Eftertanke om trots

Jag har återfått fotfästet efter förra veckans panikreaktion angående Q:s beteende. I efterhand kan jag skratta åt det, varför tog jag åt mig så av det mamma kläckte ur sig? Och hur kunde hon, vars omdöme jag annars litat på när det gäller Q, plötsligt tappa detsamma?

En del av svaret hittar jag i den bok jag läser just nu: Att möta sitt barn - och sig själv. Det är en klok och resonerande bok utan konkreta råd eller pekpinnar. Dess budskap går ut på att man hellre ska försöka lyssna på och förstå sitt barn och det barnet uttrycker i ord eller handling, än att medelst diverse metoder försöka locka fram "rätt" beteende. Boken diskuterar också mycket det som uttrycks i titeln, att man i umgänget med sina barn också möter sig själv, den man är och den man var som barn.

Detta märkte jag för första gången när Q var liten. Jag använde samma smeknamn på honom som jag själv hört när jag var liten, ord jag inte hört på trettio år. (Min kusin gör likadant. Hon kallar sin son Putte, vilket förbryllade mig lite. När mamma kom på besök uppenbarade sig förklaringen. Putte var morfars smeknamn på min morbror, min kusins pappa, död sedan femton år.)

Men ibland gör det ont att möta sig själv och den man var, och hur man hade det. När jag var fem år som Q hade min pappa just flyttat ut, förtvivlad och besviken. Mamma var inte mindre förtvivlad, och dessutom (om jag känner henne rätt) plågad av skuldkänslor.

Hur mamma hade det som femåring vet jag inte så noga. Men jag undrar om det var så bra. Hon låg på sjukhus långa tider som litet barn. Hon hade en lillebror och en storebror, tre barn i en familj med en tidvis deprimerad mamma, min mormor.

Mammas egen mormor var varm och trygg och kärleksfull. Mamma älskar själv att vara mormor, hon har en mycket tydlig bild av hur hon vill vara i sitt mormoreri. Ägna sig åt dottersonen en hel dag, gå på bio, ha trevligt tillsammans. Vad som händer när Q ifrågasätter och saboterar det uttänkta scenariot är inte svårt att räkna ut.

När jag skriver det här blir jag full i skratt. Precis samma sak hände mellan mamma och mig när jag var deprimerad under barnlöshetsåren. Hon reagerade oerhört starkt på min sorg, eller snarare - det hon reagerade på var sin egen oförmåga att lösa mina problem. Det var inget jag begärde av henne, jag ville att hon skulle lyssna och trösta, och avvisade argt hennes förslag på att exempelvis skriva ut antidepressivum till mig. (Mer om detta har jag skrivit här.)

Det är bara att konstatera att min starka och kompetenta son slår mig med hästlängder ännu en gång. Fem år gammal gör han det som tog mig över trettio år att våga göra.

Insikten fyller mig med glädje och stolthet.