De senaste dagarna har jag verkligen ansträngt mig för att att tänka att Q gör så gott han kan. Att han samarbetar även om det inte alltid är tydligt för mig. Att om det blir knas i en speciell situation så beror det på att han inte klarar av att hantera situationen. Att det han då behöver är hjälp att ta sig ur den, inte skäll.
Gamla tankegångar, sådana som jag nickat förnumstigt åt när jag läst om dem. Men de är så svåra att ens komma ihåg, än mindre applicera när jag står där med en vrålande, sparkande femåring vid fötterna. Då kopplas reptilhjärnan in och jag går på instinkt. Det här blogginlägget hjälpte mig att minnas, och att styra mitt beteende.
Och banne mig. Om det var detta eller att månen var full och lufttrycket rätt, eller något annat outgrundligt, men de senaste dagarna har vi haft det så bra tillsammans. Lugn och harmoni har präglat helgahushållet.
Igår läste jag så fint om det här i Solveig von Schultz De sju dagarna. Har du läst den?
SvaraRaderaJag ska ta med den till jobbet i morgon och scanna sidorna jag tänker på åt dig.
Nej, det har jag inte. O, då har jag något att se fram emot! Har inte läst något av henne. Är inte hon poet?
SvaraRaderaMestadels poet. Men hon har skrivit en i mitt tycke fantastiskt fin bok med reflektioner och korta betraktelser om att bli människa. Det är bokresultatet av anteckningar hon förde fram tills att den äldsta flickan var sex eller sju år. Och det är hon som är i fokus, Uva, som ibland inte har det så lätt med människoblivandet. Och mamma som inte heller har det så lätt med mammandet, som hon också måste lära sig efter hand, utan facit, liksom Uva ska lära sig att bli människa.
SvaraRaderaDet är en bok man blir klokare av och en bok att läsa i igen och igen. Min bästa bok förra året, då jag köpte den i Helsingfors. Fast det står ett exemplar i mammas sovrumsbokhylla sedan många, många år.