Annandag

Nattar slutkörda barn efter trevlig annandagsmiddag hos tjocka släkten. Min faster och farbror är så rara mot mig nuförtiden, och mina asociala kusiner ger mig stora kramar och tar mina söner i knät och låter dem spela på sina telefoner.

Inte behöver jag hålla ett getöga på pappa, inte behöver jag oroa mig. Snart ska jag dessutom få ärva en skrälldus med pengar.

Hade det inte varit för den förestående röjningen av hans lägenhet och för att jag är så trött jämt, hade jag sagt att mitt liv egentligen är så mycket bättre nu när han är borta.

Förutom det svarta hålet i mig förstås. Som sväller och rinner över och dränker både mig och telefonen jag bloggar med i tårar och snor. Jag gråter så att jag är rädd att väcka barnen.

Pappa, jag vill att du ska komma tillbaka.

Varje dag är som julafton

Idag gick jag på stan en stund efter kuratorsamtalet. Drack kaffe på ett trevligt ställe, njöt av att ströva på egen hand i nygamla kvarter. De ligger alldeles nära pappas gata, men jag har inte gått där så ofta. Fast det slog mig att det på sätt och vis är mina barndomskvarter.

 Jag älskar att driva omkring i stan så där, titta på folk och i skyltfönster, gå och gå och gå. Om jag bodde inne i stan och inte i förorten skulle jag då inte ha problem med vardagsmotionen. Stegräknaren tickar på, idag står den på drygt 13 000 utan att jag ens har tänkt på det.

 Plötsligt gick jag förbi en garnaffär där jag efter viss tvekan gick in. Jag har ett helt skåp fullt, borde absolut inte köpa mer, men tillbringade en mycket trevlig timme där och kom ut med två sorters garn i mina älsklingsfärger (ni behöver nog knappt ens gissa vilka).

Men så var det dags att åka hem och jag märkte plötsligt hur trött jag var, och lite hungrig, och därmed ledsen. Min ork tar slut plötsligt nu för tiden. Det var långt hem, och så behövdes det lite kompletteringar till den pågående julmatlagningen hemma.

Jag ringde för att fråga O något om inköpslistan, men det var Q som svarade. Mamma, lyssna på detta! (Obestämbart ljud i bakgrunden.) Det är en sånglärka! (Eller om det var knölsvan.) Det är morfars fågelbok som pappa hämtat hit!

Ja jösses. Både igår och idag var rena julafton för ungarna. Plastmodeller, en radiostyrd segelbåt, böcker med fågel- och djurljud och till råga på allt ett luftgevär och en pilbåge.

Pappa hade gillat det. O och barnen har roligt. Men själv drar jag knappt på munnen. Pappa, jag hade mycket hellre haft dig tillbaka.

Fast när jag kommer hem och O stolt visar upp vad han hittat, undangömd mellan bokhyllorna i pappas vardagsrum, då blir jag glad. Jag var orolig att denna tavla förkommit när jag inte hittade den. Pappa trodde att den skulle stå i hallen, han hade tagit ner den från väggen för att laga dess trasiga ram, men där fanns den inte. Hade O råkat slänga den av misstag? Vi oroade oss båda två.

Detta är min pappas mormor Anna, en enligt uppgift amper dam (det syns nästan, va?). Hon var en överdängare på dystra profetior i stil med att man inte fick sitta för länge på toaletten för då kunde alla tarmarna trilla ut. Och hur ska det gå för pöjken i exercisen, så mager som han är?

Dessutom hittade O en fantastiskt fin färglitografi av Mona Huss-Walin. Den ska jag låta rama in fortast möjligt, och så ska jag låta reparera ramen på farmorsmor.

Hon är lik farmor, ser jag nu. Förmodligen är hon på bilden lika gammal som jag.

Tackkort, plastmodeller och en gammal gigg

Började skriva tackkort igår. Det är jobbigt, som väntat. Inte bara emotionellt utan även praktiskt. Det var 80 personer på begravningen, varav ett flertal helt okända för mig. Jag har bett pappas olika föreningar om hjälp med adresser, och så ska jag leta i hans mejl också.

Jag funderade på varför jag får dåligt samvete över att inte röja pappas lägenhet själv. Givetvis har ni rätt. Jag kan inte göra allt själv, jag måste ha hjälp.

Jag tror att det är för att pappa var lite orolig själv. Särskilt på slutet, ju mer förvirrad han blev, desto mer pratade han om sina plastmodeller och vad som skulle hända med dem.

Vad händer med dem? O sorterar ut de som inte är byggda och sparar åt sig och pojkarna. De övriga.... slänger vi. Pappa hade inte tyckt om det, men vad ska vi göra?

Inatt har jag sovit. Idag ska jag till kuratorn.

Till sist ett pappacitat som nyss rann upp i minnet :

Jaså, njurarna är bra. Det får mig att tänka på nåt jag läste om en gigg som var så listigt konstruerad att när en del var utsliten var resten det också. Oerhört ekonomiskt. För det är ju retfullt att dö med fina njurar, starkt hjärta och perfekt blodtryck.

Balans

(Det blir tjatigt framöver här tror jag. Inte så mycket julmys och marsipantomtar. Men det hade ni knappast väntat er, va? Hohoho.)

Idag är huset tyst. Barnen är på klätterkurs vilket jag tror de kommer att älska. De provade på klättring för ett par veckor sedan, Q visade sig vara en naturbegåvning och Y var inte helt bortkommen heller. Mina starka, fysiska barn, så olika mig.

Svärmor kom igår, hon är så snäll och rar men hon driver mig till vansinne för hon pratar i ett om oväsentligheter. Gud så elak och snobbig jag är. Men nu är hon i stan och köper en virknål eftersom hon tappade bort sin på tåget hit, och jag får vila öronen.

O är i pappas lägenhet och röjer lite, första gången någon är där sedan pappa dog. Det plågar mig. Jag borde vara med, men jag orkar fan inte. Jag har bett O att vara varsam. Jag vet inte vad jag vill. Jag är tacksam för att han hjälper mig. Vardagsrummet är fullt av tomkartonger och skafferiet är fullt av sillburkar (fråga inte), de är bara att slänga utan misskund, det är bara bra att få hjälp med det.

Ändå. Ändå. Det är pappas hem (som han lämnade den där dagen i september då han bara skulle åka till husläkaren för att kolla upp sitt ben, sedan kom han aldrig dit igen). Det är hans saker. Borde det inte vara någon som älskar honom som hanterar dem?

Jo. Jo. Jag behöver hjälp med det och det är bra att O gör en första röjning.

Balans kallade jag det här inlägget, vad fan menade jag med det? Balans mellan att uppslukas av vardagen och familjen (som igår och i förrgår) och att uppslukas av sorg och saknad (som igår kväll och inatt och nu).

Jag sov dåligt inatt, försöker ibland sova utan sömntablett, det går inget vidare. Har dessutom ont i ryggen när jag ligger ner. Borde träna antar jag men orkar inte. Har inte tränat på snart två veckor. Imorgon kanske. Onsdag kanske.

(Fan vad det kliar i hårbotten. Har luskammat mig gång på gång utan resultat. Ungarna hade kletat ner sig med hårvax inför skolavslutningen vilket omöjliggjorde luskamning av dem. Det vore kanske en affärsidé, hårstylingprodukter som dödar löss?)

Jaha. Var var jag? Nu ska jag gå en promenad för att få lite dagsljus. Sedan ska jag äta lunch och baka en kaka. Inte för att jag måste utan för att jag vill äta den.

Själen behöver komma ifatt

Efter jullovets andra dag kan jag tryggt fastslå det jag märkte redan under förra helgen. Om jag har för mycket om mig under dagen, hinner ledsenheten ändå ikapp mig på kvällen och gör att jag inte kan somna. Så är det nu.

Nej, förresten. Inte riktigt. Precis nu är jag trött och tom och borde förstås gå och lägga mig med en gång. Men jag är lite rädd för vad som händer då. Kanske samma som för en timme sedan, då det svarta hålet i mig vidgades så jag trodde att det skulle sluka mig. FAN vad ont det gör, SATAN vad tomt det är, HELVETE vad jag saknar honom.

När det ebbat ut något lite suckar jag åt mig själv. Är det rimligt att vara så här jävla ledsen över sin pappa som man inte ens hade daglig kontakt med? Jag borde snarast känna mig lättad, det gör jag också, ibland. Omvärlden tuffar ju på precis som vanligt, långa stunder gör jag det med och glömmer bort vad som hänt. Ibland ända fram till kvällen då jag plötsligt ser honom framför mig, så som han såg ut när han var död. Det är ingen otäck bild, för det är ändå han. Men den gör ont, vad den gör ont. Som jag skrev igår, jag vänjer mig aldrig. Jag hade förhandlat fram vilken kontakt som helst med honom, att få honom tillbaka om än trött och grinig som han var de sista dagarna.

(Klart jag fattar att jag har rätt till alla mina känslor, varenda tår, det är inte det. Dessutom är förlusten av pappa, avskedet från pappa, det jag varit mest rädd för i hela mitt liv, fast jag genomlevt det så många gånger.)

Häromdagen var jag tillbaka på jobbet, det var ganska fint. Herr Snäll gjorde skäl för sitt namn, han stod och väntade på mig i receptionen och gav mig en varm kram. Han har sina sidor, men på många sätt är han den absolut bäste chef jag har haft.

Men jag märkte också hur påverkad jag är. När HR-chefen frågade och jag berättade om pappas sjukdom fick jag hjärtklappning, det har inte hänt förut.

I bilen på väg hem pratade jag lugnande med mig själv, och med pappa. Det kommer att bli bra det här. Jag kommer att få ett bra liv igen. Jag har ett bra liv. Jag måste bara bli färdig först, ta mig igenom det här, städandet, sorgen, alltihopa. Ska bara. Måste vara försiktig med mig själv, hushålla med mig, göra kloka val. Jag ska, jag lovar. Jag har så mycket att leva för, jag ser ju det, jag borde tycka livet är roligt och fint. Det gör jag ju, fast jag är inte glad.

Ritualer

Häromdagen hade jag vägarna förbi Gustav Vasakyrkan, som med sin praktfulla kupol är en av Stockholms finare, tycker jag. Eftersom jag aldrig hade varit inne i den tidigare tittade jag in av ren nyfikenhet. Dessutom föresvävade det mig att tända ett ljus för pappa, eller nåt.

Av det blev intet. För det första tyckte jag interiören var ganska gräslig. Nybarock, guld, marmor och gigantiska änglar. För det andra insåg jag att det där med att tända ljus och söka tröst i kyrkan förstås inte är min grej, har aldrig varit det, varför skulle det bli det nu. Var pappa än finns, om någonstans, där finns han inte.

Idag var jag på Postmuseum tillsammans med Y, medan Q var på barnkalas med sin fader (enär kalaset ägde rum i en simhall var det bra om fler föräldrar medverkade). Y är uppkallad efter min morfar som tjänade Postverket i ett helt yrkesliv. Jag har sett honom ta fram ett frimärke och riva sönder det, eftersom brevet han fått saknade ordentlig stämpel på frimärket.

Y hade strålande roligt, på museets barnavdelning fick han sortera vackra paket (Blomstermåla! Arvika! Marstrand!) och dela ut brev och rita ett eget julkort som vi adresserade till mormor.

Men det jag skulle berätta är detta. På en av utställningarna fanns en skrivmaskin uppställd, där man uppmanades skriva brev till någon.

Knattret av en skrivmaskin, det är pappa. Att få låna den och hamra på tangenterna, jag hade glömt men minns nu hur hårt man måste slå, lukten av trycksvärtan, att läsa de lite vinda bokstäverna, de ser inte alls ut som datortext. Jag har en hel pärm full av brev som ser ut precis så.

Jag lät pappret sitta kvar i maskinen, för vart skulle jag adressera det. Han läser nog.

Hej pappa,
Jag saknar dig så. Det är snart sex veckor sedan du dog. Jag vänjer mig aldrig.

Allt ska man behöva göra själv

Får snart spatt. Jag vet, jag vet, jag måste tagga ner, sänka kraven, ambitionsnivån, lugna ner mig. Ja ja jag ska. Någon gång.

Den här jävla julen alltså. Jag gillar jul, det är inte det. Visst blir det sorgligt utan pappa men jag är praktisk nog att tycka att det är skönt att han hann dö i god tid före jul. Att rådda hans sjukdom och samtidigt försöka fira jul, det hade varit mig nästan övermäktigt.

Jag är inte överambitiös när det gäller julplanering men blir ändå tokig på alla FB-inlägg från folk som har full kontroll på julen, allt bakat, allt inköpt. På riktigt? Är ni på riktigt?

