Dagen sig sänker

Idag var pappa sämre igen. Om det är effekten av Haldol som var kortvarig, eller backlash för att han tröttade ut sig igår vid min fasters besök, eller en tillfällig variation, eller sjukdomens framskridande, vet jag förstås inte. Kanske en kombination av allt.

Jag var hos honom några timmar på eftermiddagen. Jag fick mata honom med några pyttesmå bitar falukorv och en liten portion jordgubbsglass, gott alltihop tyckte han. Han dricker fortfarande ganska mycket. 

Inledningsvis var han lite grumsig men lugnade sig när han förstod att han (givetvis) inte behövde underhålla mig. Det brukar vara det första jag säger, sov du, håll dig inte vaken för min skull, jag går här och grejar. Jag anstränger mig också för att inte fråga om hur han mår och om han vill ha något att äta och sånt trist. Fast lite tjat blir det ju, vid mer en ett tillfälle suckade han irriterat åt mig.

Döendet ser inte alls ut som i konsten och litteraturen, förresten. Det är ingen stilla gestalt under ett vitt lakan. (Förresten har pappa svarta och röda lakan, som jag köpt, blodfläckar syns inte lika bra då.) Det är blod och bajs och fisar och snor och slem. Det är inga högstämda sista ord, det är lätt förvirrat prat om brev och recensioner som ska skrivas.

Imorgon ska jag ringa chefen för hemtjänsten och biståndshandläggaren och fråga om de kan öka upp hemtjänstbesöken ytterligare. Pappa behöver ännu mer tillsyn. Visserligen sover han en stor del av tiden, men när han behöver gå på toa går han upp utan att larma. Han klarar inte hygienen ordentligt. Blöjan sitter inte kvar, om det är för att han kasar runt i sängen eller för att magen är för stor vet jag inte. Men hur jävla svårt kan det vara att konstruera en välsittande vuxenblöja? Han skulle ha body kanske?

På vägen ut mötte jag T som brukar jobba kvällar och helger och som nog är den bäste av hemtjänstpersonalen. Det var bra att få hans synpunkter. Han är duktig på att hantera pappa, lyckas övertala honom till blöjbyte och tvätt.

Det är ensamt det här. Det hade kunnat vara så väldigt mycket värre, jag har ju O och mamma och min syster och min svärmor. Ändå är det så tungt, så tungt, och så oroligt.