Mina funderingar från förra inlägget fick sig en extra skjuts igår kväll, men på ett djupt personligt plan. Mamma har varit på besök, och hade tillbringat dagen med Q. Lillebror Y fick vara hos dagmamman, men mormor och Q skulle ha en dag tillsammans och gå på bio.
Själv var jag på resa över dagen, och åkte direkt från tåget till träningen. På vägen ringde jag mamma för att höra hur dagen avlöpt. Genast hörde jag på hennes tonfall att något inte var bra.
Han vill verkligen provocera, sa hon. Han sitter inte still en sekund (jo, på bion! Men inte på tunnelbanan, eller någon annanstans.). Han ignorerar tillsägelser. Låter bli att svara, inte bara när hon förmanar utan även vid social konversation. Han försöker springa ifrån henne på stan.
Det är som att han drivs av något han inte själv förstår, sa hon. Och det är en känsla jag har haft också.
Först blev jag orimligt ledsen. På Q och för Q. Lite ledsen på mamma också, det kändes på något vis som att hon svek mig och Q. Om den känslan är adekvat eller om det är något knasigt eko från min egen barndom, vet jag inte riktigt.
Jo, något adekvat är den. Mamma är en underbar mormor, men hon är också mycket dominant till sin personlighet. Hon gillar helt enkelt att styra och ställa, och gillar inte alls att underordna sig. Fast det är hon inte själv så medveten om. Vidare är hon van vid ganska fogliga barn. Sådana som jag. Men Q är inte alls sådan som jag var.
Känslan dämpades i alla fall senare på kvällen, efter träning och middag, då mamma och jag satte oss ner och pratade en stund.
Någon riktig reda i det hela lyckades vi förstås inte bringa. Q har börjat provocera mamma på samma sätt som han retas med O och mig. Smart som han är hittar han snabbt det mest effektiva sättet att göra det på. Mamma är lomhörd, och blir därmed extra stressad och arg när Q inte svarar eftersom hon först tror att det är hon som inte har hört honom.
Att Q inkluderar sin mormor i den närmaste kretsen, de man jävlas med, är förstås en sorts kärleksförklaring eller uttryck för närhet. Det förstår både hon och jag.
Men så sa mamma en sak som gjorde mig djupt fundersam. Vi borde stärka Q:s självkänsla, tycker hon. Han provocerar fram situationer som leder till bråk och misslyckanden. Det har blivit en ond cirkel.
Och jag blir så jävla orolig med en gång. Fan, vad har vi gjort för fel? Fan, är det den där dumma kommentaren om att det syns på honom att han är adopterad, som spökar? Eller något annat? Hur mår han egentligen? Hur kan man veta hur ens barn mår? Fan, borde jag ens lyssna på mamma, har hon någon aning?
Fan.
Men vad sa din mamma egentligen? Att Q provocerar därför att han har dålig självkänsla? Eller att det kanske inte är bra för hans självkänsla med de här provokationssituationerna som ni bägge är dömda att förlora?
SvaraRaderaFör om det är det senare kan det väl knappast ha med att han är adopterad att göra.
Jag tro mycket på det du skriver om att en del barn är mer fogliga än andra. Att alla barn känner vad som förväntas av dem, men att en del (som min egen son) behöver säga nej och protestera för att markera sin egen person, att här är JAG. Och jag tror att det finns vissa situationer där den vuxne inte kan "vinna" utan att knäcka barnet, och det kanske var det din mamma kände. I så fall är det kanske hon som behöver bemöta honom på ett annat sätt, tänker jag.
SvaraRaderaMin egen, högst ovetenskapliga, teori är att barn som är väldigt fogliga lättar blir självdestruktiva. Medan barn som säger nej, som är obstinata och protesterar aldrig kommer låta någon köra över dom. Alltså kommer Q ha stor nytta av att inte vara så foglig i andra sammanhang.
/ Fröken Salt
Lilla Bill muckar gräl utav bara helsike. Min rädsla är förstås att det är pga skilsmässan.
SvaraRaderaEgentligen tror jag mest att det har att göra med åldern. Det är väl någonting som ska läras, testas, provas ut. Dels det fantastiska i att man kan ha sådan makt över dessa vuxna som egentligen sitter på all makten. Dels också, eventuellt, att man ska lära sig att bråka?