Dessutom dyker det upp en jävla funktion som ska sammanfatta "mitt 2015", ett flöde av bilder. De jag tog av pappa när han sover i sin säng sista veckan är inte med. Pappas sjukdom och död är naturligtvis det jag kommer att minnas av 2015, men det var utöver det inte något roligt år. Även O har ju varit sjuk. Hade jag inte varit så upptagen av det (och allt annat) i våras hade jag kanske reagerat tidigare på pappa. Fast det hade ju inte gjort någon skillnad.

(Dags för en facebookpaus kanske. Det vore något.)

För att inte tala om all jävla skit som skolan anordnar och kräver inför jullovet. Deras otydliga och maskerade krav driver mig till vansinne. Nej, jag ska inte yra om det nu, det förtjänar ett någorlunda välskrivet inlägg.

Måste börja skriva tackkort, drar mig för det, kommer att gråta. Gravsten orkar jag faktiskt inte ordna med nu, det får anstå till efter jul.

En gammal kollega till pappa skickade över ett utkast till nekrolog. Den är ganska bra men ensidig då den fokuserar på bara en del av pappas yrkesliv, det han skrev om militärhistoria. Men han gjorde och var så mycket mer.

Borde förstås skriva en själv, det var också vad pappa ville. Du vet bäst, sa han. Och du skriver lika bra som någon av de andra. Själv skrev han farmors och morfars.

Pappa, jag orkar inte. Det förlåter du mig va? Kanske imorgon, kanske gör jag några kompletteringar.

Moster M

Livet stannar ju inte upp, som bekant. Det händer en hel del annat.

Några dagar efter att pappa dog ringde min farbror. Jag trodde han ville prata om begravningen men han hade ett helt annat ärende, han ville fråga mig om råd. Hur gör man egentligen med en gammal människa som inte kan bo kvar i sin bostad men inte inser det själv? Vem kontaktar man, socialen?

Det gällde släktens original, pappas moster, min farmors yngsta syster. Hon var en bra bit över nittio, klar i skallen och fysiskt frisk. Farmor var sannerligen ingen dussinmänniska, hon var speciell, och hennes lillasyster M ännu mer så.

M brukade komma på min farbrors och fasters årliga släktmiddag på annandag jul. Hon kom också på pappas sjuttioårsfest, till hans irritation. Hon var en av få människor som han inte tyckte om. Det var nog inte många som gjorde, förresten. Och ingen som mött henne glömmer henne, om inte annat så för lukten. Hon skötte inte sin hygien särskilt väl.

M bodde ensam i en stor hyreslägenhet i centrala Stockholm. Hon var änka sedan många år och hade inga barn. För att göra en lång historia kort hade grannarna börjat klaga och det hela gått så långt att hon hotades med vräkning. Först då blev min farbror informerad. När han ringde henne för att berätta om pappas död, hörde han på hennes röst att hon var förtvivlad och frågade vad det var.

Farbror och faster försökte hjälpa till men kom inte särskilt långt. M var misstänksam mot alla och ville inte samarbeta, inte flytta, inte få hjälp med städning.

För ett par veckor sedan försökte socialen få tag på henne utan att lyckas, de ringde min farbror som i sin tur fick ta sig in med polisens hjälp. Hon hade förmodligen fått en stroke och levde ännu men dog efter några timmar på sjukhus.

Min farbror och faster är inte påtagligt varma människor, jag tycker att de är reserverade, kantiga och lite kalla. Men deras engagemang i moster M hedrar dem. De är uppenbart mycket berörda av hennes öde. De har tagit fotografier av lägenheten och skickat till oss övriga arvingar. Tonen i det åtföljande mejlet är sorgsen och förundrad: hon hade ju pengar på banken, varför i all världen valde hon att leva så?

För mig är det här svårt. Min första reaktion när jag såg bilderna var en fnysning - skulle det där vara den berömda lägenheten, bortom all misär? Jag kan inte låta bli att tycka att min farbror är naiv. Han verkar inte veta mycket om livet. Men bra högdragen kan han vara ändå, jag får lust att täppa till mun på honom, få sista ordet. Med reservation för att lukten - som tydligen trotsar all beskrivning, M var svårt inkontinent - inte går fram på bilderna, så är jag inte imponerad. Visst, trivsamt är det inte. Men. Man ser ju golvet.

Det gör man inte i pappas lägenhet. Men det skulle jag aldrig säga. Inte kan jag lämna ut honom så, fast han är död. Det räcker med hur jag babblat för alla fågelholkar inom socialtjänst och vård, alla idioter som satt och lyssnade och inte lyfte ett finger för att hjälpa honom eller mig. Det räcker med det jag redan har antytt - mer än så förresten - till pappas syskon om hans alkoholmissbruk.

Fan. Fan, fan, fan, fan. Obegripligt och tungt är det.

Bättre

1 Idag var jag hos företagsläkaren och beskrev precis hur det känns. Hon sjukskrev mig på heltid ännu några veckor till efter jul och därefter på deltid januari månad ut. Dessutom fick jag kopior på alla sjukintyg, bra eftersom herr Snäll lyckats schabbla bort ett par.

2 Imorgon ska jag till kuratorn. Oftast pratar jag bara på under de mötena, om det som ligger överst i högen. Men nu har jag en konkret frågeställning: hur ska jag planera julledigheten så att jag kan återhämta mig på bästa sätt? (Och, om vi hinner, prata lite om Q och hur han mår för han är tidvis så vidrig att jag oroar mig för honom. Å andra sidan är han mellan varven så klok och empatisk och förståndig att jag häpnar. I tredje hand behöver jag prata om hur jävla jobbigt det kommer att bli att röja pappas lägenhet. Fast, nä. Det behöver jag faktiskt inte ventilera just precis nu.)

Tröttheten

Sedan en dryg vecka tillbaka är jag så förlamande trött. Jag sover halvbra på nätterna, det är inte det.

Det är en mental trötthet som ofta kommer på eftermiddagen. Jag tar slut, liksom. Det är alldeles tomt inuti. Jag är trött och gråtfärdig och oerhört retlig.

Detta oroar mig. Jag vill börja jobba i januari, kanske inte på heltid men ändock. Jag har goda skäl till det. Inte så att jag längtar ihjäl mig efter jobbet men jag tror att det skulle ge mig stabilitet.

En annan sak också. Pappas lägenhet måste röjas, ju förr dess bättre. Vara sjukskriven/ledig/whatever på heltid och bara rota i hans grejer, ja det tror jag skulle vara snabbaste vägen till kollaps för mig.

Jamen nu blir det jullov säger ni, ett långt härligt jullov i familjens sköte, då kan du återhämta dig!

Ha, säger jag sardoniskt. Om jag inte gråter förtvivlat.

Tomheten

Satan, vad tomt det är. Inne i mig, alltså. Inte utanpå, det ska gudarna veta. Livet med min älskade familj håller på att ta det, livet alltså, av mig.

Plötsligt begriper jag den slitna klyschan från dödsannonserna, om tomrummet som inte ens en hel värld kan fylla.

Googlar för att se vad det är för ett citat egentligen och ramlar in på en sida med de gräsligaste tips om kondoleanser och minnestexter.

Så fnissar jag, för när jag läser de inledande raderna till Erik Lindegrens Arioso minns jag pappas förtjusning när jag kom på att den gick att sjunga på melodin till Samling vid pumpen.

Fast sedan gråter jag igen. Å pappa.

Filt

Jag köpte en ny filt igår. Jag kallar den rosa, min syster som var med tycker att den är lila.

Den är hur som helst invigd och godkänd av kattfröken S.

En fin present

En sak glömde jag att berätta.

Q och Y skötte sig mycket bra under hela begravningsdagen. Q viskade till mig några gånger under ceremonin, mot slutet sa jag till honom lite skarpare att låta mig vara, det är strax slut. Y gick mellan pappa, mormor och farmor och höll sig lugn. När talen blev för långrandiga under minnesstunden pep de iväg och satte sig att spela dataspel i en soffa. Familjemiddagen tyckte de var jätterolig. Q fick löfte att stanna uppe lika länge som vi vuxna, Y bars under protest iväg med farmor men lugnade sig omedelbart så snart de blev ensamma och somnade på en minut.

När till sist satt på Q:s sängkant för att natta honom var vi båda mycket trötta, men Q var uppspelt och ville prata. Plötsligt sa han: minns du när vi var på sjukhuset, när du grälade på den där unge doktorn som hette T och jag tyckte det var så läskigt att jag höll för öronen? Jovisst mindes jag tillfället, det var utebliven vårdplanering jag skällde om. I ärlighetens namn hade jag sedermera glömt att Q var med just då.

Efteråt så tog morfar din hand och sa: du är fantastisk.

Minnet steg fram så klart att jag började gråta, och Q blev förskräckt och grät han också, och så kramades vi och grät tillsammans en stund innan jag lyckades snyfta fram det jag tänkte. Att jag inte alls blev ledsen för det han berättade, utan glad. Jag hade alldeles glömt bort att morfar sa det där, när man har mycket att tänka på och oroa sig för så glömmer man, men nu när du säger det kommer jag ihåg. Det är som att få en riktigt fin present av dig, att du ger mig det där minnet tillbaka.

Strax efteråt somnade Q, och när han vaknade sa han genast: Kommer du ihåg att du fick en present av mig igår?

Ännu en idioti

En FB-vän lajkar ett inlägg om någon barnpsykolog som påstår att vara barn till mobilpillande föräldrar är jämställt med att ha en psykiskt sjuk förälder.

Måste sätta mig på händerna för att inte knappa iväg ett svar. Istället gnisslar jag tänder.

Allvarligt talat, vart tog sans och balans vägen?

Givetvis är det dumt att fäppla med mobilen istället för att läsa sagor, lägga pussel, lyssna och svara på precis allt barnet yttrar. Men herregud, man är väl inte mer än människa. Själv försjunker jag rätt ofta i en bok eller tidning och svarar enstavigt på tilltal, men jag anser mig rentav vara en bra förebild när jag gör det.

Och så en annan sak. Jag är säker på att barn inte behöver sina föräldrars ständiga uppmärksamhet. Jag tror rentav att det är bra för barn att föräldrar ägnar sig åt annat ibland.

Alla som kommenterar inlägget och beskärmar sig är kvinnor. Mammor, säkert. Vilka krav. Och så undras det varför sjukskrivningarna rusar i höjden.

Längtan och saknad och att göra rätt

Idag är det en månad sedan pappa dog. Två veckor sedan han begravdes.

Jag har klarat av två ganska jobbiga punkter på min lista, att välja ut ett foto av honom och beställa tackkort med det på, och att gå till ASIH och hämta hans nycklar.

Hans nya lägenhet är tom nu, jag gick inte förbi den idag men i närheten. På lördag flyttstädas den och nästa vecka lämnar jag in nycklarna.

Det är fortfarande ofattbart att han inte är där längre.

Jag har tänkt en del på den nya lägenheten och varför det varit så sorgligt att röja ur den. På vägen hem idag kom jag på det. Den sista månaden av pappas liv då han bodde där, var också en tid då jag hade nästan obegränsad tillgång till honom. Att kunna gå hem till min pappa och träffa honom ett par timmar. Varje dag. I fyra veckor.

Jag försökte också prata lite med honom, men det går sämre nu. Jag vet inte längre vad jag ska berätta. Min vardag är så långt borta från hans. Det har den alltid varit. Jag vet inte hur jag ska förklara det här riktigt. Kontakten eller snarare umgänget med pappa var mycket på hans villkor. Det som präglar mitt liv, det jag gör varje dag, det som engagerar mig, var ofta honom helt främmande. Sedan många år tittade han aldrig på TV. Han visste inte vilka mina vänner var. En stor del av de böcker jag läser, läste inte han. Träning, stickning, trädgårdsarbete var helt okänd mark för honom. Men vi gillade ungefär samma musik och konst.

Lite orättvis är jag nu. Han läste tidningar och lyssnade på radio, det gjorde han. Vi pratade ganska ofta om nyheter och politik, mindre förstås ju sjukare han blev. Jag grälade lite på honom för att han inte var mer berörd av flyktingkrisen, och han lyssnade. Han var nästan alltid intresserad av att höra om barnen. Förr brukade vi också prata om mitt jobb, inte tekniska detaljer för de förstod han inte (det gör ju knappt jag heller, haha) men om relationer.

