Humörsvängningar och minnen

Jag tycks ha gått in i en ny fas. Förra veckans ilska och overklighetskänsla har övergått i ledsnad. Fast nog blir jag arg fortfarande när jag tänker på hur vården hanterade pappa. Jag tröstar mig med att hans sista tid nog var svårare för mig än för honom själv. Samt att jag i sinom tid ska skriva en giftig anmälan till lämplig instans.

Imorse var jag så ledsen att jag knappt höll ihop. Gud, jag hatar morgnar, ännu mer när man ska tjata upp två tröttmössor. Sedan körde jag till företagshälsovården och grät förstås en skvätt där. Pang, sjukskrivning fyra veckor. Är lite paff över generositeten, men mycket tacksam.

Därefter tränade jag faktiskt, måste komma igång med det nu, jag behöver det, både själsligen och kroppsligen. Efter passet var jag så uppåt att jag bokade in mitt gratis PT-pass som jag haft innestående hela året.

På eftermiddagen gjorde jag en liten utflykt till kapellet där begravningen äger rum. Det är ett konfessionslöst sådant, ceremonin blir borgerlig vilket jag vet var pappas bestämda vilja. Annars hade han inga särskilda synpunkter, men en gravsten ville han helst ha, historikern. Jag frågade om begravningsplatsen i vår ände av stan gick bra, det tyckte han. Detta är ju hemma för mina söner. Tanken svindlar. Pappa, mamma och jag är alla flyttbarn utan riktig hembygd. Men mina koreafödda pojkar är fast förankrade här.

Utanpå ser kapellet förskräckligt ut, imposant och deprimerande. Jag tittade på blommor från begravningar, blöta sidenband på marken, och grät högt. November, död, intighet, ensamhet. Crazy lady crying at the chapel.

Sedan korsade jag begravningsplatsen, vinkade åt höghuset där vi bodde under Q:s första år, en intensivt lycklig tid då livet vände, och gick in i skogen.

Pappa var milt sagt ingen friluftsmänniska, och tur var väl det. Från det att han lades in i början av september till sin död drygt två månader senare var han inte ute en enda gång, mer än korta transporter från dörren till en väntande bil. Vi pratade om att ta en promenad med rullstol, jag laddade upp med varm jacka och yllefilt att ha om knäna. Men han orkade aldrig, ville inte, nöjde sig med att prata om det.

Själv var jag som barn en stuggris som föredrog att ligga inne och läsa. Först som vuxen har jag insett att jag gillar att gå, och ännu konstigare, att träna. Så det var skönt att vara i skogen. Den skog som mina barn är välbekanta med, för övrigt, eftersom de i flera år har skogsmullat och strövat och frilufsat i den. Det känns bra att det är där pappas grav kommer att vara.

Jag tänkte att på hur det är att aldrig kunna prata med pappa mer. Mamma berättade att de alltid hade så intressanta samtal, att han var påläst och intresserad av nästan allt. Efter skilsmässan var hon deprimerad för att hon saknade honom som samtalspartner. Med styvfar hade hon inte samma kontakt.

Jag förstår precis vad hon menar, med pappa kunde jag prata i timmar. Och jag visste att de hade roligt tillsammans också. Men jag känner också igen mig och O.

De senaste - ett, två? - åren förändrades pappa och blev svårare att nå, både bokstavligen och bildligen. Han hörde allt sämre vilket gjorde att hans medfödda långrandighet blev värre, han hörde ju inga inpass. Dessutom krympte hans horisont påtagligt, han snurrade runt i sina egna cirklar. Jag lånade honom böcker som jag trodde han skulle gilla (Hägring 38, Ensam i Berlin) men han läste dem aldrig. Men ibland kunde han glimta till och vara intresserad, då handlade det nästan alltid om barnen. Eller mamma, slår det mig nu.

Jag tänkte också att vi skulle ha pratat mera minnen under de sista veckorna. Våra fina semestrar till exempel. När jag var åtta paddlade vi kanot i Dalsland, när jag var tio, elva tolv, cyklade vi tandemcykel tre somrar i rad, i Blekinge, Västergötland och Småland. Vi har varit i Rio tillsammans, och i San Francisco och New York och Barcelona, och senast i Prag, det var 2011.

Pappa var en av få som visste att jag bloggade, han fick tidigt adressen, men läste aldrig. Han sa att han drog sig lite för det, att det var som att läsa min dagbok, och det är ju sant. Nu får jag aldrig veta vad han skulle ha tyckt. Fast jag vet att han tyckte att jag skrev bra, det gjorde han själv också. Han skrev ibland recensioner åt Bibliotekstjänst, och hade som sport att göra dem exakt 150 ord långa, varken mer eller mindre.

Det hann bli mörkt innan jag hittade ut ur skogen och hem. Jag letade rätt på en interiörbild från kapellet och blev ganska nöjd. Det ser fint ut.

Efter middagen pratade vi med barnen och berättade vad som kommer att hända på begravningen och efteråt. Q lovade utan vidare att sitta stilla, vilket han gjorde på styvfars begravning. Y sa bestämt att han nog kommer att bråka. Frågan är om det är ett hot eller en självinsikt.

Imorgon skulle jag ha gått till kuratorn, men hon bokade om tiden till fredag, så jag är ledig hela dagen. Funderar på att gå och träna igen och kanske börja på en ny stickning.