Har du frågat honom varför, och hur han känner när han gör så? Ja, det har du säkert. Men kanske ska man ändå fortsätta fråga och prata. Kanske kan ni tillsammans utforska det som han möjligen inte förstår. Och du kan berätta hur du känner i de situationerna, och varför, och att du därför gärna vill fundera ut hur ni skulle kunna ändra på det.
SvaraRaderaOfta när du skriver inlägg om Q förbluffas jag över hur lika han och min H verkar vara. Och H är biologiskt min (även om jag kan relatera till vissa bitar av adoptionsproblematiken eftersom hans far är adopterad - och inte heller H ser "svensk" ut).
SvaraRaderaEnligt mina föräldrar var jag precis lika dan (och pappa med enligt farmor). Den stångande, utmanande "jag ger mig aldrig" typen. Som tagen ur en italiensk film om femtiotalsbarnet (läs pojken) som inte går att kuva med vare sig rotting eller mörka källarskrubbar. Barnet man kan prata förståndigt med på kvällen men som ändå gör precis som det vill nästa dag.
Och om det kan vara till någon tröst är min självkänsla väldigt god. Jag minns första gången jag reflekterade över den (innan jag hört ordet- på den tiden talade man enbart om självförtroende), jag och en kompis talade om en tredje vän, om hur sårbar hon var och om att hon inte verkade ha den där lilla filuren innuti som vet att man är bäst - oavsett. Den självbelåtna lilla gubben som räcker ut tungan åt alla som inte gillar en - trots att man vet att man tex gjort något jättedumt. Det trotsiga "jag struntar väl blankt i vad ni tycker" alteregot.
Just den känslan av trots och "så ska jag aldrig göra mot mina barn" kan jag komma ihåg så starkt själv. Känslan av att vara orättvist behandlad fast man visste att man hade gjort fel. Känslan av att det var pga att föräldrarna (eller andra) inte förstod som de var arga. Att det var för att de var lite korkade helt enkelt...
Och jag har faktiskt aldrig sett på mig själv som misslyckad - trots att jag precis som Q och H skapade många situationer där andra blev arga på mig. På något sätt stärkte det mig nog snarare.
Jag ska svara er alla längre sedan, men just nu: Hanna, vad du tröstar mig!!
SvaraRadera"Men så sa mamma en sak som gjorde mig djupt fundersam. Vi borde stärka Q:s självkänsla, tycker hon. Han provocerar fram situationer som leder till bråk och misslyckanden. Det har blivit en ond cirkel."
SvaraRaderaJag är psykolog och träffar en del föräldrar och barn i Q:s ålder. Om en förälder / morförälder kom till mig och sa som din mamma skulle jag ta fasta på informationen att det "ofta" blir bråk och misslyckanden. Att det beror på att barnet provocerar vilket skulle kunna avhjälpas av med stärkt självkänsla (vad det nu innebär och hur man nu gör det!) låter i mina öron som spekulationer som inte leder någonvart och aldrig kommer kunna beläggas.
Om ni fortsätter att känna oro för bråk och misslyckanden kan oftast en BVC-psykolog hjälpa er att reda i det och avgöra om det är inom det normala eller inte.
Tack snälla ni för kommentarer och engagemang, som stärker mig.
SvaraRaderaPrecis, vad sa mamma egentligen? Det vete fan. Det vet hon nog knappt själv om jag ska vara lite elak. Hennes fundering som självkänsla var kopplad till att Q plötsligt har blivit blyg, vilket hon tycker är konstigt och lite störande (det tycker inte jag, för övrigt), och att han ger uttryck för viss rampfeber ibland. Han gillar inte att delta i kollektiva övningar där folk tittar på honom. Sånguppvisningar, t ex. Han ville absolut inte vara brudnäbb på min systers bröllop, vilket han förstås slapp. Detta drag tycker jag själv mer är ett uttryck för hans bestämda vilja, snarare än dålig självkänsla. Mer då? Jo, hon upplevde att han reagerade undvikande när hon försäkrade honom hur mycket hon älskar honom och hur fin han är. Fast den känslan får jag också när hon säger samma sak till mig. Det blir bara för mycket, liksom.
Oj, jag inser när jag tänker efter att jag nog kan avfärda det hon sa. Tack snälla för hjälpen!
Jag småler lite.
SvaraRaderaJag har en farbror som framstår som så psykologisk tafflig fast han jobbat hela livet med människor att jag brukar skämta något om att de där föreläsningarna i psykologi på polishögskolan, dom var han nog inte med på.