Och det har inte alltid varit såhär, det blev värre med åren. När jag gick i skolan och skulle ha prov i historia, eller för den delen filosofi eller religion eller samhällskunskap, brukade jag avsätta ett par timmar kvällen innan åt att ringa till pappa. Jaså, vilka områden har ni prov på, frågade han, och sedan satte han igång, nya infallsvinklar, extra kunskaper. Det var bara att suga i sig. Oftast skrev jag högsta betyg.

Men att jag saknar honom och längtar efter honom, det berättade jag. Att jag googlar på hans namn, att jag går in på hemsidorna för hans olika föreningar och letar efter bilder på honom. Att jag flera gånger har letat igenom mobilen fast jag vet att där bara finns ett fåtal bilder på honom. Att jag läste igenom anteckningarna jag gjorde när jag intervjuade honom om hans liv, och häpnade över att jag hunnit skriva så stringent och sammanhängande, och att jag grät, för jag kunde nästan höra hans röst.

Att längta efter och sakna pappa, det är sannerligen inget nytt för mig.

Ännu har det inte gått en dag utan att jag gråtit. Igår kom Q till mig i köket och satt på en pall medan jag diskade. Vi pratade om pappa och jag började gråta, fast jag försökte försäkra att det inte är farligt, jag är ledsen men det går över, jag behöver bara gråta lite. Jag tröstar dig så mycket du vill sa Q, och jag grät ner i hans svarta blanka kalufs.

(Q berättade sedan med liten röst att han sagt en sak till fröken som jag kanske inte skulle gilla. Att det är roligare att vara i skolan än hemma just nu eftersom alla är så ledsna hemma. Givetvis blev jag varken arg eller ledsen på honom utan imponerad av hans ärlighet och uttrycksförmåga, och det sa jag också.)

Föräldrar och barn. Det klarnar mer och mer varför det var absolut nödvändigt för mig att få barn, varför jag inte kunde bli en hel människa om jag inte fick barn.

Kärleken till barnen är den största sägs det, och det är den förstås på många sätt. Men kärleken till föräldrarna är plågsammare, åtminstone var den det för mig. Jag älskade - älskar - mina föräldrar så väldigt, väldigt mycket. Den kärleken har gjort så ont, har gjort mig så ensam och utlämnad, har lett till så mycket längtan och saknad.

Jag tror att jag behövde uppleva denna kärlek från andra hållet. Jag behövde vara den förälder jag själv hade behövt och velat ha. Göra om, göra rätt.

Begravningen

Jag hade ju tänkt skriva lite om begravningen också. Jag har just avslutat en punkt på min att-göra-lista, att skriva dagboksanteckningar om den, vilka som höll tal och vad de sade och så. Om jag själv skulle vilja läsa någon gång, om pojkarna skulle vilja läsa. För en eventuellt intresserad eftervärld, i historikerns anda.

Ja, vad ska jag säga om begravningen. Att den gick över förväntan gällande nästan allt, i linje med mina förväntningar gällande en del. (Jag har redan pratat med pappa förresten, han håller med mig.)

Förmiddagen var gräslig, jag blev allt mer nervös och spänd. Så var det dags att klä sig och åka iväg. Rymdes vi alla i en bil? Knappast. O skjutsade mig och pojkarna först så att de skulle få titta på kistan i lugn och ro - jag också för den delen. Sedan kom mormor och farmor efter. Min syster dök upp i näst sista minuten, ex-morbror/svåger i allra sista minuten. Precis som Q klagande sa: var är S? såg vi hans leende ansikte.

Begravningsentreprenören ville inte ha dit oss tidigare än en halvtimme i förväg, så det lydde vi, ändå var vi inte först. Kapprummet var ett sammelsurium av folk, många som jag inte ens kände igen men alla visste förstås vem jag var. Jag koncentrerade mig på barnen, Y behövde kissa, Q var blyg.

Kapellet är stort och ljust och luftigt. När jag såg kistan, vacker och enkel med orange liljor (pappas favoritblomma) och höstlöv, då grät jag en skvätt. Sedan förvånades jag över att min önskan om att inte skicka blommor hörsammats, inte en enda krans. Det såg enkelt, rent och vackert ut.

Musiken var alldeles enastående bra, hade inte kunnat vara bättre. Saxofon och basist inledde med Round Midnight, pappas älsklingsmelodi. Absolut fantastiskt. Senare spelade de Jag vet en dejlig rosa och som avslutning Danny's Dream. Alldeles, alldeles perfekt. (Många trodde att pappa valt musiken, det hade han nu inte. Men jag är säker på att han hade gillat den.)

Under avskedet var jag till min egen oerhörda förvåning alldeles lugn och koncentrerad. Jag som trott att jag knappt ens skulle kunna stå upp. Å andra sidan, var det precis likadant när vi gifte oss och när vi fick våra barn. Då var jag fokuserad, inte hade jag tid att gråta då. Musiken var andra satsen ur Beethovens sjua, den är vacker och sorglig och lite arg. Därefter andra satsen ur Mozarts 20:e pianokonsert, mer försonlig (och känd från slutscenen ur Amadeus).  

Efteråt spelades Träd fram du nattens gud med Orfei drängar i Robert Sunds arrangemang. Vackrare körstycke är svårt att tänka sig, och både kör och arrangör har kopplingar till pappa. Officianten hade gärna velat spela och sjunga den, men det fick han inte för mig. Han fick sjunga Finge min Frida rätt vilket han gjorde bra.

Ja, officianten då? Jodå, han var ungefär som väntat. Lite bluddrig, lite mångordig. Vid slutet av vårt möte hade jag framhållit att det inte fick bli sentimentalt, för pappa var verkligen inte sådan. "Jamen orden är viktiga Helga, orden!" Jösses. Vad svarar man på det.

Orden är viktiga förstås, både för pappa och för mig. De ska vara exakta, pregnanta, väl valda. Mer än en gång skruvade jag på mig, till exempel vid den svepande formuleringen att vi alla är livets barfotabarn. Nja, pappa behöll allt strumporna på, och inte hade han felciterat Ferlin heller.

Men det var inte värre än att jag stod ut, och efteråt ryckte jag på axlarna. Pappa, du vet att jag gjorde så gott jag kunde. Allt, precis allt annat blev bra.

Och han var rar officianten, det går inte att säga annat. Han höll ögonkontakt med mig och talade med innerlig ton om pappa, det gjorde han. Kanske lite för innerligt. Utanför kapellet omfamnades jag av en dam från en av pappas många föreningar. Inte visste jag att du hade en bror! Det har jag inte, svarade jag något perplex. Men han sa ju pappa hela tiden!

Minnesstunden blev fantastisk. Plötsligt kunde, vågade, orkade jag stå upp och välkomna alla, berätta kort om pappas sista tid, förklara att den var svårare för mig än för honom, beskriva honom som han var - en måhända excentrisk person som bar sina egenheter på ytan och som blev mänskligare, godare och mer helgjuten ju mer man lärde känna honom. Tacka mamma och O utan vars hjälp allt hade varit svårare, och till sist be alla hjälpa mig att minnas pappa.

Vi åt jordärtskockssoppa och efteråt mandeltårta med smörkräm och lyssnade på många fina varma tal som alla hade det gemensamt att de beskrev alla vindlande, fascinerande, intressanta samtal som förts med pappa. Och jag blev inte ett dugg ledsen över den gamle vän som tillät sig vara lite spetsig, för det anade jag att han skulle vara. Han menade att pappas avhandling numera är bortglömd men fick indignerat mothugg av senare talare, det är den visst inte, den är välskriven och ovanlig och citeras än idag. Pappa hade blivit glad över det senare och inte alls förvånad över det förra.

På kvällen samlades vi hemma hos oss, pappas syskon, ett par av mina kusiner, hans äldste vän, mamma, svärmor, min syster, O och barnen. Vi åt cateringmat och pratade om pappa och hade så trevligt. Jag har tidigare skrivit att pappas sjukdom gav mig mamma tillbaka. Den har också fört mig närmare hans syskon som jag tidigare hade ett gott men distanserat förhållande till.

Min kusin och jag hade ett kort förtroligt samtal där hon berättade att hon alltid var så avundsjuk på mig för min pappa när vi var små. Min pappa som tog mig med på fantastiska cykel- och kanotsemestrar. När vi sa adjö på kvällen klappade jag henne ömt på kinden, det har jag aldrig gjort förut.

En bagatell i sammanhanget men ändå inte utan betydelse var att jag kände mig fin och välklädd hela dagen, i rödrosa klänning från Camilla Thulin, med rejäl längd på kjol och ärmar, drapering på väl valda ställen, smickrande fall och en urringning som satt exakt där den skulle. Och för ungefär enda gången i livet hade jag lyckats hitta ett par strumpbyxor som satt perfekt, bara en sådan sak.

Just det sista var väl inte hommage à pappa men allt annat var det. Ett minne för livet, faktiskt.

Som ett hav

Jag ströläser böcker av högst varierande kvalitet om sorg. Sorgearbete är ett ord som flera av skribenterna reagerar starkt emot. Tänk, jag tycker tvärtom. Ett arbete är det, en ansträngning. Ibland går det att vila från det, ibland slår det mig till marken. Nä, det är förstås inget arbete i den meningen att man plockar upp det varje morgon och arbetar under dagen och blir färdig till kvällen. Det är en våg eller snarare ett hav där jag ligger och guppar som en liten kork. Tidvis är havet upprört och stormigt och jag kastas fram och tillbaka och tror (nästan) att jag ska dö. Så plötsligt stillnar det och allt känns (nästan) som vanligt.

Imorse grät jag förtvivlat på toaletten. Inuti mig var det som ett svart hål. Ungarna hade krånglat och bråkat, jag bad dem gå och klä på sig och de vägrade, jag bad Q hjälpa Y (Nä! Han hjälper aldrig mig!), jag tjatade på Y som omedelbart började hoa på ett ytterligt provocerande vis.

O var i duschen och kom ut på ett strålande humör. Han är nästan alltid glad på morgnarna (på ett ytterligt provocerande vis), jag är tvärtom. Jag hatar morgnar, hatar dem.

När jag snyftat färdigt och snutit mig tänkte jag att det är då själva fan att ingen fattar. Att ungarna inte fattar hur förbannat bra de har det och visar om inte tacksamhet så åtminstone samarbetsvilja. Deras snälla farmor och pappa har fixat adventskalendrar åt dem, vareviga decembermorgon får de varsitt litet paket, gudars så bortskämt egentligen. Vareviga kväll sitter jag hos dem och läser, vi har just avslutat Bröderna Lejonhjärta, vi inväntar en ny bok från Adlibris, kanske tar vi Häxan och lejonet igen under tiden. Även under pappas sjukdomstid såg jag till att läsa för dem på kvällen.

Eller O som inte heller fattar, som kommer stormande ur duschen och möter mitt förgråtna ansikte med häpnad. I flera dagar har han - som jag uppfattat det - skojat med mig om att jag måste köra släpvagnen till reparatör eller besiktning eller vad fan det nu är. Hö, hö, det är bara att göra, hö, hö, du kan ju köra med släp nu, hö, hö.

Fast nu skojar han inte mer, inte sedan jag sa ifrån att är det något du kan göra för mig just nu så är det att ta hand om släpet. Jag vet att jag borde kunna, borde lära mig, ska lära mig, men jag har faktiskt bara kört med släp en enda gång.

När jag var tydlig med vad jag behövde fick jag det, slippa fixa med släphelvetet. Han flexar ut från jobbet för att ta hand om det.

Och hur kan jag begära att ungarna ska fatta det jag inte fattar själv, att jag är så trött. Varför är jag så trött hela tiden? Går det aldrig över någon gång? Det är ju över nu, pappa är död och begravd, oron är stillad, ansvaret borta. Jag gör en lista på saker jag borde göra, självklara saker, ändå blir jag trött bara av att se den. Vill inte riktigt acceptera att jag inte orkar. Eller är det jag eller omgivningen som inte accepterar?

Sorg utan anseende, står det i en av böckerna om. Sorg efter en gammal förälder är sorg utan anseende. Åja, grumsar jag. Noterar surt att författaren i sin uppräkning av övriga livssorger tar med sorgen efter en abort men inte nämner något om ofrivillig barnlöshet, där kan vi snacka osynlig sorg, det tyckte i alla fall jag.

Jag tycker att jag möts av mycket medkänsla. Du är utmattad, säger kuratorn strängt och bokar in ännu en samtalstid. Ta hand om dig nu, utropar en mamma i Q:s klass och ger mig en varm kram. (Det är Kassandra, förresten. Människor är komplexa. Man kan vara beskäftig och irriterande och empatisk på samma gång.) En bekant till mamma skickar ett kort och en blomstercheck. Flera kollegor sms:ar. Vad skönt att höra din röst, utbrister herr Snäll när jag ringer. Grannarna kommer med en amaryllis i kruka.

