyga också fast det inte märks lika mycket. "Ja mamma, varför pratar du egentligen hela tiden med folk du inte känner?" undrade Q förnumstigt.
En femåring måste få vara just fem år, och det är svårt att veta hur stora krav man bör ställa. Samtidigt är det en enorm fördel att tidigt lära sig vissa grundläggande sociala färdigheter, som att svara på tilltal och hälsa. Sånt som inte ens vissa vuxna kan.
Fast båda pojkarna skakade hand med gammelfarbror, det gjorde de faktiskt.
Jag var själv ett blygt barn och har som vuxen ett yrke som är mycket socialt. Genom åren (i vuxen ålder) har jag lärt mig hantera min blyghet så att den inte märks. Men jag tror att vi vuxna kanske har lite för svårt med att tolerera barns blyghet, för att det inte ses som riktigt ok i vårt samhälle att vara blyg. Jag har många gånger som barn förstått att det var fel och dåligt att vara blyg, men naturligtvis minskade inte det min blyghet alls, snarare tvärtom.
SvaraRaderaLäste nyligen ett inlägg på en annan blogg om hur man kan "träna" sitt barn att inte vara blygt. Känner mig tveksam.
Mina barn är också blyga ibland. Givetvis händer det extra ofta i sammanhang där det ses med extra oblida ögon. När de ska träffa vuxna som vill ta dem i hand bara för att kontrollera att de är välartade barn som kan ta i hand, exempelvis.
SvaraRaderaJag tycker att det är jättejobbigt när det händer, men jag kan också se att de reagerar starkt på att plötsligt utsättas för vuxna som bedömer barn efter hur väl de kan leva upp till utpräglat vuxna sociala koder. Egentligen är jag ganska övertygad om att det är så jobbigt (för mig) för att jag av de andra vuxna, i de sammanhangen, ses som en lite sämre förälder, som inte lyckats lära mina barn att, exempelvis, skaka hand, eller att inte gå och gömma sig. Men är det inte egentligen en sund reaktion när omgivningens krav är obegripliga och jobbiga - och när inte ens ens egna föräldrar verkar stå på ens sida längre?
Det är fruktansvärt svårt men jag försöker stålsätta mig, och låta mina medvuxna tycka att jag är en dålig barnauppfostrare. Jag är ganska övertygad om att även mina barn tids nog kommer att lära sig i vilka sammanhang en handskakning är det enda korrekta sättet att hälsa, och de kommer troligtvis inte att gömma sig i någons kjol när de är exempelvis sjutton år.
I min mening är en handskakning ALDRIG det enda korrekta sättet att hälsa på ett litet barn. Och vuxna människor som inte kan förstå att en femåring kan bli överväldigad av vuxna krav är faktiskt lika dåliga på att förstå femåringen som den där femåringen är på att förstå de vuxna - men de vuxna är just vuxna och bör behärska det där med empati lite bättre än en femåring.
Jag försöker prata med dem om att de kanske själva känner sig stolta om de klarar något de inte trodde att de klarade, eller att det kanske är värt några stunder av ångest (handskakning och kort artig konversation) för att sedan slippa få onda ögat av gammelmoster Britta hela kvällen. Jag visar dem att jag kan ta i hand och kallprata, och försöker vila i förvissningen att de ser och lär. Efteråt pratar jag ofta om att jag inte alls kände för att prata med xx, men jag gjorde det ändå, för xx skull, eller för xx frus skull, osv.
Går det inte försöker jag förstå dem, och acceptera att deras beteende är helt rationellt utifrån deras synvinkel. Jag vill inte att de ska känna sig misslyckade för att de inte kunde bete sig på ett visst sätt. Men lika ofta misslyckas jag i mina goda intentioner, och gnäller på dem istället. Det vore ju så otroligt skönt om de var sådär utåtriktade och orädda som somliga barn är! Håhå jaja. Alla dessa krav vi har, på barnen, på föräldrarna, på oss själva...
Mitt barn gömmer sig bakom mig numera i otrygga sammanhang och då får det vara så, de vuxna ser ju vad som händer, tids nog tinar han oftast upp. Men det här är nytt, förut gick det bättre men nu är han strax 5 och jag tror att det kommer att gå över. Jag var mycket blyg som barn och kände starkt hur fel "jag" var fast det var mitt b eteende. Samtidigt hade jag behövt hjälp av mina föräldrar att våga. Att de stått på min sida och låtit mig ta det steg för steg och inte alls ibland./ Stella
SvaraRaderaLyssna på Knattetimmen på P4 Stockholm. Tror de har ett rätt bra lyssningsarkiv på hemsidan där det borde finnas en sektion som samlar alla svar om blyghet.
