Liten revansch

Jo, jag går vidare med konsultjobbet. Ny träff inbokad nästa vecka. Jag vill som sagt höra vad de har att erbjuda, jag är inte så säker på att jag kommer att tacka ja. Gör jag det blir det efter moget övervägande. Ska resonera mer om balansen privatliv, familjedito och arbete samt devisen sätta familjen före jobbet i ett annat inlägg.

Idag ringde min förre chef, från förra jobbet (fast även han har ett nytt numera). Han har lovat att ställa upp som referens, och han undrade vad jag själv tyckte att jag hade för svaga sidor. Dina styrkor kommer jag ihåg, sa han, men jag kommer inte på några särskilda svagheter.

Vi är goda vänner nu, men för snart två år sedan hade vi en rejäl dust, som minnesgoda läsare säkert vet.

Hehe, sa jag. Jag ska nämna två, och du borde komma ihåg dem, för vi diskuterade dem: svårt att utöva tillräcklig auktoritet samt bristande teknik- och detaljintresse. Fast det där med auktoriteten funkar mycket bättre numera än på förra jobbet, tillade jag.

Aha, sa han. Men det var ju en mossig kvinnosyn på gamla jobbet. Jag har funderat mycket på det de senaste månaderna. Du blev nog ett offer för det, faktiskt.

Och så var det teknikintresset, det mindes han att han kritiserat. Att det tog längre tid för mig än för de andra projektledarna att förstå hur produkterna fungerar. Det är ju inte så konstigt om man inte är intresserad. Men du hade ju en ovanlig bakgrund, påpekade han, alla de andra projektledarna hade jobbat med tekniken innan, de hade ett försprång som du saknade. Kanske ställde vi onödigt höga krav.

Du är ju mer generalist än specialist, Helga, och det är ju i allmänhet det man vill ha av en projektledare.

Efteråt känner jag mig omåttligt nöjd. Hut går hem men det kan ta upp till sjutton år, som mamma brukar säga.

Det är fan så skönt att få bekräftelse på att det jag en gång tänkt och reagerat på inte var alldeles fel.