O hastar iväg med släpet, Q borstar tänderna på Y som fnissar så att tandkrämen sprutar när Q säger samma saker om tigermorr och tandtroll med gula byxor som jag alltid brukar säga. Jag drar på mig täckkjol och jacka över pyjamasen och så går vi till skolan.

När jag går hem bryter solen fram och allt känns (nästan) som vanligt. Havet ligger blankt just nu.

Nästan så att man känner sig lite elak

Det ringer på gamla mobilen som pappas telefonnummer är vidarekopplat till. Vi har förstås sagt upp abonnemanget men det har väl inte hunnit gå igenom. Dagen efter pappas död ringde en av hans gamla vänner, en vecka senare ännu en, och jag fick ge dem budet. Nu kan det vara någon bekant som inte sett annonsen eller ens vet att han varit sjuk. Eller så är det någon jävla lurendrejare eller försäljare igen, det har ringt flera personer som utgett sig för att komma från Microsoft. Jag svarar misstänksamt och min tvekan försvinner omedelbart:

- Ja, tjena, det är David, jag söker Nils!
(Nils, det var farfar, det. Pappa var uppkallad efter honom, och hade sitt tilltalsnamn som nummer två bland förnamnen. Under hela vårdtiden var det en lika fånig som återkommande källa till irritation för mig att folk ständigt ropade upp eller tilltalade Nils. När vi nu har denna sedvänja med förnamn som inte är tilltalsnamn, hur jädra svårt kan det var att anpassa system och register?)
- Det kan du försöka med, han dog för tre veckor sedan.
- Herregud. Jag beklagar verkligen. Då ska jag inte störa!

Han lägger på innan jag hinner säga något försonande.

Stackarn.

Nemo nisi mors

Idag har jag varit en stund i pappas nya lägenhet och packat saker. Det är inte alls mycket kvar nu, lite grejer kvar att packa bara, därefter flyttstädning. Jag drar ut på det, vill inte riktigt bli färdig, fast det är jobbigt. Det är ett avsked, och det blir lite lättare att uthärda om jag tar det lite i taget.

Varje gång jag kommer dit gråter jag, för jag önskar så hett att han skulle vara där. Om än sovande eller grinig. Jag skulle ta vad jag fick. Det är saknaden som bryter in, det ska den göra, den går inte att komma undan, men vad ont det gör. En stund. Jag gråter högt och patetiskt, och sedan går det över. Och när det är över har jag inte lust att tänka på det eller gå in i det igen. 

Som nu till exempel. Jag vill skriva ner vad jag tänkte, men skyggar lite för att göra det, för just precis nu är livet som vanligt, det löper parallellt med den där isande insikten att pappa är borta. Jag vet såklart att han är det, men jag känner det inte just nu, och jag orkar inte riktigt tänka på det.

Fast jag kan heller inte låta bli, det har jag ju aldrig kunnat. Måste pilla och peta och riva och borra och gräva tills det inte gör ont längre.

Idag packade jag porslin och glas, det lilla pappa hade, och delade upp i behålla/skänka till välgörenhet. Hans matporslin var Stig Lindbergs Birka, det köpte han när han kom till Stockholm 1980. Jag hade först tänkt behålla det, pappa tyckte om det, och det går för astronomiska summor på Tradera. Men när jag stod där och packade tänkte jag om. Vi behöver sannerligen inte mer prylar, porslin har vi i mängder, och jag har många andra fina saker som gör att jag minns pappa. Det var han som gillade Birka, jag gör det inte.

Hemma i TV-rummet står fåtöljen som jag fyndade åt honom, den är O:s nu. I taket hänger marmorlampan som pappa ärvde efter farmor men aldrig kom sig för att hänga upp. Men nu är den avtorkad och fin och jag blir glad när jag ser den. 

När jag går därifrån tänker jag. Varför är det så jävla jobbigt att röja ur nya lägenheten, den är en barnlek jämfört med den stora prövningen som väntar inne i stan? Jag mår nästan illa bara jag tänker på det. Om detta är jobbigt, hur hemskt ska inte det bli? Och så vidare, filifjonk, filifjonk.

(I söndags fick jag en försmak, då vi tömde sex lådor som O magasinerat från gamla lägenheten. Detta gjordes före cancerbeskedet, då vi fortfarande trodde att pappa skulle kunna flytta hem igen på något sätt. Fem lådor med böcker, som alla legat på golvet och trampats på, en låda med en salig blandning av skräp (och döda pälsängrar). En enda bok gick att spara. Jag grät när jag packade upp Hitta surikaten! som pappa en dag förra året haft med sig till pojkarna och som de haft roligt med. Men han hade inte lämnat den hos oss, utan tagit med sig den, med påföljd att den nu var söndertrampad och förstörd. Men jag har beställt en ny på Adlibris.)

Så tänker jag att den här lägenheten påminner mig om pappas sista tid, som förstås var hemsk på många sätt, men också fin. En tid då jag faktiskt fick dela en vardag med honom, på gott och ont. Vi har inte haft mycket vardagsliv tillsammans.

Jag har börjat prata högt med pappa, förresten. Utomhus sneglar jag irriterat över axeln och tiger tills folk har gått förbi, men hemma och i bilen snackar jag på. Det tröstar mig. Ibland vet jag nära på säkert vad han skulle svara. När jag gråter som häftigast kan jag nästan höra hans bekymrade röst: Men är du så ledsen? Så ledsen var aldrig jag när mina föräldrar dog.

(Och jag minns när vi satt och väntade på taxi på Huddinge sjukhus efter ett av besöken hos hepatologen, hur han eftertänksamt sa: Det är konstigt, ibland tänker jag att jag måste ringa mamma och pappa och berätta att jag är sjuk, så kommer jag ihåg att de är döda för länge sen.)

På vägen hem i skymningen, slog det mig. De där flosklerna - kärleken besegrar döden, kärlek övervinner allt, kärlek bortom graven -jag har aldrig tagit dem på allvar, i den mån jag alls har tänkt på dem. 

Han är borta men ändå inte. Han är tidvis intensivt närvarande hos mig. Barnen kommer att minnas honom, Y är sjuttio år yngre än sin morfar. En pil sjuttio år in i framtiden, det hade historikern gillat.

Bortifrån

December. Nu blir det aldrig mer november 2015, den månad pappa levde och dog.

Med tiden kommer det att kännas lättare, jag vet ju det. Men just nu gör det ont att tiden går och tar mig längre bort från honom.

Livet borde stanna, men det gör inte det

There will be many other nights like this
And I'll be standing here with someone new
There may be other songs to sing
Another fall, another spring
But there will never be another you.

https://open.spotify.com/track/3Ft6FC2X1IRXTFKIjbbfdv

Dessutom

Imorse grät Q och ville inte gå till skolan. Han hade huvudvärk, sa han. Jag tröstade och lirkade och förklarade att man kan få huvudvärk av att vara trött och ledsen och det är då inte konstigt om du är efter den här hemska hösten. Jo, jag gråter ofta lite på lektionerna, sa han, men ville inte berätta mer. Men han ville gärna att jag följde med och pratade med fröken.

Så det gjorde jag. Hon är informerad både om morfars sjukdom och död, men ett extra snack kanske inte skadar.

Hon såg jagad ut som vanligt, lyssnade kort på min beskrivning och sa sedan att Q är nog också ledsen för att han ligger så långt efter, jag har skickat hem lappar, de kanske ni inte fått? Snart är det ju nationella prov i matte också. Kan du komma vid tretiden så pratar vi mer?

Nej, jag skickade O för själv blev jag faktiskt förbannad. Jävla sätt att lägga över allt ansvar på en nioåring. Och vad är viktigast, att han inte räknat X antal sidor i boken - kunskaperna verkar han inte sakna - eller att han gråter och inte vill gå till skolan?

På kvällen konfererade vi alla tre. Q får räkna en liten stund varje dag, efter någon vecka kommer han att vara ikapp. Gudskelov är det matte, ett ämne han har intuitivt lätt för, betydligt lättare än vad jag själv hade i hans ålder.

Och gudskelov för att klassen splittras nästa år. Nya kompisar och ny lärare. Att behålla klasser intakta genom hela grundskolan är så outsägligt dumt.

Nulla dies sine linea

Idag har jag klarat av två saker, varit i pappas (nya) lägenhet och övervakat hämtning av sjuksäng med mera, samt hämtat nycklar och lämnat larm hos hemtjänsten. Nu bara en nyckel kvar att hämta, hos ASIH. Några timmars arbete att packa grejer och flytta möbler, sedan kan vi stänga och låsa den dörren. Det ska bli skönt, men lite drar jag mig för att packa ner tavlor och ta ner gardiner. Jag fick till det riktigt bra i lägenheten, den blev både vacker och trivsam.

Jag flyttade tillbaka fåtöljen till fönstersmygen och gjorde sedan ett stort misstag, nämligen att titta i hans dagbok. Eller äsch, var det ett misstag egentligen. Jag anade det jag skulle få veta.

Pappa levde sedan länge enligt devisen inte en dag utan en rad, han var närmast manisk i sitt antecknande av klockslag och inköp och vad han åt - och drack. Nulla dies sine vino, heter det så? Fast ibland var det cider och starköl också.

Flera läkare och sköterskor har sett deltagande ut när de försäkrat både pappa och mig om att skrumplever och levercancer kan man minsann få utan att missbruka alkohol, det behöver inte vara det.

Så fan heller. Jag är helt övertygad om att pappa drack ihjäl sig, och han anade det nog själv också.

Uppenbart är att han drack mer än jag föreställt mig, åtminstone under detta år. Han gjorde åtminstone en smärtsamt uppriktig notering om att bli full och ramla på stan, vingla hem, ha svårt ta sig in i lägenheten.

Herregud. Han dolde det väl men inte riktigt så väl som han trodde. Och på sätt och vis är jag tacksam för det, för vad hade jag kunnat göra? Jag gjorde så gott jag kunde.

Hur länge det pågått vet jag inte - det finns äldre dagböcker att konsultera om jag skulle vilja - men jag gissar att han tappade greppet någon gång kring årsskiftet. Före det har jag en känsla av att han drack i perioder interfolierade med helnykterhet, då han jobbade intensivt.

Efteråt grät jag länge. Det är så bittert. Hur kan man välja att kasta bort sig själv och sitt liv, det enda korta liv vi har? Hur kan man kasta bort sitt vänliga, kärleksfulla väsen och sitt klara förstånd? Hur kan man underlåta att se och känna att man är värdefull, om så inte för sig själv, för andra?

Obegripligt.

Osmart, dessutom kanske, av mig att läsa detta nu. Jag har redan svårt att mota bort minnena av pappas sista tid, blöjor på sniskan och grälsjuka kommentarer om att läslampan jag köpt var för dålig. Ju mer jag reflekterar över de sista veckorna, desto klarare ser jag att han var sjukare och virrigare än jag förstod. Inte ens jag förstod. Men jag gjorde så gott jag kunde.

På onsdag kommer ungefär sjuttio personer som jag hoppas har helt andra minnen av pappa. Om jag orkar ska jag hälsa dem välkomna och säga något om att de gärna får hjälpa mig och påminna mig om hur han var.

I våras läste han tydligen Mörkrets hjärta, och antecknade följande citat:

Livet är konstigt i alla fall med sin obönhörliga följdriktighet för att nå ett meningslöst syfte. Det mesta man kan hoppas vinna av det är en smula självkännedom - som kommer för sent - och en skörd av eviga samvetskval.

Men så är det inte. Inte mitt liv i alla fall. Som just i detta nu ska fortsättas i TV-soffan.

Stök- städ- och begravningsspatt

Vaknade ledsen. (Vad vidrigt det är. Sekunden mellan sömn och vakenhet när man stiger upp till ytan och vet: det är något, något ledsamt, och så vaknar man och drabbas därmed av insikten: pappa är död.)

O stökar i källaren, han tänker åka till tippen. Jag bryter igenom min fåordiga morgondepression för att säga att då skulle jag vilja att vi åker till pappas lägenhet först (den nya alltså), där finns lite grejer som ska till tippen, gärna idag. Imorgon kommer de och hämtar hans sjukhussäng och rollator och rullstol, vore skönt att rensa lite först.

Efter en del snurrande och tjafsande och parlamenterande med ungar som inte vill följa med samt utfodring av ungar plus två kompisar (grannbarnen, våra barn äter ofta hos dem så inte mer än rätt) så kommer vi iväg.