SvaraRaderaHåller med Hedda och Anonym. Har en femåring som sedan han föddes varit blyg och reserverad. Vill absolut inte stå i centrum, särskilt inte i de ganska konstlade sammanhang som en del umgänge faktiskt är. Och jag håller med om att det kan vara jobbigt för mig, att i bland känna att jag inte har "uppfostrat honom ordentligt". Men jag vill att han ska få utvecklas i sin takt och få vara sig själv. Jag vill inte att han ska känna att det är fult eller dåligt att vara blyg, men samtidigt vill jag hjälpa honom att bemästra sin blyghet i vissa situationer. Sannerligen inte enkelt. Och det är inte heller enkelt att bortse från omgivningens förväntningar.
SvaraRaderaDet har inget med att vara otrevlig att göra att vara blyg. Det är en väldigt sund reaktion och de vuxna som inte kan acceptera det tycker jag är otrevliga, oempatiska och ouppfostrade.
SvaraRaderaFinns det något sätt som vuxna kan bete sig mot som fungerar bättre för Q? Kan ni resonera om det, kan han erinra sig vad som varit mera jobbigt och vad som fungerat bättrre? Kan det vara lättare för honom att ta i hand om han får hålla dig i handen samtidigt?
SvaraRaderaJag föreställer mig att om det blev rejält traumatiskt att hälsa redan från början så kan det lägga sig i vägen för upptinandet sedan också.
(Annars kan du skicka honom på chockbehandling till ett sydeuropeiskt land. Här kastar man sig över barn och smackar och nyper i kinderna och hojtar och gör sig till så till den milda grad.)
En del saker var faktiskt bättre förr! Jag förstår inte riktigt den här fixeringen vid att små barn ska hälsa fint, vara sociala och framåt. När mina barn var små ansågs det naturligt att barn var blyga. Man hade inte så stora förväntningar på små personers sociala kompetens. Idag är jag närmare 60 och barnen långt över 30..De är båda ytterst artiga och sociala när så krävs. Lugn alla småbarnsföräldrar! Det löser sig....
SvaraRaderaMin dotter är också blyg och jag försöker verkligen få henne att känna att hon inte är fel - att det är ok att vara blyg etc.
SvaraRaderaMen jag försöker också få henne att säga hej istället för att skrika när någon hälsar på henne.
Vi pratar om det - att man får vara blyg men att man kan säga hej ändå - sen behöver man inte säga mer om man inte vill. Jag tycker balansgången är svår - jag vill inte pressa henne men också hjälpa henne att komma över det där första steget.
För oss funkar det riktigt bra - hon säger hej och tittar på mig för att få bekräftelse. Ofta så fortsätter hon att prata mycket snabbare när hon väl har sagt hej.
Jag är förvånad över hur många vuxna som inte kan backa ett steg -även om jag som mammma säger att hon behöver lite tid. De fortsätter att fråga och försöka och då tar det mycket längre tid att få henne att tina upp.
Min dotter är också blyg och jag försöker verkligen få henne att känna att hon inte är fel - att det är ok att vara blyg etc.
SvaraRaderaMen jag försöker också få henne att säga hej istället för att skrika när någon hälsar på henne.
Vi pratar om det - att man får vara blyg men att man kan säga hej ändå - sen behöver man inte säga mer om man inte vill. Jag tycker balansgången är svår - jag vill inte pressa henne men också hjälpa henne att komma över det där första steget.
För oss funkar det riktigt bra - hon säger hej och tittar på mig för att få bekräftelse. Ofta så fortsätter hon att prata mycket snabbare när hon väl har sagt hej.
Jag är förvånad över hur många vuxna som inte kan backa ett steg -även om jag som mammma säger att hon behöver lite tid. De fortsätter att fråga och försöka och då tar det mycket längre tid att få henne att tina upp.
Det här kändes lite 1800-tal faktiskt, han är 5 år, inte "otrevlig".
SvaraRaderaHåller med de synpunkter som kommit fram ovan. Stressa honom inte. Min son haralltidvarit blyg och jag är så trött på framfusiga vuxna som inte accepterar hans integritet. Jag säger ett bestämt: x är lite blyg, han kommer snart igång. Och så har jag lärt honom att det är okej att vinka ett hej om han känner sig för blyg för att prata. Jag förstår attdet känns konstigt för er eftersom q inte tidigarevarit blyg, mitt barn har ju alltid varit såhär, så jag har vant mig att hantera det. Men ta det lugnt, pressa honom inte, försök prata innan och försök att komma överens om en miniminivå typ ett hej eller en vinkling, som q kan få vara med och bestämma.
SvaraRaderaOj, ett ämne som engagerar. Vad roligt!
