Småpratade med en kollega igår och blev fundersam. Vad är det som driver vissa människor att slänga in lite småskryt i varannan mening? Vi småpratade som sagt, och han informerade mig i förbigående att han haft femmor i alla ämnen på högskolan samt haft en så utomordentligt effektiv studieteknik att han knappt behövt plugga.
Jaha.
Själv skulle jag inte komma på tanken att kläcka ur mig något liknande. Frågorna hopar sig. Är det något i min attityd som provocerar honom att tuppa sig? Eller går det bara på rutin? Skulle min karriär ta fart om jag började göra likadant? Tala om hur duktig jag är lite förstrött sådär, överdriva lite?
Nä. Det är nog ett ålderstecken, för jag blir bara trött. Mitt i en mening reser jag mig, ler vänligt och förklarar att jag måste hämta kaffe. Just precis nu.
Jaha.
Själv skulle jag inte komma på tanken att kläcka ur mig något liknande. Frågorna hopar sig. Är det något i min attityd som provocerar honom att tuppa sig? Eller går det bara på rutin? Skulle min karriär ta fart om jag började göra likadant? Tala om hur duktig jag är lite förstrött sådär, överdriva lite?
Nä. Det är nog ett ålderstecken, för jag blir bara trött. Mitt i en mening reser jag mig, ler vänligt och förklarar att jag måste hämta kaffe. Just precis nu.
posted from Bloggeroid
Han ville väl övertyga sig själv om att han är bra, och tyckte antagligen att det vore värdefullt om du kunde bekräfta det (en komplimang alltså, även om man kanske inte efterfrågar just en sådan). Tror att det brukar vara det som ligger bakom.
SvaraRaderaTycker nog att vi alla borde prata mer positivt om oss själva.
SvaraRaderaJag själv har väldigt svårt för det där. Men, jag har också upptäckt att jag fått mindre fördelar av att aldrig säga något positivt om mig själv. Det jag gör syns liksom inte för chefen. Det har visat sig få effekter i plånboken och också min arbetssituation. Men...det har tyvärr inte gjort det särskilt mycket lättare att framhäva mig själv. Jag tycker alltid att det känns som om det skulle uppfattas som småskryt. Skulle själv vilja hitta någon balans. Att plocka upp vad man hade för betyg i högskolan känns ju lite löjligt, eller så har han inte jobbat så länge så betygen är den enda bra merit och erfarenhet han har :-)
SvaraRaderaVill du ha adressen till min dito kollega? Så kan dom prata med varandra.
SvaraRaderaÅ vad jag skulle vilja lyssna på det samtalet.
Det är inte någon som du projektleder? Så att du kan föreslå att han kan få fler arbetsuppgifter, eftersom han sannolikt har oanvända resurser.
Nä, gudskelov slipper jag leda honom. Däremot är han halvhög chef på mitt jobb och efter gårdagens samtal har han åkt ner några pinnhål i min aktning. Jag misstänker att han i själva verket är ganska korkad.
SvaraRaderaJag förstår inte alls Anonyms kommentar ovan. Varför prata positivt om sig själv, egentligen? På det viset som min kollega gjorde? Tänka positivt om sig själv, absolut. Vara generös med beröm och komplimanger. Då tror jag att världen bleve trevligare. Men eget beröm luktar faktiskt lite illa.
Haha det är samma kategori, som de som smyger in i alla samtal "kändisar" de känner, de träffat eller möjligtvis sett nyligen eller kanske för 40 år sen.
SvaraRaderaLigger i den manliga könsrollen tror jag. De uppfostras generellt till att framhäva sig själva, de hindras inte i samma utsträckning som flickor i den naturliga skrytfasen nån gång i förskoleålder, de bara fortsätter i den stilen alltså. Det är min erfarenhet av väldigt många män i alla fall, och därför gör jag slutsatsen att de kulturellt formats så.
SvaraRaderaJa, jag tror att det ligger i könsrollen. En kvinna som betedde sig likadant skulle nog anses otillbörligt kaxig.
SvaraRaderaDet här har jag ju som Helga vet funderat en hel del på.
SvaraRaderaOch för att rättfärdiga den manliga hälften av befolkningen, som jag kanske själv också gett en och annan oförtjänt släng, vill jag tillägga:
Att jo, den här typen av beteende ser man nästan uteslutande hos män. Men bland vuxna, välutbildade män som de jag arbetar med är det här dock avvikande beteende, något som visserligen accepteras men som man himlar lite med ögonen över och blir rätt trött på. Och raljerar en smula när skrävlaren inte är där.
Jag tänker att det här är den manliga motsvarigheten till det kvinnliga utplånandet och förringandet. För mycket och för lite skämmer allt.
Huruvida "lagom" inte är det samma för bägge könen idag 2011 vet jag uppriktigt taget inte.