Jag är glad att jag har sällskap för jävlar vad jobbigt det är att fylla tre sopsäckar med pappas lakan, sängkläder, handdukar, gympaskor och säkert lite annat också. Byxorna jag köpte sista veckan hänger i badrummet, de åker de med. Inget av detta vill jag spara, allt är fläckat av blod. Ändå skär det i hjärtat, sängkläderna ligger i oordning precis som de gjorde sista gången han satt där.

Ungarna och O käkar glass medan jag packar, det gör de rätt i. Q kommer och klappar på mig några gånger när han ser att jag gråter.

Sedan åker O och Y till tippen och Q och jag promenerar till en julmarknad som visar sig vara ganska patetisk. Den hålls av ett folkdansgille och medelåldern är precis som man kan föreställa sig. Inte ens en vettig loppis har de lyckats dra ihop. Fast fikat är ganska gott. Q surar lite för att han inte får köpa en ranch med miljoner plastdjur och staketdelar för femtio kronor. Gah, fler prylar är det sista vi behöver.

O och Y ansluter och tar med sig Q hem, själv promenerar jag, och tänker och gråter lite. På tisdag ska jag träffa kuratorn igen, hann knappt halvvägs igenom historien om pappas sjukdom. Är fortfarande så besinningslöst arg på alla klåpare som hade hand om honom. Äsch, klåpare var de väl inte, var och en var expert på sitt område, men detta är sant: Från den dag vi fick cancerbeskedet (11/9) till den dag han lades in på hospice (7/11) var det ingen som tog helhetsansvaret för hans vård. Det fick jag göra.

När jag inte är arg är jag ledsen, det gör ibland så förtvivlat ont. Jag går förbi ett broräcke och skriver PAPPA i rimfrosten och ritar ett hjärta, så som jag skulle ha gjort när jag var liten. Pappa! Ett ynkligt rop ut i rymden.

Kommer hem, det är redan mörkt, och slås av insikten att det var ju en annan sak som skulle göras idag, tömma krukor och ställa undan trädgårdsmöbler, äsch det är redan för sent, frosten har kommit och jorden är stenhård. Och alla cyklar ligger i en hög, fastfrusna de också. Gör misstaget att titta in i lilla trädgårdsförrådet, det ser ut som fan.

Får ett smärre utbrott och skäller på O som med visst berättigande går i försvarsställning. Han är förkyld (igen!), han röjer och fixar så gott han kan, jag bara skäller. Men å andra sidan, det är fan inte jag som plottrar upp hela bohaget med en massa skit som aldrig får slängas, och jag är så trött på alla ambitiösa röjningar och planer som aldrig avslutas. Vad är det för mening med dem om de aldrig realiseras?

Går en arg promenad och tänker att jag dignar under allt. Stöket, vårt jävla hus, alla prylar. Och ännu värre, pappas gamla lägenhet i stan. Herregud vad jag fasar för att röja ur den, det kommer att bli för jävligt. Tur att det väntar en kruka av guld i slutet av prövningen åtminstone. Hade det varit en hyresrätt hade jag fan sprängt den. När vi cashar in pengarna kan vi göra en välbehövlig renovering av vårt radhus, men först då.

Mamma frågade förresten om vi funderat på att köpa större hus. Jo, de flesta med våra inkomster hade väl haft ett hus för tolv miljoner eller så, men inte vi. Hellre städhjälp oftare än större hus. säger jag och inser att det är precis vad jag menar. Förresten trivs vi så otroligt bra i området, även om huset är fult som stryk med tre patetiska rabatter, fjärran från min sekelskiftesdröm med glasveranda och bigarråträd.

Tänker också med en suck på den annalkande begravningen. Mamma och svärmor kommer i övermorgon, svärmor reser på torsdag, mamma på lördag. Onsdagen kommer att bli intensiv. Säkert fint, vackert, vemodigt, fyllt av gemenskap. Men jävlar så jobbigt.

Jag undrar vad pappa skulle ha sagt. Det är inte så noga. Du har så höga krav. Oroa dig inte, det blir bra.

Avskedspresent

Vad händer nu med morfars fluga, frågade Y plötsligt vid middagsbordet häromkvällen. Vi hade just pratat begravningsklädsel så jag tänkte förstås på halsprydnaden, pappa hade bara slipsar.

Men så fattade jag och tackade Y för att han påmint mig. Morfar hade ju en fluga i sin väska, en allseende, allvetande och ganska moralisk varelse, som bestämde om små pojkar skulle få present eller inte. Hade man till exempel sparkat sin bror var det fullt tänkbart att flugan sa nej.

Presenter då, undrade Y vidare. Nu får vi aldrig mer presenter av morfar? Nej. Jo, invände Q, han sa ju att vi skulle få hans plastmodeller.

Själv tänkte jag någon gång i september att pappas sista gåva till mig kanske skulle bli att befria mig från min dödsskräck. Så länge jag kan minnas har jag varit så väldigt rädd för att dö. Inte smärtan och ångesten, eller jo förstås, det också. Men främst utplånandet. Att inte finnas mer, tanken går inte att fatta och skrämmer mig oerhört.

Som liten fick jag panik och kunde ligga stel av skräck när jag skulle sova. Med åren har jag lärt mig att mota undan tankarna, inte förtränga dem helt, titta på dem lite förstrött och fösa undan dem. Jag har tänkt att det kanske löser sig det där med tiden, om jag blir tillräckligt gammal.

Att följa pappa till tröskeln var i och för sig inte ångestladdat, för själv var han lugn. Men befriad är jag inte.

Igår började jag läsa Ove Wikströms bok Den dolda dörren, som behandlar just min fråga. Hur ska man hantera det faktum att man ska dö, utplånas, förintas?

Egentligen är det ju märkligt att vi inte sysslar mer med döden och förbereder oss på den. Eller så är det just därför vi inte gör det, för att den inte går att förstå och för att den ger oss ångest.

Jag önskar att jag kunde tänka som min egen morfar, som tyckte att det skulle bli intressant att dö. Eller Snobben i serien jag såg på Facebook. Charlie Brown suckar över att vi alla en dag ska dö. Ja, svarar Snobben. Men precis alla andra dagar i livet ska vi INTE dö.

Alltnog, Wikström är intressant men jag fick lite ångest av att läsa de första kapitlen. Men jag måste nog återkomma till den

Pappas sista present till mig är något helt annat och totalt oväntat. I och med hans sjukdom fick jag mamma. Tillbaka tänkte jag säga, men jag undrar om jag någonsin känt mig så sedd, bekräftad och omhuldad av henne som under de senaste månaderna.

Pusselbiten från kuratorn var insikten att en förutsättning för detta nog var att styvfar var borta. Förvånat men inte bittert konstaterar jag självklarheten. Han stod faktiskt mellan oss.

Jag är så väldigt glad att vi hann. Och så konstaterar jag med ännu större förvåning att den dynamiska och spännande föräldrarelationen är ju den med mamma, där händer det saker. Henne brottas jag med. Det gjorde jag aldrig med pappa.

Inför begravningen

Jo, jag är väldigt spänd och orolig för begravningen. Det är väl både vanligt och förklarligt, ändå irriterar det mig. Visst kommer det att vara en anspänning, visst är jag nervös för att något ska gå fel, visst kommer det att vara jobbigt att översköljas av känslor och samtidigt (antar jag) vara den som alla tittar på. Nåja, just det senare brukar inte bekymra mig annars.

Vad kan gå fel? Att ungarna ballar ur fullständigt, att de känner av min spänning och blir skogstokiga. Men O är ju där, och min syster och exsvåger och alla kommer att ta sig an dem.

Officianten kan bli fel. Han verkar bra, inte tu tal om det. Vi fick god kontakt och han förefaller ha gjort sig en bra bild av pappa som person. Men han verkar lite.. mångordig och bluddrig och sådan var inte pappa. Hans tolerans för blaj och floskler var ungefär som min, nämligen liten.

Jag ska ruva på saken över helgen och konferera med mamma och därefter (kanske) uttrycka mina farhågor för begravningsentreprenören, som jag har stort förtroende för.

Praktikaliteterna och förargligheterna rår jag på. Det värsta är nog något annat.

Kanske tanken att pappa, det lilla som är kvar av honom, det främmande skalet, faktiskt ska ligga i en kista (av ek, dekorerad med liljor och höstlöv i varma färger) och att jag på darrande ben ska gå fram till den och göra något av det mest plågsamma jag kan föreställa mig, nämligen säga adjö till honom för allra sista gången.

Tanken sliter sönder mig, samtidigt som den också innebär en stark lättnad. Det är sista gången. Jag behöver aldrig göra det igen. Jag behöver inte vara orolig mer.

Det är så dubbelt och svårt och ofattbart det här. Jag har nog förberett mig hela livet tror jag nästan, åtminstone sedan jag var mycket liten, och nu är jag här, och jag är lättad samtidigt som jag inte begriper hur jag ska stå ut en enda dag till.

Samtal

Vad tyckte du om officianten, pappa? Rar, tyckte jag, fast kanske lite sentimental. Det får inte bli för kletigt. Vi får se vad han skriver ihop. Jag gör så gott jag kan, vet du.

Och efteråt blir det smörgåstårta! Haha, nä jag bara retas. Klart jag minns att du inte gillade det. Jordärtskockssoppa och mandeltårta med smörkräm, bättre va?

Det regnar, pappa. Det är alldeles för kallt för att sitta här. Undrar hur länge sedan det var vi gjorde det, när du visade mig det här lilla huset. Muminsällskapet borde ha årsmöte här, sa du.

Humörsvängningar och minnen

Jag tycks ha gått in i en ny fas. Förra veckans ilska och overklighetskänsla har övergått i ledsnad. Fast nog blir jag arg fortfarande när jag tänker på hur vården hanterade pappa. Jag tröstar mig med att hans sista tid nog var svårare för mig än för honom själv. Samt att jag i sinom tid ska skriva en giftig anmälan till lämplig instans.

Imorse var jag så ledsen att jag knappt höll ihop. Gud, jag hatar morgnar, ännu mer när man ska tjata upp två tröttmössor. Sedan körde jag till företagshälsovården och grät förstås en skvätt där. Pang, sjukskrivning fyra veckor. Är lite paff över generositeten, men mycket tacksam.

Därefter tränade jag faktiskt, måste komma igång med det nu, jag behöver det, både själsligen och kroppsligen. Efter passet var jag så uppåt att jag bokade in mitt gratis PT-pass som jag haft innestående hela året.

På eftermiddagen gjorde jag en liten utflykt till kapellet där begravningen äger rum. Det är ett konfessionslöst sådant, ceremonin blir borgerlig vilket jag vet var pappas bestämda vilja. Annars hade han inga särskilda synpunkter, men en gravsten ville han helst ha, historikern. Jag frågade om begravningsplatsen i vår ände av stan gick bra, det tyckte han. Detta är ju hemma för mina söner. Tanken svindlar. Pappa, mamma och jag är alla flyttbarn utan riktig hembygd. Men mina koreafödda pojkar är fast förankrade här.

Utanpå ser kapellet förskräckligt ut, imposant och deprimerande. Jag tittade på blommor från begravningar, blöta sidenband på marken, och grät högt. November, död, intighet, ensamhet. Crazy lady crying at the chapel.

Sedan korsade jag begravningsplatsen, vinkade åt höghuset där vi bodde under Q:s första år, en intensivt lycklig tid då livet vände, och gick in i skogen.

Pappa var milt sagt ingen friluftsmänniska, och tur var väl det. Från det att han lades in i början av september till sin död drygt två månader senare var han inte ute en enda gång, mer än korta transporter från dörren till en väntande bil. Vi pratade om att ta en promenad med rullstol, jag laddade upp med varm jacka och yllefilt att ha om knäna. Men han orkade aldrig, ville inte, nöjde sig med att prata om det.

Själv var jag som barn en stuggris som föredrog att ligga inne och läsa. Först som vuxen har jag insett att jag gillar att gå, och ännu konstigare, att träna. Så det var skönt att vara i skogen. Den skog som mina barn är välbekanta med, för övrigt, eftersom de i flera år har skogsmullat och strövat och frilufsat i den. Det känns bra att det är där pappas grav kommer att vara.

Jag tänkte att på hur det är att aldrig kunna prata med pappa mer. Mamma berättade att de alltid hade så intressanta samtal, att han var påläst och intresserad av nästan allt. Efter skilsmässan var hon deprimerad för att hon saknade honom som samtalspartner. Med styvfar hade hon inte samma kontakt.

Jag förstår precis vad hon menar, med pappa kunde jag prata i timmar. Och jag visste att de hade roligt tillsammans också. Men jag känner också igen mig och O.

