Krångelkonsulten, nyfunnen pondus, jobbkaos, samt Helga konsult (?)

Roligt med läsarfrågor! Jag gillar att skriva om jobbet, fast jag ibland oroar mig över min indiskretion. En gammal dröm jag har är att skriva en roman löst baserat på mitt arbetsliv. Det finns alldeles för få bra böcker som handlar om andra yrken än polisens.

Hur bemötte jag krångelkonsulten? Med balans och behärskning. Jag var mycket cool under hela telefonsamtalet och lät nog oberörd, men var det alls inte. Hjärtat bankade och ansikte och hals flammade oklädsamt. Men sånt hörs ju inte på telefon. Intressant nog har jag inte det minsta problem med självbehärskningen inför situationer som denna, men hemma med mina barn blir jag topp tunnor rasande oftare än jag vill tänka på. Man är bra konstigt funtad.

Som jag nämnt tidigare undrar jag om min attityd provocerade honom lite extra. Å andra sidan var han stöddig och otrevlig från allra första början, då jag fortfarande var servil. Det var först i telefonsamtalet som jag tuffade till mig.

Eftersom han varit konstant bufflig blev det också ganska lätt för mig att konstatera att här är det faktiskt inte mig det är fel på. Det är den här killen som har problem, som snedtänder på en fullkomligt normal fråga.

Och så fick jag ju stöd också, allra bäst från min chef, som läste igenom all korrespondens och lyssnade på min redogörelse för telefonsamtalet, och genast satte fingret på den springande punkten: Men vad har han levererat?

Samma fråga ställde hon direkt till honom, varpå han svarade i sedvanligt högdragen stil om hur viktig, upptagen och expertkunnig han är, varpå hon upprepade frågan. Sedan har vi inte hört av honom, och min tro är att vi inte lär göra det heller.

Men jag ska erkänna att det var några kvällar jag hade svårt att somna medan det värsta bråket pågick. Men nu är det över (tror jag). Och nej, jag är inte särskilt rädd för det skitsnack han kanske sprider. Det lär slå tillbaks på honom själv.

Därmed kommer vi in på ett annat ämne, som både gläder och fascinerar mig. På detta jobb har jag hittat en pondus och en auktoritet som jag inte alls lyckades uppamma på mitt förra, annat än i de fackliga förhandlingarna. Jag funderar ganska mycket på varför, både förr och nu. Ett svar är helt enkelt snöbollseffekt. Börjar man känna sig liten och osäker, är det lätt att det fortsätter. Det var något med kulturen på förra jobbet, det var det. Jag kände mig ifrågasatt ända från början, efter bara en månad fick jag veta att en av mina medarbetare var förbannad över att inte han fått jobbet som projektledare, och att han ansåg att han i praktiken utförde det och att jag var inkompetent. Dessutom var jag privat ganska tilltufsad och olycklig efter flera års kombination av barn- och arbetslöshet.

Nu är jag otvivelaktigt tryggare och lyckligare. Och erfarnare förstås. Och lite mer hårdhudad. Häromdagen fick jag kritik av en av ingenjörerna i min projektgrupp. Han tyckte att den riskanalys jag gjort var på en för övergripande och oteknisk nivå. Förr hade jag blivit nervös och känt mig oduglig och avslöjad. Nu blev jag först lite skärrad, men sansade mig sedan. Tänkte efter och insåg att hans kritik var befogad. Jag markerade att jag förstod vad han pratade om, att jag jobbat med liknande saker förut. Bra förslag, är det en sådan här typ av analys du tänker på? Vilka risker tycker du är mest överhängande? Har du förslag på ett format att presentera dem i? Inte? Då föreslår jag att jag skriver in dem i anteckningarna från veckomötet, och uppdaterar dem kontinuerligt där, så slipper vi hålla reda på ytterligare ett dokument.

Det är som att jag förr alltid låg ett eller två steg efter och aldrig hann ifatt. Nu har jag istället ett litet försprång. En marginal, inte alls stor, men tillräcklig. Näsan över vattnet och simdyna. Behöver inte paddla frenetiskt som förr, kan unna mig att flyta och vila ibland.

Det borde vara frid, fröjd och gamman på jobbet, med andra ord. Men det är det inte. Min chef som varit ett stort stöd, en förebild och en mentor har fått sluta under mycket otrevliga former. Min nya chef är ingen mindre än skrytmånsen som inte vill anställa invandrare. Förvisso är han också en gemytlig och gladpratig person som jag officiellt inte alls har något emot. Men av samma kaliber som min förra chef är han inte.

Sålunda behöver jag ett nytt jobb. Så småningom. Det är inte särskilt bråttom. Fast när man väl börjat tänka i de banorna är det lika bra att realisera planerna. Förra veckan hade jag bestämt mig för att tacka nej till konsultjobbet. Nu har jag ändrat mig, och vill fortsätta resonemanget. Vi får se vart det leder.