Redan imorse tyckte jag att pappa var lite annorlunda, på ett bra sätt. När jag sedan kom till honom på eftermiddagen var han vaken och redig, bara en sådan sak, och svarade på min fråga att han mådde bra. Det var länge sedan. Det verkar som om Haldol, som sattes in igår mot leverförvirringen har kickat in nu.
Det går ju nedåt annars, det ser jag ju och förstår. Han äter inte längre någonting utom enstaka godisbitar. Han kinkar med näringsdryckerna för han gillar inte smaken. Proviva, äppelmust och mjölk med lite socker i dricker han gärna. Men då måste man passa så han inte glupar i sig för mycket så han kräks. Och så har han en fix jävla idé om att allt ska vara rumstempererat, han gillar inte kylskåpskallt. Helst vill han att mjölk och sånt ska stå framme. För några dagar sedan trodde jag vi kommit till konsensus om att inte göra så, bättre att värma lite i mikron, men nähä.
ASIH-läkaren var helt med på mitt resonemang om att sätta ut både sömnmedel och lugnande, pappa behöver inte någondera. Han blir bara lummig och snurrig och riskerar att falla. Måste han ha diabetesmedicin, frågade jag också. Han äter knappt något och har lite diarré, blir man inte dålig i magen av Metformin? Läkaren lovade att läsa på och återkomma imorgon.
Jag har inte träffat honom, vi har bara pratat på telefon, men jag gillar honom. Både igår och idag betonade han att jag är den som känner pappa bäst och att informerade och observanta anhöriga är hans bästa hjälp i arbetet. Mitt påpekande att pappa kan prata omkull och dupera vem som helst bara han skärper sig det allra minsta, accepterade han.
Precis samma sak med mamma, kommenterade min yngsta faster. Min farmor alltså. Hon hade ju frontallobsdemens och var alldeles borta, men snacka kunde hon ju alltid. Det var därför det dröjde så länge innan hon kom in på ett boende.
När jag lämnade pappa låg han och dåsade efter att ha hållit ett smärre föredrag för min faster.
Jag: Oj vad länge du orkade prata nu, med mig pratar du bara i fem minuter innan du vill sova.
Pappa: Det är för att du bara frågar om tråkiga saker som hur jag mår och sånt.
Som sagt , han är lite piggare nu. Jag räknar inte med att det varar länge men gläds åt det medan det gör det.
Vad bra allt det här. Och klippan O i förra inlägget. Det finns väl ingen partner som är idealisk i alla lägen (de som verkar vara det visar sig ofta fallera totalt i ett senare skede) – det viktiga är att man kan vara rätt för varandra i skarpt läge.
SvaraRaderaNär levern inte fungerar bryts ju inte något ner som det ska. Det antar jag att läkarna tar hänsyn till när de bestämmer doserna, men hur som helst har det antagligen betydelse för snurrigheten som ju också sömnmedel och lugnande kan förvärra.
Här kommer några riktiga frågor till din pappa: Vad ska man läsa om man är intresserad av finska vinterkriget? Kan han också deklamera stycken ur Fänrik Stål liksom min pappa kan? (OBS! Jag vet att Fänrik Stål är ett tidigare finskt krig, inte vinterkriget!)
(Fråga dem inte om du tror att han blir förvirrad, eller att de utlöser ett tvåtimmarsföredrag som driver dig till vansinne. Men jag tycker andra världskriget är intressant och finska vinterkriget, särskilt efter att jag läst Solveig von Schultz. Min pappa har fortfarande kontakt med sin bästa kompis från realskolan, som kom som krigsbarn till Sverige och blev adopterad av den barnlösa familj han kom till)
Tror inte han kan så mycket Fänrik Stål faktiskt, eller det kanske han kan, men aldrig delgett mig.
SvaraRaderaHa, det är stor risk för en föreläsning, men jag kan ju fråga. Är det fackbok eller skönlitteratur du tänker på? I den förra klassen har jag ett tips, det finns en författare som heter Trotter som skrivit bra om vinterkriget. Har dock inte läst den själv.
Och det där med att ta hänsyn till leverfunktion vid dosering, vete fan rentut sagt. Tolkia eller annan kunnig får gärna lägga sig i här, men mitt intryck av medicinering av äldre är att det är en jädra soppa. Mediciner läggs till men tas sällan bort och ifrågasätts sällan.
SvaraRaderaHur mycket man behöver bry sig om leverfunktionen varierar mellan mediciner; mest beroende på om de utsöndras via levern eller via njurarna. Det varierar ju förstås också beroende på HUR dåligt levern fungerar. När det gäller Metformin, eftersom det nämndes specifikt, skulle jag säga att det nog mer handlar om hur mycket man väger och hur mycket man äter. Går man ned i vikt (även om det är pga avtackling och inte pga riktad bantning) kan man behöva sänka dosen.
RaderaEn mer allmän kommentar, som inte har med mediciner att göra: Pappa HAR en poäng när det gäller detta med att prata för mycket om tråkiga saker som hur man mår och sånt. När man är orolig för någon blir det, tror jag, lätt lite mycket övervakning - hur mår ens sjuka anhörig idag, har hen sovit, har hen ätit, har hen ont någonstans, har hen tagit sina mediciner och hen vet väl att hen måste äta osv. osv. Det är ju för att man bryr sig, förstås, men det ÄR ganska tråkigt om inte den sjuke är av typen som älskar att älta sina sjukdomar. Jag ser ju det här på nära håll i och med att pappa är sjuk; mamma frågar, frågar, frågar och frågar (och ger lite råd a.k.a. förhållningsorder) och till slut känner sig pappa för instängd och under lupp, och får ett utbrott, varpå mamma blir ledsen, för hon bryr sig ju bara, och så får pappa dåligt samvete (och manifesterar det genom att bli förbannad igen) och så går det runt, runt.
RaderaAtt vara lagom i detta är nog jättesvårt och jag har inga bra råd att ge. Men jag kan förstå problemet.