Vaknatt

Morgonen står grå utanför pappas fönster, det är så tyst här. Jag är tung i huvudet men lugn i sinnet. Ganska så i alla fall.

När O och jag kom hit igår på eftermiddagen berättade pappa att han hade haft en otäck natt med mycket mardrömmar. Han hade kräkts och gjort på sig. Men han kunde inte redogöra för tider eller om han ringt på hemtjänsten eller ej.

Jag pratade återigen med ASIH, som varit där på förmiddagen. (Jag: Berättade du för sköterskan hur natten varit? Pappa: Nej. Det var kanske dumt? Men jag tänkte att det bara var tillfälligt. Fast jag vill inte gärna vara med om en sådan natt till.)

Inläggning är inte aktuellt, för han är smärtfri och behöver inte konstant tillsyn av medicinskt utbildad personal. Läkaren har satt in en låg dos Haldol mot förvirringen och ville se effekten av den vilket kan ta något dygn. Okej. Men han behöver mer tillsyn.

Ringa och söka biståndsbedömaren, som snabbt ringde tillbaka. Han är bra, inte alls som apan som besökte oss på sjukhuset. Två nattliga besök av hemtjänsten, det fixar de direkt.

Men jag måste säga att jag är rätt besviken på ASIH som alla har höjt till skyarna. Läkaren jag fått kontakt med nu är bra, inget snack. Men det tog över en vecka innan allt satte sig, och frågan är om det satt sig ännu. De verkar inte riktigt hänga med i svängarna.

Under kvällen vacklade jag huruvida jag skulle sova hos pappa eller ej. Han ville det men tyckte (helt karakteristiskt) att det inte var nödvändigt. O tyckte absolut att jag skulle göra det, och levererade necessär, böcker, filtar, kuddar samt katten M med tillbehör. Hon är den äventyrslystna av kattsystrarna och klev nyfiket omkring i lägenheten, var flera gånger uppe hos pappa i sängen. Han hade roligt åt henne, och jag också. Djur har en klart ångestdämpande effekt. Egentligen skulle jag vilja ordna så pappa fick träffa en hund, han älskar hundar.

Men framåt elvatiden kändes det hela outhärdligt. Pappa var inte stilla en sekund, flämtade, kliade sig, grejade med glasögon, böcker, lampa. Han framhärdar i att försöka läsa fast han somnar hela tiden, jag är ganska säker på att han inte förstår vad han läser.

Jag messade O, som svarade: Då kommer jag. Och det gjorde han, min klippa. Han övertog det pågående duschandet och blöjbytet, och sa muntert: det var några år sedan jag nattvakade, det brukar vara värst vid tretiden. (När O och jag träffades jobbade han extra på ett boende för svårt utvecklingsstörda vuxna.)

Sedan sov jag och katten på extrasängen och O i fåtöljen, åtminstone några timmar. Pappa var orolig någon timme efter midnatt och var uppe på toaletten vid femtiden men har annars sovit relativt lugnt. Vid sjutiden tog O med sig katten och åkte hem för att hjälpa farmor/svärmor med barnens morgonbestyr.

Jag ska väcka pappa om en liten stund och säga att jag går hem, jag vill hem nu i åtminstone några timmar. Sedan ska jag nog ringa ASIH och fråga om pappa verkligen ska ha sömntabletter. De verkar inte få honom att sova, bara bli snurrig. Pappa har alltid varit nattmänniska och kortsovare, gärna vaken och aktiv ett par timmar mitt i natten. Flera veckors medicinering med sömntabletter har inte kunnat ändra på det.

Men trots allt var nog natten ganska lugn. Jag tror att jag vågar lämna honom nu inatt, om han inte plötsligt blir sämre förstås.