De senaste - ett, två? - åren förändrades pappa och blev svårare att nå, både bokstavligen och bildligen. Han hörde allt sämre vilket gjorde att hans medfödda långrandighet blev värre, han hörde ju inga inpass. Dessutom krympte hans horisont påtagligt, han snurrade runt i sina egna cirklar. Jag lånade honom böcker som jag trodde han skulle gilla (Hägring 38, Ensam i Berlin) men han läste dem aldrig. Men ibland kunde han glimta till och vara intresserad, då handlade det nästan alltid om barnen. Eller mamma, slår det mig nu.

Jag tänkte också att vi skulle ha pratat mera minnen under de sista veckorna. Våra fina semestrar till exempel. När jag var åtta paddlade vi kanot i Dalsland, när jag var tio, elva tolv, cyklade vi tandemcykel tre somrar i rad, i Blekinge, Västergötland och Småland. Vi har varit i Rio tillsammans, och i San Francisco och New York och Barcelona, och senast i Prag, det var 2011.

Pappa var en av få som visste att jag bloggade, han fick tidigt adressen, men läste aldrig. Han sa att han drog sig lite för det, att det var som att läsa min dagbok, och det är ju sant. Nu får jag aldrig veta vad han skulle ha tyckt. Fast jag vet att han tyckte att jag skrev bra, det gjorde han själv också. Han skrev ibland recensioner åt Bibliotekstjänst, och hade som sport att göra dem exakt 150 ord långa, varken mer eller mindre.

Det hann bli mörkt innan jag hittade ut ur skogen och hem. Jag letade rätt på en interiörbild från kapellet och blev ganska nöjd. Det ser fint ut.

Efter middagen pratade vi med barnen och berättade vad som kommer att hända på begravningen och efteråt. Q lovade utan vidare att sitta stilla, vilket han gjorde på styvfars begravning. Y sa bestämt att han nog kommer att bråka. Frågan är om det är ett hot eller en självinsikt.

Imorgon skulle jag ha gått till kuratorn, men hon bokade om tiden till fredag, så jag är ledig hela dagen. Funderar på att gå och träna igen och kanske börja på en ny stickning.

Uppblött

Idag har jag gråtit jag vet inte hur många gånger. Jag trodde jag började vänja mig vid tanken men plötsligt är det outhärdligt.

Begravningen blir fantastisk. Men jag är rädd för den, rädd att bryta ihop och bli en blöt liten pöl. Rädd att skrämma livet ur mina barn.

Dessutom har Q löss, bägge barnen bråkar sanslöst mycket och huset är så jävla grisigt att jag vill flytta.

Uppdaterad: Inte nog med ovanstående, jag har dessutom svampinfektion i underlivet, vilket jag bara haft en enda gång i hela mitt liv för tjugofem år sedan (lucky me). Fattade först inte vad det var, fattade sedan inte att det bara är att gå till apoteket och köpa receptfritt. Men det har jag gjort nu, fattat och köpt. Samt kammat löss på Q igen.

Proviva och annat

Dricker jordgubbsproviva och minns. Det är sista slurken av den kartong O hämtade hit när han tömde kylskåpet hos pappa.

Här i hushållet tar den slut på nolltid, hos pappa räckte den länge. Eller gjorde den? Nä förresten, jordgubbssmaken drack han upp snabbt, det var den jag fick köpa ny ideligen. Hallon-granatäpple blev stående.

De första veckorna han bodde i lägenheten köpte jag äppelmust, dyr och väldigt god. (Tur att jag aldrig nämnde för honom vad den kostade, det hade grämt honom oerhört.) Sedan tröttnade han på den och då övergick vi till Proviva som han felaktigt kallade näringsdryck, även sedan jag förklarat skillnaden.

Minns det praktiska. Hälla upp ett halvt glas Proviva, blanda med vatten. (Nu i efterhand frågar jag mig plötsligt varför han ville ha den utspädd, var det godare så eller av sparsamhet? Med pappa kunde man inte vara säker.). Mikra en liten stund så att den inte var kylskåpskall. (Åh diskussionerna om att inte lämna tetror med mjölk och proviva framme. Ja, jag vet att du föredrar rumstemperatur framför kylskåpskallt. Men det är bättre att förvara i kylskåp och mikra. En dag hade han försökt mikra själv men inte hittat timerknappen på väggen och därmed inte fått igång mikron, jag begriper mig inte på den där apparaten, klagade han.) Klippa av ett sugrör så att det blev lagom långt. Visa pappa sugröret, det tyckte han var onödigt fast det var det ju inte. Sista dagarna fick jag hjälpa honom att sticka in det i munnen.

Han begärde ingen av de här små omsorgerna, jag tänkte ut dem själv, jag tror inte han märkte dem. Jag är ganska säker på att han inte insåg hur orolig jag var för honom, hur tung den här sista tiden var för mig. Ibland grät jag när jag satt hos honom, han såg det aldrig. En enda gång grät jag så han såg det och uttryckte min oro och ledsnad, det var ungefär tio dagar innan han dog.

Ändå var han krävande i sin anspråkslöshet. Hans självständighet och integritet och vilja att vara ensam och klara sig själv blev krävande och besvärligt.

Proviva, klippa sugrör, de små omsorgerna, det borde jag inte sakna, fast det gör jag ju ändå. De var en del av den sista tiden, den tid som obönhörligen tickade mot slutet.

Som all min samvaro med pappa gjorde, alltid. Det är ju därför alltihop gör så ont.

Egentligen är det konstigt att det inte gör ännu ondare. Häromkvällen googlade jag fram en undersökning om antecipatorisk sorg, alltså den sorg hos närstående under den sista sjukdomstiden, när man vet att hoppet är ute. Av många upplevs den som svårare än sorgen efter dödsfallet.

Det känns lite tröstande, att en del av det svåra kanske redan är över. För visst började jag sörja genast vid cancerbeskedet, jag begrep omedelbart att det inte fanns något hopp. Frågan är om jag inte sörjde redan innan, men när började det? I somras när vi pratade i telefon, jag på Sommarön och han i Stockholm, jag orolig över hans märkliga oföretagsamhet? I våras när han hälsat på i sunkstugan och jag såg blodfläckarna på lakanen, han hade redan den gräsliga klådan och kliade sig blodig?

Ja, sådär kan jag ju hålla på. Sanningen är att orolig och sorgsen över pappa har jag varit länge, länge.

Igår kväll satt jag uppe efter att O och mamma lagt sig. Dumt kanske, för jag kände mig förstås ensam och ledsen. Fast jag behöver vara det, också.

Jag mindes en gång när jag var i tioårsåldern. Det var i hans kök, på den tiden det var beboeligt, jag satt i hans knä och var ledsen och han tröstade mig. Jag hade någon sorts existentiell eller möjligen religiös kris och var rädd för döden och för att skiljas åt. Min varmt kristne morfar hade dillat i mig att den som trodde på Jesus skulle återuppstå, om han så omvändes på dödsbädden, men den som inte trodde blev utestängd. Pappa sa med viss hetta att någon sådan gud går ju inte att tro på, som skiljer dig och mig åt. Det ska du veta Helga, jag är alltid hos dig.

Är du hos mig, frågade jag tyst igår, utan att förvänta mig svar, givetvis utan att få något.

Fast det är han ju, men inte på det högtravande sättet. Han är hos mig i mina tankar och minnen, i blicken som möter mig i spegeln, i sättet jag har att snörpa på munnen när jag funderar, sättet jag sover på.

Det är inte precis tröstande, men.. jaa? Tillfredsställande, kanske. Något att förhålla sig till, hålla sig i.

Saknad och saxofonist

Idag var jag hos en kurator. Ett bra samtal, ingen fågelholk här inte. Hon gav mig en intressant pusselbit som jag ska berätta om i ett annat inlägg. Inte för att hålla er på halster, men jag nattar skitungar och bloggar från telefonen och orkar inte skriva så långt.

Vi läser Bröderna Lejonhjärta, förresten. Jisses vilken bok. Men det kostar på, så när Y - som valde bok - tröttkrånglade lackade jag ur och slutade mitt i ett kapitel. Vi fortsätter imorgon.

Efter kuratorn fikade jag med min syster som hade en lugn dag på jobbet. Kände mig upplyft, så där som när man gör när man haft bra samtal, klickat med folk och hittat pusselbitar.

Men när jag gick därifrån och såg kvällshimlen och tänkte på att pappa ligger här någonstans i det väldiga sjukhusets källare, då var jag ledsen. Ledsen? Bara förnamnet. Saknaden var som ett svart hål, men inte efter pappa som han var i måndags (fast jag skulle ta det också om det är det enda jag får. Han har funnits jämt! Och nu finns han inte!) utan som han var förr, fast det minns jag knappt längre, sorgliga otäcka sjukdomsminnen ligger än så länge i vägen och stör.

Ändå är det lättare att sakna någon som är borta på riktigt.

På tunnelbanan hem kom jag på det, en sak som skavt. Jag vill ha en saxofonist på begravningen, som spelar Round Midnight och Danny's Dream. Såklart. Varför tänkte jag inte på det förut?

Första dagen och andra dagen

Jag har sovit som en gris de två senaste nätterna. Det har förstås att göra med att jag tar insomningstabletter, men inte bara. Jag är lugnare nu. Den hemska oron är borta.

Ibland kommer känslan av overklighet tillbaka. Hur kan det vara möjligt att pappa är död? Ibland, ganska ofta faktiskt, är jag arg. Mer sällan ledsen, men det också förstås.

Igår gjorde O en lista åt mig. Ring jobbet och återgå i tjänst, vabba för Q. Välj begravningsbyrå.

Båda de sakerna klarades snabbt av. Jag ringde herr Snäll och sa precis som det var. Vi har ju bra kontakt, det blev inget svårt samtal. Sedan bestämde vi tillsammans begravningsbyrå, O kontaktade dem och bokade tid för hembesök dagen därpå, alltså idag.

Idag planerade vi nästan allt. Annonsen är klar, den kommer så snart som möjligt, begravningen blir om två veckor. Jag har tänkt ut nästan all musik, begravningsentreprenören var riktigt imponerad. Du kan ju det här, annars brukar det vara Härlig är jorden och Blott en dag, detta var grejer det!

Mamma hjälpte mig att minnas ett av pappas älsklingsstycken, andra satsen av Beethovens sjunde symfoni. Den lämnar jag er med nu.

Sista dagen

Igår vaknade jag och var ledsen, som vanligt. Ändå blev morgonen lättare än jag befarat. Egentligen skulle O ha börjat jobba efter sin sjukskrivning (han är bättre men hostar fortfarande väldigt) men under natten hade Q hostat allt värre och på morgonen kunde han omöjligt gå till skolan. Och jag behövde ju kunna åka till pappa, så O vabbade.

Jag sov oroligt under natten, hade mobilen på nattduksbordet, vaknade flera gånger och kollade den, men ingen ringde. På förmiddagen messade min faster att hon tänkte besöka pappa, och det gjorde hon vid tiotiden. Hon skrev igen att han var lugn och inte kontaktbar, förmodligen ingen ändring sedan dagen innan.

Det gjorde mig relativt lugn, jag åt en sen stadig frukost och tog sedan t-banan in till stan och pappa. Jag var framme vid ettiden.

På nattduksbordet låg hans doktorsring, jag tog den och satte på höger långfinger, mitt största, där jag förr bar ingenjörsringen men sällan numera. Jag blev glad att de tagit av den, de senaste dagarna har jag undrat om han svullnat så mycket att den skavde. I flera veckor nu har han haft den på pekfingret, ringfingret har länge varit alldeles för magert. För mer än en månad sedan tappade han den på natten i papperskorgen, det var rena turen att vi hittade den.

Han låg som dagen innan lite på sida med kudden ingosad under kinden, det såg ganska bekvämt ut. Dagen innan hade sköterskan berättat att han kommit till ro först när de lagt honom på sidan, så som han ju alltid brukar sova, med armarna i vinkel framför kroppen, så som jag alltid sover också.

Men andningen var annorlunda, mycket rossligare, och dessutom skakades hans tunna kropp av otäcka hostningar. Rosslandet är normalt och inte plågsamt för den döende, värre för oss som ser och hör det än den som gör ljudet, det hade jag läst innan och flera i personalen försäkrade mig om det. Hostningarna var värre. Pappa morrade och stönade och lyfte ibland handen och ena benet när han försökte hosta. Jag frågade ett par gånger om de kunde göra något, och de lovade att sätta in mera vätskedrivande, slemlösande och morfin. Morfinet fick han vid tvåtiden. Någon ur personalen påpekade att pappas ansikte var alldeles lugnt, vid smärta eller obehag brukar det synas en spänning eller bekymmersrynka. Jag såg också hur dragen slätades ut genast efter varje hostning.