SvaraRaderaKommentar nr 2 ovan från Anonym gav mig en hel del att tänka på. Själv hittade jag de där sociala koderna ganska tidigt som liten, tror jag. Det är kanske det som spökar för mig, att jag vill ge Q den fördelen helt enkelt. Svarar man när folk hejar så blir man lämnad ifred sedan.
1800-tal kanske det är apropå en av de hårdare kommentarerna (anonym förstås!) men som annannan påpekar finns det mycket skilda syner på hur detta ska hanteras, beroende på var man befinner sig.
Visst ska man respektera barnets integritet. Q har en stark sådan, och det tycker jag att vi gör. Men jag vill hävda att det är en balansgång. Jag skulle göra honom en björntjänst om jag inte alls tog upp saken utan bara ryckte på axlarna och sa till omgivningen att han är blyg, låt honom vara. Jag vill ju hjälpa honom att förstå världen och sig själv. Utan att han ska känna sig utsatt, förstås.
Intressant nog har min handhälsande farbror vuxna söner som ännu i 30-årsåldern knappt svarar på tilltal eller ser en i ögonen. Blyga? Ja, kanske. Intill social inkompetens i så fall. Möjligen beter de sig fullkomligt normalt mot folk de inte är släkt med, vad vet jag.
Jag var blyg när jag var liten, jag är fortfarande det men jag kan hantera det. När jag var liten vågade jag inte gå fram till okända barn och fråga om vi skulle leka. Ibland fick mamma fråga åt mig...
SvaraRaderaNär jag tänker tillbaka minns jag att jag främst gick i baklås när jag inte visste vad som förväntades av mig. Exempelvis vad gäller telefonsamtal. Pappa hade noggranna genomgångar med mig hur man hälsar, hur man frågar om NN är där och om NN får komma till telefonen. Och hur man säger hejdå. Med en FEMÅRING!
Det är fortfarande okända situationer som är mest ångestladdade idag också. Till viss del är det en klassfråga... Min familj har ingen tradition av fina middagar med tillhörande sociala spelregler och fina tal etc. När ska man lämna presenten? Hur ska jag hälsa? När får man göra si, när får man göra så?
Jag tycker att det är jättebra att prata om sociala spelregler med barn! Fortsätt, Helga! Ge honom redskapen, förklara hur folk reagerar. Ju mer man har att hålla sig i, desto lättare går det att hantera vardagen. Vem som helst blir trött och introvert att behöva improvisera på vinst och förlust hela tiden.
Tack Helga för ditt inlägg!!
SvaraRaderaVår dotter är också otroligt blyg, eller reservera. Hon har svårt för nya situationer och nya personer. tyvärr även personer som inte "är" nya men som hon inte träffat på ett tag. Dessvärre kan det beroende på hennes humör vara folk som vi ändå sett ganska regelbundet och som inte alls är sådana vi tycker att hon "borde vara blyg inför".
Ofta kan hon uppfattas som extremt trulig och tjurig i sådana situationer. Hon vänder bort blicken och plutar med munnen. Drar ner ögonbrynen och skickar blickar som skulle kunnat döda (OM hon varit en superhjälte med den egenskapen haha). inte alls roligt som förälder. Jag kan ofta skämmas faktiskt. Och inser att många vuxna tycker det är antingen konstigt och/eller till och med ouppfostrat och oartigt. Eftersom jag själv inte varit eller är direkt blyg av mig har jag också ofta svårt att förstå henne. Maken som däremot alltid varit blyg och som fortfarande kan känna av vad han kallar "social fobi" förstår henne dock bättre. Men han säger att inte ens han var såpass blyg så länge han hade mamma och/eller pappa med sig när han var liten. Vi har försökt prata med henne om att vissa saker måste man bara göra. Som att säga hej eller hejdå. Eller tack. Annars tycker folk att man är dum och kan bli ledsna. Men det går bara ibland. Jag har faktiskt funderat mycket över just det här och hur man som förälder ska hantera det. Jag vill inte pusha henne för hårt, men känner att hon börjar bli tillräckligt stor nu för att ändå försöka förstå att vissa saker är sådana man bör göra. Om inte alltid så åtminstone ibland. Svårt svårt... Det som gör mig mest förvirrad och lite ledsen är att hon när hon är tillsammans med personer hon känner sig trygg med, kan vara som en virvelvind! nästan FÖR mycket ös... haha! Lite mittemellan kanske vore en förälders dröm, men jag hoppas mest att hon för sin egen del ska lära sig att ta kommandot över sin egen blyghet så småningom, eftersom jag vet att det kan vara otroligt jobbigt i det samhälle vi lever idag om man är superblyg.
tack igen för ditt inlägg!
och nu började jag visst fundera över ett eget.... :-)
Kram!