Det var ett par fina timmar jag tillbringade vid hans sida, i fåtöljen bredvid sängen. Jag såg ut på himlen och lyssnade på en skiva jag inte hört på åratal - Ängslans gröna jord, Mikael Samuelson sjunger Birger Sjöberg. Ibland klappade jag honom på pannan och kramade hans hand, utan någon reaktion alls. Jag minns att farmor berättat att hon hållit farfars hand in i det sista, pallat upp deras händer med handdukar för att inte släppa ens medan hon sov. Men något sade mig att jag också störde pappa genom att röra vid honom. Jag kan inte förklara det bättre än så.

Min farbror ringde och frågade om det var lämpligt med besök, han hade tydligen ringt hem och pratat med O och även ringt mamma och frågat. O fick intrycket av att han var rädd att tränga sig på. Han är en mycket reserverad person, långt mera så än pappa. Jag svarade att han naturligtvis fick komma men inte behövde göra det, i så fall skulle det vara för hans egen skull eftersom pappa inte längre uppfattade något.

Vid tretiden kom en läkare och bad att få ett samtal i ett annat rum, vi - eller snarare jag - pratade i en halvtimme ungefär. I efterhand undrar jag vad poängen med samtalet egentligen var. Jag pratade på, drog hela jävla långa historien från början ända nästan till slutet innan jag fattade att de antagligen mest ville höra hur det var med mig och om jag fattade att pappa var döende.

Efteråt kände jag mig arg, ångerfull och som att jag svikit pappa. Varför berätta hela eländet en gång till, varför lämna ut honom en gång till till ingen jävla nytta alls? Hur många är de nu, biståndsapor, läkare, sköterskor, fan och hans mormor som suttit som fågelholkar och lyssnat men ändå inte kunnat hjälpa honom och mig?

Jag hade först tänkt åka och möta mamma vid tåget, hon var en timme försenad. Sedan tänkte jag att hon får ta tunnelbanan, det är relativt lätt att hitta. När det var en halvtimme kvar messade jag detta till henne men ändrade mig någon minut senare, jag kommer och möter dig, det blir skönt att få lite luft. Jag böjde mig över pappa och strök honom över håret och sa väl ungefär att nu åker jag och möter mamma, jag kommer snart tillbaka.

Mammas tåg kom in strax före fyra, jag tog hennes väska och så tog vi tunnelbanan. Jag behövde något att äta, övervägde en macka på T-centralen, hade inte ro att sitta ner, är trött på mackor, det får bli en sushi från haket mittemot sjukhemmet.

När vi kom upp på avdelningen med sushin i en påse såg jag en sköterska komma ut från pappas rum. Vi är inte färdiga här inne, sa hon lite stressat. Sedan såg jag min farbror sitta i soffan utanför. Han hälsade lite stelt, men det gör han ju alltid.

Då kom en sköterska med empatin lysande ur ögonen och förklarade att pappa dött tio minuter innan. En annan sköterska hade suttit hos honom och hållit hans hand och det hade varit alldeles lugnt. Mamma storgrät och kramade mig lite för hårt, jag grät förstås också.

Så gick vi in till pappa som var vitklädd och hade fått ett blåvitt lapptäcke över sig. Två ljus och en vit azalea stod på nattduksbordet. Hans panna var fortfarande varm men han var verkligen dödsblek, en väldig skillnad mot när jag lämnat honom. Då var huden nästan rosig, näsan rödare än resten, läpparna röda. Han såg imponerande ut där han låg med sin väldiga höknäsa, sitt vackra vita skägg och det alldeles för långa vita håret. Vi hade ju tänkt ordna klippning tidigare i veckan men inte orkat.

Mamma, min farbror och jag satt en stund hos honom och pratade. Jag berättade om de senaste dagarna, jag behöver tydligen prata av mig om det. Sedan åt jag min sushi - jo jag kommer även i fortsättningen att kunna äta sushi - och vi pratade om allt möjligt, mest pappa. Min farbror är som sagt stel och reserverad, jag har tidvis haft svårt för honom och jag vet att pappa haft det också, men det var fint att han var där. Min syster kom upp hon också. Jag ringde hem. Mamma ringde pappas äldste vän och min andra faster, min farbror lovade att meddela övriga släktingar. Först då fattade jag att min farbror fått dödsbudet redan när han kom, således före oss.

Så åkte vi hem, jag och mamma och min syster. O hade lagat fisksoppa, vi skålade för pappa. Jag kände mig trött och avtrubbad. Vi tittade på tv på kvällen, syrran sov över.

Jag kände mig konstigt nog inte ensam.

Passande, igen

Det blev den 9 november, nämligen fem över fyra på eftermiddagen. Jag var borta i fyrtio minuter för att möta mamma vid tåget, och då passade han på att smita.

Ikväll är jag omgiven av min man, min mamma och min syster (och mina barn förstås).

Än så länge känns det bara obegripligt.

Passande

https://open.spotify.com/track/638PmnY66j8bZa4cOLYdQ1

Historieskrivning

Jag utgår från att pappa inte vaknar mer. Ingen har sagt det rent ut, men så mycket begriper jag och gjorde nog redan när jag lämnade honom i lördags.

Sedan dess har jag funderat på vad hans sista ord var. Han var ganska klar när han satt upp och var orolig och jag lugnade honom. Men vad sa han senare, när sköterskan höll i honom och lugnade honom? Och när han fick medicin och fruktyoghurt?

Plötsligt mindes jag att han sagt något flera gånger som jag inte uppfattade, men sköterskorna.

Nu vill jag vara ensam.

Så typiskt pappa. Och så lugnande också för mig just nu. Jag bestämmer mig för att det var hans sista ord.

Både vill och inte vill

Det var hjärtslitande svårt att gå ifrån pappa ikväll. Jag vill inte lämna honom, det sliter sönder mig att göra det, jag som alltid blivit tokig av att skiljas från honom. Dör han ikväll, inatt, imorgon bitti?

Ändå kände jag med nästan samma intensitet att jag måste därifrån, jag blir tokig om jag sover där, det går inte, jag klarar det inte. Jag måste hålla ihop.

O hämtade mig, och messade strax innan han kom fram. De sista minuterna blev underliga. Alldeles stilla, min hand på pappas panna, de enda ljud som hördes var hans rossliga andning, klockans tickande och surret från liggsårsmadrassen. Här och nu och alltid och snart aldrig mer.

När det var dags kramade jag hans hand, kysste honom lätt på pannan (det gör jag aldrig annars), sa pappa jag går nu, jag kommer tillbaka imorgon, jag älskar dig (det sista brukar jag inte säga, inte han heller, vi vet ändå). Sedan var jag tvungen att luta mig mot väggen en stund och gråta.

Som tur var krånglade hissen på vägen ner, så jag fick något annat att tänka på (irritation och ilska är en utmärkt distraktion och ångestdämpning, det har jag fått rikliga tillfällen att pröva de senaste månaderna) och var därför inte rödgråten och förstörd när jag klev in i bilen där O och pojkarna väntade. De var uppe hos morfar igår, de vet precis hur han ser ut och hur han har det, men ville inte följa med upp idag.

Hemma grät jag en stund i O:s famn och blev omklappad av två oroliga söner.

Q: Det är lite som att jag vill att morfar ska dö, så att du slutar vara ledsen någon gång. Fast jag vill förstås inte att han ska dö!
Jag: Det förstår jag Q, jag känner ungefär likadant.
Q: Jag var rädd för att berätta att jag kände så.
Jag: Det var bra att du gjorde det. Man känner ofta så, olika saker på samma gång. Kluvna känslor kan man kalla det. Det är duktigt av dig som bara är nio år att tänka ut att det är så du känner och att beskriva det.
O: Det finns massor av vuxna som inte hade klarat det utan istället varit arga och bråkiga.
Q: Va? Är det så? Jaha!
Jag: Det är en bra grej att kunna, livet blir lättare då tror jag.
Q: Hurdå?
Jag: Jag tror att det är lättare att klara av jobbiga saker om man kan beskriva hur man känner, om man förstår sig på sig själv, liksom.

(O hjälp, jag som skäller uppfostringsbloggare för att vara förnumstiga och pretentiösa. Men den här typen av samtal interfolieras med gap och skrik och invektiv, var så säkra.)

Fars dag

Det var svårt att somna igår. Hela kvällen var jag lugn och tom. Åt middag, läste för barnen, nattade dem, åt chips framför Downton Abbey.

Men när jag skulle sova kom någon sorts reaktion. Posttraumatisk kanske, vad vet jag. Antagligen hade sömntabletten börjat verka något, för jag minns inte exakt vad jag tänkte mer än att jag grät efter pappa. Så fort det tunga ansvaret lyfts bort ramlar jag ihop i en hög, det är som att det är lättare att stå upp när jag bär på något.

Men jag somnade och vaknade nästa morgon och grät då också. Att vakna ledsen, finns det något värre?

Efter frukost ringde jag avdelningen för att höra hur natten varit. Lugn. De hade satt en kateter på kvällen, när blåsan var tömd blev han betydligt lugnare. Sedan dess har han sovit och inte varit kontaktbar alls.

Vid halvettiden ringde de, som jag bett dem göra, och sa att han blivit sämre. Jag skyndade och nu sitter jag hos honom.

Nu är det mer som jag föreställt mig, en stilla vit gestalt. Han är inte blek, nästan rosig, men det beror på att huden är gul av leversvikten. Han andas lite rossligt, morrar och hostar ibland. Hans panna och händer är varma, och han reagerar inte alls när jag rör vid honom eller pratar med honom.

Så är det nu.

Genom nålsögat

Nu är pappa inlagd på hospice. Äntligen.

Strax efter att jag skrivit det förra inlägget blev han sämre, satte sig upp och försökte ta sig ur sängen. Ville inte ligga, ville sitta, ville vila, får ju inte vila. Det var helt omöjligt att begripa vad han ville, att följa med i hans tankegångar, att lugna honom. Jag var ensam med honom, O körde svärmor till tåget och barnen var på aktivitet.

Just då ringde telefonen med en läkare som jag sedan förstod var från hospicet. Hon ställde vad som för mig just då var fullkomligt imbecilla frågor. Han verkar undermedicinerad, han vill tydligen vara hemma, är det säkert att han inte blir kränkt av att bli inlagd. Jag avbröt hennes svada, med högerhanden höll jag fast pappa, med vänster mobilen, jag lutade mig över pappa medan jag pratade lugnande med honom så att hon skulle höra hans förvirring. Samtalet avslutades snabbt.

Strax senare ringde ASIH ännu en gång, jo nu fanns det plats och sjuktransport var bokad, en liggande så att han kunde halvligga, inte taxi alltså. Han kan omöjligt halvligga, svarade jag. Kan de ge honom något lugnande, jag tror han behöver det? Jag tänkte just fråga, sa sköterskan. Sjuktransporten kommer inom en timme, då kommer jag om en halvtimme så hinner det lugnande verka.

Jag hann precis kasta i mig den mat O köpt med sig, sedan kom sjuktransport och sköterska samtidigt. Pappa var då ganska upprörd över något han inte kunde förklara. Han pratade om fåglar och Helsingborg och att han ritat något, blev arg och kallade oss för idioter. Jag som brukar begripa hans associationskedjor var helt förlorad. På sistone har pappa börjat byta ut ord, kallar glasögon för nycklar och mig för pappa, men inte heller den logiken gjorde det begripligt.

Sköterskan lyckades inte bemöta honom alls, han vägrade samarbeta. Först när jag höll om honom fick hon ge honom en injektion. O hjälpte till att lyfta över honom på båren. Min långa pappa i fosterställning på en smal racklig bår, hans knän stack ut liksom hans armbågar.

I sjuktransporten började antagligen injektionen att verka, för plötsligt pratade han med mig om än virrigt. Vad heter dina barn, frågade han. Var jag snäll mot dem? Jaså, hade jag presenter med till dem? Hur firade vi jul, var jag sjuk då? Jaha, senare, på hösten. Vad hände sedan då? Var det där jag dog? Oj vad det gungar. (Det gjorde det verkligen, det var sannerligen ingen bekväm transport.)

Först när vi kom fram till sjukhemmet och han bäddats ner i en säng och jag tog hans hand förstod jag vad han menat. Är jag inte död? Jag trodde att jag var död. Bara nästan, sa jag och fick till min förvåning ett leende till svar. Sedan klarnade han ännu mer och öppnade ögonen, och kunde säga sitt namn och personnummer till läkaren. Det var så otäckt förut, mina barn (han inkluderar tydligen O som barn) förstod inte vad jag sa, jag trodde att jag höll på att bli galen, det kändes som att bli tokig. Det vill jag aldrig vara med om igen!

Det var en lättnad även för mig att höra förklaringen, att känna igen honom. Jag fick ge honom mjölk och jordgubbsglass, han gapade girigt.

Men rätt var det var blev han orolig igen, kämpade sig upp till sittande och grep mina händer. Nu kommer det tillbaka, jag är rädd att jag blir galen! Jag ringde på personal, han fick en injektion, jag lugnade honom, lita på mig, ja det gör jag, jag har tagit hand om dig hittills, ja det har du. Helga har tagit hit dig, sa sköterskan, vi ska se till att du inte blir galen, det lovar vi. Han blev inte lugnare, de satte in en pump i armen (det pratade ASIH om att göra redan för tio dagar sedan, undrar varför aldrig det blev av?). Sköterskan tog mig åt sidan för ett samtal där hon frågade lite om pappas historia och försäkrade mig att han är i goda händer nu. De sätter ett rörelselarm i rummet och kollar honom ofta. Jag förstår varför du ville ha honom inlagd, vi trodde han hade hemtjänst mycket oftare. Men hon sa också att han kan kommas att skickas hem med hemtjänst om de lyckas stabilisera honom. (Jag väljer att inte lyssna på det örat just nu, hoppas att makterna är goda och han dör eller blir medvetslös innan dess. 9 november kunde väl vara ett bra datum för en historiker att dö på?)

Så småningom blev han tröttare men inte lugn. Sköterskan höll i honom, pratade med honom, vaggade sängen, men han kom inte riktigt till ro. När O och barnen kom och hämtade mig lite efter fem sov han, men oroligt.

Men jag är för första gången på jag vet inte hur länge lugn. Äntligen är han hos folk som vet vad de gör, äntligen kan jag lita på det, äntligen kan jag släppa taget.

Snart blott de eviga stjärnor jag ser

Det är makalöst vad dåligt det här funkar.

ASIH har precis ringt och fått rapport om natten, Jag beskriver att pappa är sämre, tröttare, virrigare,  nu accepterar blöjbyte i sängen vilket förutsätter två personer som kan lyfta, vilket förutsätter att någon familjemedlem (i praktiken O som är stor och stark) är här och hjälper hemtjänsten eftersom de bara har en person nu under helgen.

Vill du att jag kollar platstillgången idag igen, frågar hon. Vilken jävla fråga. Ungefär som igår när hon frågade pappa om han helst ville vara hemma, givetvis svarade han ja.

Jag svarade i alla fall ett rungande ja på att kolla platstillgången och sa samtidigt att får han inte plats idag åker jag in med honom akut. Jag och min man kan faktiskt inte vakta honom hela tiden, dessutom har svärmor åkt hem nu så vi är en person färre med barnen.

Nu har jag fullt fokus på pappa och det som förefaller vara hans allra sista tid. Men jävlar vad vissa ansvariga ska få höra talas om detta så småningom.

Fin man du har, sa hemtjänst-T till mig innan han gick. Ja, verkligen. I nöden prövas vännen. Och svärsonen. Och dottern.

Nattlig blir rymden

Idag var det värre.

På förmiddagen ringde jag hemtjänsten. Det var inte den vanliga chefen som svarade. Den här kvinnan blev rätt ställd, det märktes. Efter lite trasslande blev vi överens om att hon skulle prata med T som jobbar hela helgen att han skulle ta lite extra ansvar för pappa, eftersom han har så bra hand med honom.

Sedan löste jag korsord och drack te och försökte koppla av en stund. Efter lunch handlade jag lite och sedan åkte O och jag till pappa.

I ytterdörren mötte vi hemtjänsten. Din pappa har larmat!

Det visade sig inte vara så farligt, eller ja.. Pappa förklarade värdigt att han tryckt på larmknappen eftersom han inte kunnat hitta den.

Det luktade i lägenheten, förklaringen fick vi av hemtjänsttjejen. Hon hade precis avslutat en större sanering. Rullator, golv, lakan, bajsfläckar på allt. Jag hittade några fler, på väggen och fåtöljen.

O satte igång en tvättmaskin medan jag ringde ASIH. Det här går inte! Jag vågar inte lämna honom ensam. Han hade inte sagt ett redigt ord till mig.

Flera timmar dröjde innan en sköterska dök upp, jag hann ringa ännu en gång. Under denna tid fixade O ännu ett blöjbyte. Nej, det finns inte plats ikväll, han kan inte bli inlagd.

Det var ju inte hennes fel, och jag är för snäll och artig för att bli förbannad, men jag sa att jag inte tyckte det var okej. Hon berättade hur fint sjukhemmet är, där han kanske får plats imorgon, jag klippte av hennes beskrivning.

Vi fick lugnande medicin att ge honom och så frågade hon om vi tänkte sova hos honom. Ja, det måste vi ju. Snabbt rådslag resulterade i att jag tog kvällspasset och O nattpasset. Hur skulle jag klara mig utan honom?

Medan jag var ensam med pappa var han orolig och ville upp ur sängen flera gånger. Jag måste veta hur många mössen är!

Hans rörelsemönster är ändrat, han rör armarna på ett speciellt ormande sätt som jag inte sett förut.

Han uppfattade att O kom och skulle sova hos honom, du är välkommen! Han förstod att jag skulle åka hem till pojkarna, du ska hälsa dem!

Hela tiden höll han ögonen slutna. Jag undrar om jag får se dem igen, hans vackra brungröna ögon, en ögonfärg som ingen annan har?

Endabarn

I förra inlägget gnölade jag om att jag kände mig ensam. Det gör jag, med viss rätt och orätt på samma gång. Existentiellt ensam, ja. Tagit stort, kanske orimligt stort ansvar för pappa, ja. Samtidigt har jag ett fint nätverk.

Mer än en gång har jag tänkt på hur det skulle vara att ha syskon på pappas sida, just nu alltså. Förutom att hela frågeställningen är bisarr, hur skulle den konstellationen se ut, skulle det vara ett helsyskon eller ett halvsyskon, vem skulle i så fall vara mamman, skulle det syskonet ha samma kontakt med pappa som jag har, och så vidare, en rad frågor som förstås inte kan besvaras men som måste besvaras för att man alls ska kunna tänka sig in i frågan, alltså blir den omöjlig.

Men i alla fall. Det finns faktiskt en frihet och en styrka i att vara pappas enda nära anhöriga, i både juridisk och emotionell mening. Jag gör som jag vill och tror är bäst, i förvissning och förhoppning om att det är vad han vill och tror är bäst. Mitt ord väger tyngst, näst hans eget förstås.

Häromdagen blev O och jag lätt oense om en sak gällande pappas gamla lägenhet. Oense är fel ord förresten, vi tyckte olika och O fattade ett beslut utan att kolla med mig som jag sedan bad honom att justera vilket han givetvis gjorde. Jag föreställer mig att allt hade kunnat vara väldigt mycket krångligare om det fanns ett syskon eller för den delen partner till pappa med åsikter och känslor som måste beaktas lika mycket som mina.

Ända sedan pappa blev sjuk, faktiskt långt innan dess, har jag känt av hans förtroende för mitt omdöme. Om du tycker att det blir bra, tycker jag det också, har han sagt. Vi har pratat mycket kort om praktiska arrangemang som begravning och liknande, han har inte varit intresserad och jag har därför inte tagit upp det vidare, Jag tror mig veta ungefär hur han vill ha det. Jag (och O!) har ordnat sjuttioårsfest åt honom, jag har ställt i ordning hans nuvarande bostad åt honom, allt till hans belåtenhet. Vi har likartad smak. Och i de fall vi inte har det, om jag skulle råka göra något annorlunda än han själv hade gjort, är jag övertygad om att han hade tyckt det var okej, så länge mitt val är genomtänkt och motiverat.

Dagen sig sänker

Idag var pappa sämre igen. Om det är effekten av Haldol som var kortvarig, eller backlash för att han tröttade ut sig igår vid min fasters besök, eller en tillfällig variation, eller sjukdomens framskridande, vet jag förstås inte. Kanske en kombination av allt.

Jag var hos honom några timmar på eftermiddagen. Jag fick mata honom med några pyttesmå bitar falukorv och en liten portion jordgubbsglass, gott alltihop tyckte han. Han dricker fortfarande ganska mycket. 

Inledningsvis var han lite grumsig men lugnade sig när han förstod att han (givetvis) inte behövde underhålla mig. Det brukar vara det första jag säger, sov du, håll dig inte vaken för min skull, jag går här och grejar. Jag anstränger mig också för att inte fråga om hur han mår och om han vill ha något att äta och sånt trist. Fast lite tjat blir det ju, vid mer en ett tillfälle suckade han irriterat åt mig.

Döendet ser inte alls ut som i konsten och litteraturen, förresten. Det är ingen stilla gestalt under ett vitt lakan. (Förresten har pappa svarta och röda lakan, som jag köpt, blodfläckar syns inte lika bra då.) Det är blod och bajs och fisar och snor och slem. Det är inga högstämda sista ord, det är lätt förvirrat prat om brev och recensioner som ska skrivas.

Imorgon ska jag ringa chefen för hemtjänsten och biståndshandläggaren och fråga om de kan öka upp hemtjänstbesöken ytterligare. Pappa behöver ännu mer tillsyn. Visserligen sover han en stor del av tiden, men när han behöver gå på toa går han upp utan att larma. Han klarar inte hygienen ordentligt. Blöjan sitter inte kvar, om det är för att han kasar runt i sängen eller för att magen är för stor vet jag inte. Men hur jävla svårt kan det vara att konstruera en välsittande vuxenblöja? Han skulle ha body kanske?

På vägen ut mötte jag T som brukar jobba kvällar och helger och som nog är den bäste av hemtjänstpersonalen. Det var bra att få hans synpunkter. Han är duktig på att hantera pappa, lyckas övertala honom till blöjbyte och tvätt.

Det är ensamt det här. Det hade kunnat vara så väldigt mycket värre, jag har ju O och mamma och min syster och min svärmor. Ändå är det så tungt, så tungt, och så oroligt.

Liten ljuspunkt

Redan imorse tyckte jag att pappa var lite annorlunda, på ett bra sätt. När jag sedan kom till honom på eftermiddagen var han vaken och redig, bara en sådan sak, och svarade på min fråga att han mådde bra. Det var länge sedan. Det verkar som om Haldol, som sattes in igår mot leverförvirringen har kickat in nu.

Det går ju nedåt annars, det ser jag ju och förstår. Han äter inte längre någonting utom enstaka godisbitar. Han kinkar med näringsdryckerna för han gillar inte smaken. Proviva, äppelmust och mjölk med lite socker i dricker han gärna. Men då måste man passa så han inte glupar i sig för mycket så han kräks. Och så har han en fix jävla idé om att allt ska vara rumstempererat, han gillar inte kylskåpskallt. Helst vill han att mjölk och sånt ska stå framme. För några dagar sedan trodde jag vi kommit till konsensus om att inte göra så, bättre att värma lite i mikron, men nähä.

ASIH-läkaren var helt med på mitt resonemang om att sätta ut både sömnmedel och lugnande, pappa behöver inte någondera. Han blir bara lummig och snurrig och riskerar att falla. Måste han ha diabetesmedicin, frågade jag också. Han äter knappt något och har lite diarré, blir man inte dålig i magen av Metformin? Läkaren lovade att läsa på och återkomma imorgon.

Jag har inte träffat honom, vi har bara pratat på telefon, men jag gillar honom. Både igår och idag betonade han att jag är den som känner pappa bäst och att informerade och observanta anhöriga är hans bästa hjälp i arbetet. Mitt påpekande att pappa kan prata omkull och dupera vem som helst bara han skärper sig det allra minsta, accepterade han.

Precis samma sak med mamma, kommenterade min yngsta faster. Min farmor alltså. Hon hade ju frontallobsdemens och var alldeles borta, men snacka kunde hon ju alltid. Det var därför det dröjde så länge innan hon kom in på ett boende.

När jag lämnade pappa låg han och dåsade efter att ha hållit ett smärre föredrag för min faster.

Jag: Oj vad länge du orkade prata nu, med mig pratar du bara i fem minuter innan du vill sova.
Pappa: Det är för att du bara frågar om tråkiga saker som hur jag mår och sånt.

Som sagt , han är lite piggare nu. Jag räknar inte med att det varar länge men gläds åt det medan det gör det.